Mårbackabarnet.

Det var mamma som gav mig Selma Lagerlöf.

Det började med samlingen Ett Mårbackabarn i julklapp, fortsatte med hennes legender och julsagor, och slutade med Jerusalem I och II. Ja, slutade, för en dag i början på nittiotalet stod det i tidningen att Selma Lagerlöf hade älskat kvinnor och mamma övergick till att anklaga mig för att läsa Selmas böcker.
– Hon var ju … lesbisk! skällde hon som inte kunde tänka sig en större förskräckelse och synd.
Jag vet att jag är priviligerad som kan kosta på mig att tycka att det är stor humor i det hela.

Det var dessutom för sent att ingripa. Selma hade redan fordrat min hjärna och mitt hjärta med sin röst för livet.

Jag önskade mig Gösta Berlings saga i julklapp i år, gärna begagnad, och min make gillar sådana önskningar. Han hade hittat två fantastiskt vackra band i vitt skinn med guldbokstäver på antikvariat, tryckta 1921 och lästa med stor varsamhet, om alls. Jag gillar särskilt papperskvaliteten. Den känns som det papper som tillverkas av stenflis numera: tunt och halvblankt och slitstarkt. Kan man fortfarande idag trycka på sånt papper?

Det var tjugo eller trettio år sedan jag läste Gösta Berlings saga och jag hade ju glömt hur det är.

Jag har en kontinuerlig sms-dialog igång med Joanna, en fellow Lagerlöfläsare och en syster, och suckade till henne i mellandagarna: ack den tryggheten. Att kunna sjunka ner i en berättelse utan att behöva bärga sig mot sentimentalitet, dålig dialog, konstiga plottvistar, uselt språk. (I Svenskfinland dessutom: att inte behöva bärga sig mot att stöta på en karaktär som man kanske känner i verkligheten.) Att bara kunna sänka ner sig i en text och lita på att varje ord bär utan att jag behöver röra en fena. Joanna, som läste Narnia i jul liksom jularna innan, visste precis.

Det där med att väva in det övernaturliga i allt så att det inte känns som fantasi borde kanske ingen annan än Selma våga sig på. Hon gör det så elegant. Vi går utan tvekan med på att Värmlandsskogarna för tvåhundra år sedan kryllade av demoner, och att sälja sin själ till Satan var a thing i stugorna.

Det är dumt att ens försöka snegla på Nobel-Selma när man skriver. Korkat och arrogant och framförallt lönlöst att försöka efterlikna henne överhuvudtaget. Men det går som det går när Mårbackabarnets röst ekar i hjärtat. Man skriver så gott man kan, man stönar och fumlar, krystar, och ser att det på pappret uppstår himlasyner, helanden, besjälad natur, änglabesök, slitning mellan synd och rening, vålnader, ångest så stark att den framkallar hallucinationer. 

Min räddning: jag börjar tack och lov på riktigt tro som Elizabeth Gilbert. Man kan inte välja helt fritt vad man skriver och hur. Man tar vad man blir given.

Blind.

– Och jag  är nästan blind, säger Mamma Mild som alltid velat läsa mina bokmanus.
Allt stannar och jag ser på hennes ljusblå ögon som fylls med tårar.
– Det är svårt att inte kunna läsa i synnerhet om man är en sån som läser, fortsätter hon.
Hon har aldrig förr erkänt det här fast vi andra i åratal har sett på hur synen försämras. Hon ställer fram gräddfil och säger: och här har vi kvällsyoghurt. Hon känner efter med sina nätta fingrar var glaset står och hur högt det är så att guldringarna klingar mot glaset innan hon häller vatten ur vattenkannan, kannan med algväxt. Hon söker sitt blommiga nattlinne tills jag säger: här är en med leopardmönster, är den den du söker, och hon tar nattlinnet och fnyser hon aldrig skulle ha på sig leopardmönster, och tar på sig det, för det är blommigt.

Till en början blev jag så sårad. Det började med att hon blev arg på mina illustrationer för att de inte föreställde det de skulle, och jag förstod inte, för de föreställde precis vad vi kommit överens om, in i minsta detalj.  Varför skulle hon ändra sig så här, nyckfullt och ilsket? Mamma mild, vänligheten själv, muminmamman? Tills jag insåg: hon ser inte.

Sedan började hennes ögon lägga till. Har vi där en liten katt, sa hon ofta så milt. Vi ser oss inte längre överraskat omkring. Vi vet att det är en soffkudde, det är kanske bara en skugga. Och hon kallar katterna vid namn. De heter samma som katter hon känt och dött.

Jag är så tacksam för skuggkatterna som svansar och sveper kring henne, håller henne sällskap i den ohyggliga ensamheten som blindheten och minnessjukdomen skapar. De vill henne väl.

Mitt skrivande är ett sandkorn i det stora, men jag tänker ändå. Människorna omkring mig verkar tro att mina romantexter är lika äkta och självutlämnande som mina andra texter, och jag tror att det är vad hon också tänkt. Det är så lätt att gilla texter där man vet vem som är vem, och man kan linda in människorna i texten med kärlek, eftersom man känner dem i verkliga livet och ser dem framför sig. Det är inte lika lätt att framkalla kärlek för människor utan kännetecken, fiktiva gestalter. Jag är så lättad över att jag aldrig gav ifrån mig texterna. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt av att förstå att jag har vinkat av henne ut i mörkret med mera mörker.

Och nu sitter hon här och erkänner att hon nästan är blind. Det som var en så stor och synlig hemlighet så länge. Skrämseln jag känt är borta nu, och det är bara sorg, istället. Fina Mamma Mild. Jag har haft längre tid på mig att vänja mig vid sanningen, så jag sörjer inte sanningen ,jag sörjer insiktens tyngd nu.

Jag vet inte om hon känner av spänningen i luften just nu. Hur vi andra sitter med värk i magen och knappt vågar andas ut av rädsla för att hon ska känna lukten av sorg.

Undantagstillstånd.

Tidens ände. Jag har hört en handfull människor uttrycka något som liknar det jag känner: man har ju gått och väntat på detta, på en ödeläggning av jorden, på en apokalyps, hela livet. Därför känns det nästan skönt att väntan är över och att superviruset har tömt våra torg och gator och metrovagnar. De första två veckorna kände jag ett slags eufori. Så djup var lättnaden.

Sedan insåg jag hur hotet såg ut, och fruktan kom över mig. Och sedan övergick den till sakliga tankar om död. Jag funderar på vad mina barns sista minne av mig kommer att vara om jag nu dör. Är det åren av misslyckanden de minns? Kommer mina flickor att under resten av sina liv att känna att de inte får överträffa mig, så där som psykologer säger att tjejer ofta känner? Eller kommer de att minnas den sista tiden med värme – för nu umgås vi äntligen på allvar och varje barn får så mycket av mig de bara vill?

Jag minns mars 2016 då jag åkte i ambulans med mina två yngsta barn. Jag tänkte: aldrig kommer de här miljöerna som vi ilar igenom med blinkande blåljus och tjutande sirener att återgå till att vara bara Kottby och bara Tölö. Världen kommer att vara permanent förvandlad.

Barnen blev bra så fort, inom samma dygn, att förändringen blev ytlig och övergående den gången. Inom några dagar var världen sig rätt lik igen: trygg. Det som hade känts omöjligt slog ändå in. Kottby blev åter Kottby, Tölö blev åter Tölö.

Det enda jag fortfarande gör är att jag dröjer med tanken vid varje ambulanstjut. Jag tänker på människan inne i den och ber: må din värld återgå till det normala precis som min.

Den här gången, med den onämnbara pandemin, hoppas jag på något annat. Att vi alla överlever och att världen aldrig återgår till det normala. Inte heller jag själv. För se på det här! Vi kan stressa mindre. Umgås mindre men ändå mer. Köpa mindre. Slänga mindre. Köra mindre bil. Insupa mera skog, frisk luft. Luften i Kina blir genomskinlig, Venedigs vatten blir som kristall, ozonskiktet repar sig. Vi ser mera osminkat, mera pyjamas. Akrylnaglarna växer bort, hårfärgen bleknar, ögonbrynen förlorar sin form. Jobbmätena blir snabba och effektiva. Vi spar tid på att inte åka till kontor. Vi kan flyga mindre! Minnas mera, se på bild istället för att vara på plats.

Och ja, den här tillvaron är extrem! Men handen på hjärtat – extremt var också vårt status quo. Det måste finnas en gyllene medelväg mycket närmare det naturliga, skonsamma som vi nu upplever.

Och nu har jag inte här vidrört dödshotet, den överbelastade vården, de fruktansvärda avskeden som folk ställts inför. Jag har inte nämnt folk i flyktinglägren, de bostadslösa, bristen på munskydd och IVD-utrustning.

Det är självklart för alla att vem som helst kan dö i den här sjukdomen. Sannolikheten växlar, men möjligheten finns. Plötsligt fattar man att man har ett arv. Och att man en dag dör och på dödsbädden är det för sent att ändra på sitt arv. Man har samlat på det hela sitt liv och hu, det kan visa sig vara helt värdelöst.

Jag vill så mycket nu plötsligt! Barnen ska förstå exakt hur mycket jag älskar dem när jag dör. När de läser mina texter ska de växa, bli lyckliga, bli bättre, modigare, starkare, få tillit.

Och det är mitt största misslyckande: om jag dör nu lämnar jag efter mig mitt sämsta jag i skrift. En rädd, hämndlysten fegis.

Skulle jag månne hinna göra bättre ifrån mig om jag börjar nu?

Ni tror att ni har tid, dånar människorna i Italien och Spanien. Det har ni inte.

Nattvak.

Skrivet 14.1.2020

Det här senaste manuset får mig att sova dåligt. Jag somnar sent och vaknar mitt i natten och ligger vaken med hjärtklappning och bröstsmärtor.

Ibland kommer Morris och lägger sig i fotändan. Morris var så länge alldeles ovanligt skygg. Jag ser varje kontakt som en seger och en bekräftelse. Det finns någon som litar på mig och ser mig som god! Alltså ligger jag orörlig för att inte råka skuffa ner honom från sängen.

Orsaken till nattvaket är ett slags ånger. Jag har lämnat ifrån mig (till skrivargruppen) ett väldigt känslomättat manus som säkert bitvis gränsar till patetiskt och sentimentalt. Det handlar om att få sin själ krossad och om den där tiden i livet då man övergår från att vara oskyldig till skyldig. Tiden då man upptäcker att alla människor – inklusive andliga förebilder, föräldrar, trygga vuxna – drivs av egoism, och att man måste navigera världen ändå, hitta de egoister vars egoism man kan leva med och dessutom identifiera och ta avstånd från personer som är ute efter att direkt skada en.

De senaste månaderna har jag skrivit utgående från en ledsamhet. Har tänkt på människor som gjort mig illa, kärlek som kraschat, tro som lett mig fel, felplacerat hopp. Jag har trott att jag kommit över det.

Men jag märker att mina läkta sår egentligen bara varit sårskorpor som jag nu pillat upp och de blöder igen. Jag handskas dåligt med såren. Jag är ju fortfarande bitter? Och främst på andra människor. Tänk att jag fortfarande skyller på omvärlden.

Det är ju alldeles klart att det här manuset inte borde skickas in till förlag. Jag kommer inte att orka stå för ett enda ord. De evangeliska kristna i mitt liv kommer att ta avstånd för att Hanna mår dåligt av religion – det är för lite Gud. Mina ateister kommer att ta avstånd för att innehållet är så andligt – det är för mycket Gud. Alternativt få det bekräftat för sig att tro är av ondo och att kristna är ruttna. Sanningen är att jag känner att det är både för mycket och för litet Gud i mitt liv just nu. Det finns inget sammanhang där jag skulle känna frid och jag har mer eller mindre slutat träffa folk. Jag mår alltid sämre efter interaktion med människor numera.

Jag lämnar efter mig en himla massa blod med det här manuset, eget och andras. Det är inte självutlämnande som det så vackert står i recensioner ibland utan någonting motsvarande fult: en blottning, en kriminell gärning som ärrar och traumatiserar andra.

Behöver jag skriva ut det värsta längre? Jag måste. Det är dessutom dåligt skrivet. Framtvingat i en trötthetsdimma. Skrivet av en människa som aldrig funnit balans och som därför inte kan artikulera ärlighet och tydlighet. Det är en kräkning.

Och samtidigt någonting som jag inte kan skämta bort. Jag som alltid löser sånt här med att ta självdistans kan inte längre göra det. Om man skriver måste man våga skriva på fullaste allvar. Se sig själv som en författare fast allt i en hånskrattar åt ens försök, dubbelvikt, med tårar i ögonen.

Ungefär exakt så tänker jag om nätterna. Jag skäms.

När Morris märker att jag inte sover kommer han ibland upp och lägger sig mellan mig och Bo istället; spinner i mitt öra och trampar min hals med sina sylvassa klor. En liten tovig katt med ett hjärta fullt av tillit är det enda som gör att jag hittar ro.

Trögt!

Jag borde ha bok nummer tre klar den tionde januari. Det går trögt just nu.

Dels tyckte förläggaren att det lät som en så tydlig fortsättning till Goda moder att trean, Ljusets källa, egentligen är samma bok. Den tanken hämmar mitt skrivande. Jag har ju bytt person och tempus och om det blir så att böckerna slås ihop måste jag skriva om allting i tredje person imperfekt (Ljusets källa är skriven i första person och presens). Jag försöker låta bli att tänka på det och bara se till att få berättelsen ner på papper. Det går snabbt att skriva om den sedan, om det behövs.

Dels greps jag av panik när min svägerska sa att hon och svärfar prästen kommer att köpa den i julklapp åt alla nästa jul. Jag vill kanske inte att någon jag känner ska läsa. Det blev så konkret och tydligt i höstas på bokmässan att det är helt omöjligt för människor att skilja mellan verklighet och dikt om det är någon som de känner som har skrivit en roman.

Tydligen har jag sagt någonting åt det hållet högt någon gång. Jag var hemma hos mina föräldrar på juldagen och la fram gravad lax när jag hörde vad min sexåriga son satt och sa till min åttiotreåriga mamma i soffan.
– Min mamma har skrivit en bok och hon fick tusen euro för den på bokmässan. Men hon vill inte att du ska läsa den, mommi.

Min man skrattade nästan ihjäl sig. Det är honom sonens kaosgen kommer ifrån. Viljan att skapa oordning så att det blir ett paradigmskifte efteråt.

Det är sånt som gör att det är lite trögt just nu: press och inre motstånd. Jag är nästan tillbaka i ruta ett och undrar om jag överhuvudtaget har rätt att skriva.

Ny idé.

Jag har tittat lite på Månskuggans dotter (boken om Ainu) på nytt och fattar varför den aldrig kommer att bli utgiven. Det kan hända att Norstedts och S&S efter några sidors läsning tänkte att texten är ytterligare ett bidrag till den tjocka högen med självbiografiska manus skrivna av pensionärer. Det som jag själv kom på är att den dessutom känns torftig och dokumentär och lite svårtydd plus att den har det som jag alltid själv har skrattat så otroligt teatraliskt och arrogant åt: det som mina filmutbildade vänner kallar för ett Arkada-slut.

Arkada-slut? undrar du. Jo, slut av typen ”jag vaknade upp och allt var en dröm”. Man backar hela storyn för att kamouflera alla svackor i logiken och slipper skriva ett elegantare slut. Problemet med det är att [spoilervarning] Mulholland Drive enligt den definitionen också har ett Arkada-slut och är genialisk och funkar. Så man tror att man kan pull it off där man skriver i sin källare och hoppas i sin ensamhet på att vara en ny David Lynch.

Jag får tänka som min äldsta sons lärare som brukade säga moka on lahja. Misstag är inte bara okej – de är gåvor! Man lär sig mer av sina misstag än av sina framgångar.

Ååh. I morse i duschen fick jag plötsligt en ny idé.

Tvillingtjejerna Amelie och Belinda är sexton och måste spendera hela sommaren hos mormor, långt ifrån sina vänner och utan Wi-Fi. De brukar inte komma särskilt bra överens. De är väldigt olika men tävlar ändå i allting, tvillingar som de är, men nu måste de samarbeta. De har bara varandra.

Farmor ska flytta ifrån sitt stora hus in i en lägenhet senare på hösten och börjar redan nu gå igenom sina saker. Tvillingarna hjälper till och älskar att plocka bland papper och minnessaker.

Men farmor svarar inte när de vill veta sånt som man blir nyfiken på. Vem har farmor fått det här smycket av och vad betyder inskriptionen? Vem är de här vykorten från och ska de sparas? Men farmor, är det faktiskt du på den här bilden? Varför är du klädd så där? Är det där din mamma? Vilka är de här finklädda människorna på den här skärgårdsverandan?

Och eftersom farmor bara blir ledsen och tystlåten när de frågar …

… hittar de på en egen story utgående från alla ledtrådar de hittar i huset och utifrån de lilla deras pappa vet. De har begränsad datatillgång så de skippar Snapchat och Tiktok etc för att kunna använda tiden och datan på att googla istället.

PANG! Det blir min nästa bok. Jag behåller titeln Månskuggans dotter. Det är exakt vad två sextonåringar i Tru Blood- och Twilightåldern skulle kalla sin berättelse för.

Maria, Ida och jag.

Jag har haft en helt galet fantastisk dag idag.

Var på bokmässan i Helsingfors och tog emot mitt bokbrons!

Har skakat hand med första- och andrapristagarna Maria Grundvall och Ida Fellman. Svarat på intervjufrågor till YLE lite avsides och suttit sedan kvar med dessa ödessystrar och fnissat och bondat.

Det är lätt att bonda med Ida och Maria. Trots att skrivartävlingen avgjordes anonymt är vi alla i våra mid-fourties, bor i Helsingfors och är kvinnor. Är kvinnor i fyrtioårsåldern kanske de bästa debutanterna? tänker vi nu i hemlighet och någon av oss säger högt att hon nog tänkt sig att vinnaren blir en tjugoettåring och att det är löjligt att ens tro nåt annat.

Det är sånt som gör att vi oroar oss för samma saker när vi sitter vid scenkanten. Ska vi verkligen stå under hela prisceremonin? Tänk om man svimmar? Dricka vatten. Måste dricka. Hinner man kissa innan? För en kvart sedan hade vi hunnit. Nu är det för sent. Nu gäller det att inte säga nåt roligt, och inte nysa. Sånt skulle ju tjugoettåringen inte oroa sig för. Den med sina tajta unga kissmuskler.
– Tryck ihop rumpskinkkuna, säger Maria.
Citerar sin son.
Det är tydligen sånt man memorerar när man egentligen borde tänka igenom vad man ska säga på scen.

Ida kommer jag ihåg från Nordisk litteratur anno millennieskiftet. Satt och lyssnade på Holger Lillqvist och Merete Mazzarella och Gösta Kjellin i tider då man googlade med metacrawler och då nordisk litteratur höll till i korvhuset och på den översta våningen i huvudbyggnaden på Fabiansgatan. Hon minns inte mig men det förvånar mig inte. Jag skaffade mig noll vänner under universitetsåren, gled längs väggarna.

Maria är en ny bekantskap. Hon vågar inte tro att hon är på rätt plats. Hon är in i det sista osäker på att Schildts&Söderströms ringt rätt person, för hennes manus kan då inte vara bra på riktigt? Den fjuttboken. Men nu måste hon ju börja tro. Juryn verkar faktiskt känna till innehållet.

Och när jag senare upp på scenen hör juryn läsa upp motiveringen för just Marias bok blir jag så salig. Glädjen bara forsar upp. Jag säger upp för den börjar i magen och exploderar ut i hela kroppen. Och varenda kotte på plats känner av samma lycka tror jag – det är en sån där helig stor stund som man ibland får vara med om. Ida och jag är inte sämre idag, vi känner oss inte sämre idag, men det är ändå så solklart att Marias Sommardrömmen är och ska vara bättre och det är en ära att dela scen med henne och med löftet av denna magnifika läsupplevelse!
Sirpa Kähkönen (som vore värd ett eget inlägg pga fantastisk personlighet) säger att hon vaknat på natten med oro och sedan tagit tag i Marias manus, läst lite i det och blivit lycklig och lätt igen. Välsignade människa som säger sånt rakt i ansiktet på en som in i det sista tvivlat på sin förmåga.

Jag hade gärna hört Fiskehamnen-intervjuerna efteråt. Jag badade glädjerus till den grad att det bara bubblade i öronen! Hörde inte vad jag själv sa. Jag får låta det försvinna bara. (Min man råkade filma utan ljud och ceremonin finns inte på Arenan.)

Men det här finns:
YLE-artikel med radiointervju innan och
Schildts&Söderströms egna artikel med prismotiveringar.

Så lyckliga! Och nu vet du det andra också: lite kissnödiga.

Allt ändrar.

– Hej, det är Anna Friman,
och innan hon hinner fortsätta sitt hej med från Schildts&Söderströms vet jag exakt vem hon är och att hon inte ringer runt bara för att säga tyvärr till alla som inte vunnit i deras debutanttävling.
Det där med att fatta trögt när man hör någonting fantastiskt och oerhört och efterlängtat stämmer icke. Jag fattar direkt.
Blir tung och lätt exakt samtidigt.
Jag är bland de tre vinnarna, menar Anna som låter varm och vänlig.
Jag vann brons i att skriva bok!

Jag är hos mina föräldrar just nu, fredagen den 20 september. Jag går ut strumpfota för det här samtalet är privat och som Anna betonar, hemligt ända fram till klockan 11.30 den 24 oktober.

Dröjer ute en stund efteråt. Jag har aldrig sett på mina föräldrars radhuslägenhet utifrån. Här har man byggt i bruntegel och vitmålad träpanel. Det är varken fult eller vackert; det är ingenting. Takpannorna är mossiga och borde putsas. Är det jag eller min bror som borde se över det? Den lilla skogsdungen utanför staketet är fortfarande grön, det är bara björkarna som fäller enstaka gula blad.

Och så fattar jag det allra största:

Det är någon på ett förlag som faktiskt har läst min bok i sin helhet. Inte skumläst, inte läst de fösta tjugo sidorna utan läst på riktigt. Och då gråter jag rätt ut mot det gröna.

Att denna någon sedan tyckt att den var helt okej och värd ett bokbrons. Hur ska jag handskas med den glädjen?

Mina strumpor blir allt våtare och kallare.
Min värld blir en ny värld.
Allt ändrar.

På tork i mina föräldrars tambur den 20 september.
De fick in över femtio bidrag. Mitt kom in bland de allra sista.
Bilden är lånad från S&S twitter.

Nytt manus.

Tillvaron då jag inte hade en enda bok i byrålådan (nedan) var kortvarig. I själva verket “var” den inte alls.

Jag började skriva på en bok med arbetsnamnet Ljusets källa i slutet av augusti och har redan kommit halvvägs, men inte förrän jag läste i min dagbok från sommaren 2001 fattade jag att det är en bok som bara tryckt på och velat ut i evigheter. Så här skrev jag då:

Hon kommer till ett nytt land, och där väljer pastorn ut henne, och han blir gud. Hon blir ett av pastorns lamm som han har fått order från himmelen att hålla efter. Och honom lyder hon tills världen omkring henne blir så enormt sjuk att den vittrar samman, och ingen lögn mera kan få henne att fortsätta segertåget som redan hade börjat.
När hon inser att sanningen inte finns, inte så självklar och svartvit som hon trott, åtminstone, så vittrar hennes övriga värld samman. Och det är i den stunden som mannen i hennes liv kommer in och är en ny messias en stund.
Jag måste nästan få veta hur historien fortsätter innan jag kan skriva en bok om det.

Och det är ju exakt precis den bok jag börjat skriva på nu. Hade verkligen glömt att jag beskrivit den så detaljerat för lite mer än arton år sedan. Tänk att det tog så länge för mig att fatta hur historien ska sluta!

Jag bläddrade också bland mina bokutkast och hittade till min enorma förvåning några texter från 1 juli 2003 där jag rentav börjat på boken. En av de texterna platsade in i mitt nya manus nästan oförändrat, de andra kan jag hålla kvar på hyllan och titta på senare.

Det är annorlunda att skriva den här nya boken. Jag skruvar upp volymen på exakt allting nu. Ångesten i Goda moder blir en psykdiagnos i Ljusets källa. Hanna känner uppfattar Gud som en stilla vind och som Allmoders viskning i bok nummer ett. Nu blir Gud en grym manlig despot och tron blir sekteristisk. Och känslan av utanförskap blir ett verkligt tillstånd av utestängdhet. Oförmåga att leva.

Och småhånglet med den mysiga pojkvännen blir verkligen till någonting annat.

Jag skriver med en medelhastighet på 15 000 tecken per dag. Kanske det blir så när en berättelse mognat sedan sommaren 2001, den exploderar ut på skärmen.

Jag tycker fortfarande att jag skriver mediokert. Mina idéer är inte omvälvande alls. Men det spelar liksom ingen roll längre.

Man skriver för att man inte har något val. Det att talangen och språket kanske inte räcker till är inte den dealbreaker den varit.

Attans Dawson.

Under veckan som gått har jag sett några säsonger av Dawson’s Creek. Serien blivit populär på nytt. Eftersom min tilltänkta publik är samma som dess faktiska publik kan jag ju passa på och fundera på vad det är i den som håller tidens tand så bra att folk vill streama den tjugo år senare.

Hu! Jag undrar om jag tänkte på att de vuxna i serien beter sig sämre än barn. Jag undrar om jag gick med på att Dawson och Joey är femton i säsong ett? De enda som har outvecklad frontallob (den som gör att man under puberteten ibland har svårt att se konsekvenserna till sina handlingar till exempel) är Dawson’s föräldrar och engelskaläraren.

Hittar åtminstone en grej som håller för tidens tand. Spänningen mellan Joey och Dawson är handgriplig och i någon av de senare säsongerna driver de med tittaren. Den här kyssen, var det nu bara en cliffhanger för att tittaren ska titta vidare och hoppas på mer?
De kunde lika gärna se rakt in i kameran som Fleabag.
– Will we or won’t we?

Jag var tjugonånting när den gick på teve och jag såg bara delar av säsong ett på den tiden. Nu ser jag säsong två och enstaka avsnitt från de övriga säsongerna och inser att sjutton också, vilka sammanträffanden… Plotten har alltför många gemensamma drag med min. Gahh. Det stör mig så vansinnigt men det kan jag inte ändra på nu.

Det minsta sammanträffandet är så likt att jag bara måste ändra i min text: det första Dawsons Joey och min Hanna målar i bildklassen är ett stilleben med frukter. Det är inte viktigt för berättelsen ens så jag ger mig. Du får behålla den, Joey. Enjoey! (Förlåt.)