Jag har försökt få tag på boken Urmakaren vid arbetsbänken av Wilhelm Schultz. Mitt bibliotek har den bara på finska, och jag nöjde mig med den till slut. Kelloseppä työhuoneessaan är vacker och doftar exakt som böcker doftade på biblioteket förr. (Doften på bibliotek har ändrats. Är det kanske för att andelen digitalt tryckta böcker ökar? De luktar surt.)
Illustrationerna är fina. De ser ut som kopparstick och föreställer kugghjul, fjädrar och hakar.
I texten ersätts ordet urmakare ibland med ordet mies (man).
Kunnon kellomiehellä ei silti tarvitse olla jokaista yksityistä työsuoritusta varten erikoistyökaluja.
Niiden monien tuhansien työotteiden lisäksi, joista koostuu kelloseppien jokapäiväinen työ, on yhtä monta edullista työotetta, jotka neuvokas mies keksii itse.
Projekt Runeberg har digitaliserat en norsk översättning av boken. Jag jämför med den i brist på tillgång till en svensk översättning. Norskan är könsneutral på de ställen som jag bläddrar fram.
Ved de mange tusen haandgrep, hvorav urmakerens daglige arbeide bestaar, kan der imidlertid læres likesaa mange arbeidsfordele, hvilke den intelligente arbeider, som er vant til eftertanke, for det meste selv kommer paa, og som iøvrig heller ikke hos enhver netop behøver at være de samme.
Och vidare:
Meget vigtig for den hurtige arbeider er et tilstrækkelig utstyr av praktisk, saavidt mulig enkelt verktøi. Den dygtige arbeider skal absolut ikke for hvert enkelt arbeide holde sig et særlig „hjælpeverktøi”.
Boken verkar ha varit den dominerande handboken inom yrket ända sedan den skrevs och i trettio, fyrtio år framöver. Min mors forstersyster Saara, som är min roman-Evas förebild, var finskspråkig, och jag utgår från att hon läste boken på finska. Jag föreställer mig att hon inte fäste sig vid den manliga formen – hon uttalade sig alltid om sitt ‘manliga’ yrke med humor och tycktes inte alls ta illa vid sig när syskonen kallade henne för familjens son.
Min mammas fotogömmor matar min föreställning. Saara verkar ha trotsat könsrollerna på ett sätt som inte kan ha varit typiskt för tiden: på ungdomsbilderna från trettiotalet har hon alldeles kortklippt pojkhår. Trettiotalet var de tunna ögonbrynens tidevarv, men min namne rockar en unibrow som få, medan systrarna Maija-Liisa och Eeva ser båda ut att ha anammat tidens skönhetsideal. De blickar vänt in i kameran med värmelockade frisyrer.
Det är ett exempel på sådant som kanske kunde verka orealistiskt i min bok. Fick pojkflickor verkligen utrymme att leva och frodas i ett samhälle som var så kvävande patriarkaliskt? Därför känns det roligt att ha verklighet som bakgrund. Saara valde inte sitt yrke själv – det var pappan som valde det för henne. Men hon valde sin väg.
På fullaste allvar. 