Nu har sommaren gått, eller den lediga gebiten av den, och jag har tagit ledigt från bokprojektet. Man kunde tolka passiviteten med att min litteraturgrupp kom med förkrossande kritik som kvävde kreativiteten.
Så var det inte. De var nöjda i stort sätt. Person A kom inte. Person B tyckte att jag använder för mycket adjektiv och adverb, och att jag borde rensa bort alla nyord. Person C tyckte att det fanns enstaka luckor: varför cyklar Ester? Vad hände riktigt där med manschettknapparna? Och både B och C sa: historien med Alma tar för mycket utrymme.
– Men ni tyckte ju att det inte riktigt hände något, nu händer det något, sa jag.
– Ja, men ändå.
Jag har bara varit ledig. Trött. Och ledig.
På fullaste allvar. 