Solförmörkelse.

Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist.

Jag kan skylla på oordning. Oordning i mitt huvud, framförallt, men det förstärks av att vi har gjort om tre sovrum hemma. Jag har tejpat och målat. Rensat och uppmanat barnen att rensa. Burit hem möbler från Ikea. Förfasat mig över att äldsta sonens rum blev så mörkt. Kommer han att tänka mörka tankar nu?

Sitter nu med värkande rygg och bävar inför det som är kvar: föräldrasovrummet. Allt bråte som blev över lassade vi in i vårt sovrum. Där sover vi, bland sådant som borde rensas bland.

Och boken, som inte blev som jag hade tänkt mig. Jag bävar inför den också.

Är det den som får mig att säga de saker jag säger till min man?

Saker som jag tror att jag kommer att dö relativt ung.

Jag har drömt så många drömmar om den värld jag skriver om. Min bok är faktisk, rak, slät, reducerad, medan drömmarna är kusliga, mystiska, övernaturliga, skrämmande, större än livet och känns angelägna, som meddelanden, vägmärken.

Det fanns ett tema som fastnade envist. Himlakropparna och solförmörkelsen. Jag googlade: ja, en sådan inträffade i Finland 1945. Året efter att min biologiska mormor dog. Är det relevant för den generationen att de sett en solförmörkelse? Sedan snubblade jag över en bild från barnhemmet i Riutula där barn och vuxna står och ser på solförmörkelsen med svärtat glas framför ögonen. Den bilden är precis som ur min dröm. Kusligt. Ryser och antecknar: 9 juli 1945. Vad gjorde min huvudperson 1945? Kanske stod hon med alla andra och såg på solförmörkelsen på barnhemmet.

Nu när jag tittar noga tycker jag att flickan i rutigt förkläde kunde vara hon. (Bildkälla: museo Finna).

Jag har haft arbetsnamnet Kungsvägens döttrar på gång, men den utesluter Aili. Tänk om boken skulle heta Månskuggans dotter? När solen förmörkades när mamman lämnade henne blev blev Aili liksom kvar i månens skugga. Jag vill inte att den låter för emo, för att citera min tonåring. Jag vill inte ha en gotisk, småsvart pärmbild. Jag vill däremot kanske ha en pärmbild som påminner om Maria Gripes pärmbilder. Matt ska den i alla fall vara.

Jag vet inte varför jag tänker på sådant alls. Dels är det inte aktuellt. Och dels blir väl inget förlag och ingen formgivare/layoutare förtjust över lekmannaåsikter.

//Edit senare//
Enligt NASA:s lista över 1900-talets solförmörkelser var den som inträffade 9.7.1945 synligare i Nickby (95 %) än i Enare (89 %). Den gick tvärs över Finland på axeln Karleby–Kerimäki. En partiell solförmörkelse sågs 25.2.1952. Intressant, säger jag.