Snart, så.

Jag läste precis igenom mitt manus. Jag grät så många gånger. Det är som om jag hade skrivit den undermedvetet sammanhängande, för jag hittar hela tiden trådar som knyts samman i den utan att jag medvetet knutit dem samman.

Skrivargruppen vill att jag ska skippa Almas berättelsetråd helt. Jag tror att jag inte gör det ändå. Aili måste välja att ha självrespekt, och Almas berättelse visar det öde som Aili i framtiden kommer att kunna välja bort tack vare systrarnas vänliga, visa vägledning. Jag kopplar Alma till Aili på tusen sätt redan– fötter, skor, till och med begynnelsebokstaven – jag undrar varför gruppen inte såg kopplingen? Är den för fin eller raka motsatsen, för klumpig?

Jag vet att jag snart känner annorlunda igen, men just idag blev jag ordentligt omskakad av insikten: min roman är nu riktigt, riktigt nära att bli färdig. Bitvis är den bra. Den bildar redan en fungerande helhet, som på sin höjd är lite i obalans.

Skrivargruppen samlades efter sommarpausen. Jag bekände för de övriga att jag inte längre hittar självironin. Jag kan inte längre låtsas att detta med att skriva med bok är ett projekt vid sidan av, ett experiment: skulle jag kunna bli författare? Jag kan inte längre skratta åt mina gåtfulla nattliga drömmar, åt mystiken som söker mig, åt den lillgamla högtidligheten i  mina funderingar. Jag tror att jag har brukat kunna skratta åt mig själv när jag börjar ta mig själv på för stort allvar. Om det har varit så är det inte så nu längre. Allt har blivit fullständigt gravallvarligt, och om det skulle visa sig att jag inte är en författare skulle världen rämna på riktigt. Det är som om ingenting annat skulle längre spela någon roll.

Jag ska lämna in det sista utkastet av min bok till skrivargruppen den första november. Sedan tänkte jag skicka den till förlag. Jag har alltså inte pratat med något förlag innan. Hejsan, bifogar ett första utkast till en roman som jag gärna skulle vilja ha utgiven. Hu! Huu!