Bussar.

Jag tror att jag i tanken snart kan ta mig överallt i stan sådan den var på 1950-talet.

Jag kan traska över Simonfältets busstation. Jag kan utan problem klättra ner från Simonsgatan till bussperrongerna. Bussarna har runda former och tryckta skyltar: Sipoo – Sibbo, som chaffisen sedan vänder på slutdestinationen för att visa att han snart kör tillbaka till  Helsinki – Helsingfors. När bussen går på tomgång ångar den av värme, och däcket står blottat bredvid den som köar in, inte alls dolt bakom karossen som idag. Man kan peta på däcket och hitta lite lantmull tills den vuxna säger älä koske. Röken som kommer ur avgasröret är svart och luktar – så som fostersyster Eeva enligt min mamma lär ha sagt – ”surt och gott som gurka”. När biljetten stämpas perforeras den med en raspig smäll. Sätena har låga ryggar och de är av skinn som kletar sig mot låren när kjolen åker upp när man sitter. Gardinerna är av röd sammet och luktar unket så man blir lätt åksjuk.

Bilderna är från mina föräldrars album och knäpptes på mitten av sextiotalet. Den nedersta är från femtiotalet, lånad med tillstånd från Valokuvataiteen museo.