Ann-Lois drog iväg med mig på en fotoutställning över landets 100-plussare: 100 år med råge.
Ännu en gång kände jag hur femtiotalets Finland andades liv, och alla dessa människor kändes samtida med mig, vilket de för all del är, men mer än så: jämngamla.
Diskbaljan ställer man upp och ned på skåpet efter disken! Så gjorde min mor också. Så måste de ha gjort också i Nickbyfamiljen. Jag lyfter genast upp diskfatet i tanken. Jag känner en droppe rinna ner för armen in under kläderna, ända till armhålan.
Bilden är från sjuttiotalet, men kvinnan och inredningen har varit med längre än så.
Ann-Lois stod och skrattade vid ett plakat. Hon var övertygad om att jag skulle skratta åt samma mening. Man blir ju nyfiken av mindre.
Jag flinade redan åt att denna Helvi ensam tog hand om hemmet eftersom mannen arbetade. Hon var förlamad efter polio men skulle ensam sköta ladugårdens djur och – wait for it – fjorton barn. (Jag kämpar med min mentala hälsa redan med mitt liv som är så otroligt lätt i jämförelse.) Men det var förstås meningen som börjar med ”Hemligheten bakom det långa äktenskapet…” som tog priset och gav skratthicka.
Denna fräscha mor nedan såg precis lika fräsch och glad ut nu som över hundra år gammal. Jag knäppte bilden för att hon hade tvillingar liksom jag. Med den skillnaden att hennes make var ute i krig när de föddes, och kom hem bara för att medvara på dopet. (Hoppas att jag inte blandar mellan livsödena nu.)
Och titta så rart dessa två sitter vid radion. Händerna vilar. Lyssnar någon någonsin på radio utan att multitaska numera?
Ännu en jackpott hittar jag i giftshoppen: boken Rasvaletti – fotografier från 1950-talets Helsingfors. Jag bär hem den för tjugonio euro och spanar: aha, strumpan korvar sig i skon så där. Rosetten i håret slokar i hettan. Lillebror bär storebrors shorts som byxor, visst?
Men det allra mesta i boken känns så oerhört bekant. Där har jag gått.
På fullaste allvar. 