Checklist.

Jag har nu försökt gå igenom alla pointers som skrivargruppen gav.
1. ”Jag förstod inte. Vad hände alltså med manschettknapparna?” Check.
2. Borde de inte besöka Katrineholm på nytt? Check. Check igen.
3. Arvo Ylppö, skärgårdsgrannen, blev arkiater 1952. Borde det nämnas? Check. Sort of.
4. Nu borde jag ta bort bybornas intervention. En kvinna svävade i livsfara och byborna ingrep. Jag håller med om att det kapitlet känns malplacerat och naivt. Det finns ingen egentlig poäng med den. Eventuellt kunde man påstå att det är det enda kapitlet som bidrar med en känsla av bybornas samhörighet? Av tanken att det går att förlita sig på en allomfattande rättvisekänsla? Det har tidigare inte framgått ur boken. Behövs den vetskapen? Nej, egentligen inte. Det är klart att gruppen har rätt. Hu så det smärtar i mig att stryka kapitlet!
Kan man rädda det genom att ge byborna ett symboliskt värde? Också om hela världen är på din sida hjälper det inte om du självt dömt dig själv till döden?
Nej, kanske inte.
Överhuvudtaget balanserar den berättelsetråden klumpigt mellan victim blaming å ena sidan och ödestänkande å andra sidan. Arga läsare kommer att hitta antingen det ena eller det andra och kräva avgå, du lallande oinsatta fåne! Min tanke är att ge luft åt båda förhållningssätten, men sanningen är troligen den att ingen vet hur man för offrets del  ska hindra onda ting från att ske (för våldsverkarnas del är svaret ju enkelt: sluta våldsverka, för bövelen). För man väljer inte sitt arv. Man skapar inte en känsla av egenvärde ur tomma intet. Vi startar inte från samma startlinje.
Men nej, än så länge klarar jag inte av att bocka av den här punkten.
5. Kan man inte låta slutets plot point ske tidigare, bad de, eftersom de ville vistas i den världen en liten stund längre. Jag tvekar och bestämmer mig sedan för en annan lösning. Check.
6. Rastänkandet fanns kvar på femtiotalet. En i gruppen föreslog att läkaren kanske rentav mätte hennes näsa (det var innan någon av oss hade sett filmen Sameblod). Jag kan inte lägga in det nu när det är en så synlig PR-bild för Amanda Kernells film. Läkaren får inse det på annat sätt och kommentera henens ras i förbifarten.
Check.
7. Vad finns på vinden?
Check. OMG, för att citera min tonåring.
8. Aili är rädd för att aldrig bli delaktig av den glädje (tro) som systrarna har. Man får aldrig riktigt veta om rädslan besannades. Man får aldrig riktigt reda på var hon hamnar trosmässigt. Nej, det här kanske jag inte checka av än.
Och:
9. Borde Ester ta tillvara Ailis skosnören?
10. Hur ska man förklara, förtydliga Esters oberoende som en bra sak?
11. Hur gamla är damerna – säg det tidigare.