Det borde ha slagit mig tidigare. Naturligtvis finns Finlands väderhistoria på nätet! Det ovanligt varma höstvädret den 11 september 1952 i min bok – som på något sätt ska bidra till att både luften och tiden ska kännas stillastående så att också tanken står still – bjöd i själva verket på en tio graders medelvärme. På svalka och på tankens klarhet. På en helt vanlig septemberdag.
Det är en fiktiv berättelse. Vädrets makter lyder mig i denna berättelse och bokens septemberhetta får vara kvar. Men ändå stör det mig.
Däremot passar käringveckans väder 1952 in i min berättelse perfekt. Det var regnigt och svalt, men på Johannadagen regnade det inte mer, och solen sken.
På fullaste allvar. 