Tick. Tick. Tick.

Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.

Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.

Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.

Jag ryser! Ryser!!

Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.

Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.

Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?

Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.

– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.

– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.

– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i  Svenskfinland säljer, säger han.

Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.

Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.

Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.