Tvivel.

Hur mycket ska man ha levt för att få försöka sig på att skriva?
Jag ville på länge, länge inte erkänna att jag höll på med ett skrivprojekt. Det var för intimt och personligt och jag var rädd både för andras missunnsamhet och egen hybris. När jag slutligen avslöjade min hobby till en av mina bekanta sa hen:
– Vad fint! Astrid Lindgren var också gammal när hon skrev sin första bok.
Skit också. Det också.
I något skede var jag för ung. Och hade ingen berättelse.
Jag hade faktiskt inte ens tänkt tanken att det skulle vända. Att jag plötsligt istället var ‘gammal’.
Repliken var menad som en uppmuntran. Men det var ju aldrig min ålder som jag tvivlade på.

Jag har däremot tvivlat på
– berättelsens kvalitet
– min skrivarförmåga
– min rätt till berättelsen
– min rätt att offra tid på detta
– min rätt att ta tid från familjen för detta
– min rätt till livet som författare.

Jag täcks knappt säga ut det – men jag läste igenom allting igår igen. Och nu var jag chockad över hur medelmåttigt allting är. Jag. Språket. Berättelsen. Mina huvudpersoner. Allting! Inte direkt uselt, men obetydligt. Ointressant.

Verkligen inte värt mödan. Jag skäms, och mer än så: jag hoppas på alternativ, ett annat liv.

Jag tror inte att den värsta piken i repliken heller var avsiktlig. Men visst märkte du den också? Det krävs att man ska vara Astrid Lindgren för att man ska kunna slå igenom fast man är gammal.