Jag jagar en tanke som fastnade när jag läste gamla ungdomsböcker som barn. Med ‘gamla’ menar jag böcker som hade skrivits på 1910-, 1920- och 1930-talen, och för all del tidigare än så.
I synnerhet en av dessa läsupplevelser gick med på att följa en grupp med unga och se dem kliva ut i vuxenlivet.
Samtliga unga vet vad de ska bli när de blir stora – förutom en ung kvinna. Det visar sig att Gud (?) inte har lagt ner någon dröm i henne för att hon ändå kommer att dö som ung. Hon hittar inte heller någon ung man att dansa med på balen, och lika bra det. Hon kommer ju ändå att dö som ung. Hennes kläder är klumpiga: hennes handskar på balen är korta och fula. Lika bra det, hon kommer ju …
… och så vidare.
Troligen var berättelsen inte skriven så. Men jag tolkade den verkligen så.
Nu har jag ingen aning om det var Louisa May Alcott eller Frances Hodgson Burnett eller L M Montgomery eller Anni Swan som hade skrivit just den berättelsen. Men jag har börjat med att köpa Anni Swans böcker från olika antikvariat och från bokmässan och till och med som iBook i jakten på denna tanke.
För gissa om den har präglat mitt tänkande under hela mitt liv?
Orsaken till att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv är att jag ändå ska dö. Därför har Gud inte lagt ner någon dröm eller talang i mig.
Och tänk om förbannelsen släpper när jag hittar berättelsen och kan läsa den på nytt?
På fullaste allvar. 