Min man står redan i hallen iförd ytterrock och skor. Vi andra avslutar vår frukost. Innan han går berättar han att han har skickat en del texter till sin före detta kollega. En copywriter som han lärde känna under sin tid på en stor reklambyrå. Den tiden var för länge sedan, före, under och efter millennieskiftet.
Det har varit mitt jobb att kolla igenom texter inom vår gemensamma firma men jag är lättad. Jobben inom firman fyller ändå inte upp mina fem veckodagar längre. Jag har (oentusiastiskt) till och med sökt några jobb för första gången sedan 2003.
– Men vad ska jag jobba med? frågar jag ändå.
– Du ska nog skriva din bok.
– Jag är skeptisk.
Det är tonåringen som inflikar en protest. Hans grej är ärlighet och rakhet. Det fina är förstås att han tror att jag kan handskas med det. Jag skrattar.
– Låt mig förklara. Du går omkring i en bokhandel och ser en bok ligga där bland en massa andra böcker. Stora sameboken. Eller nån annan bok. Skulle du faktiskt ta och köpa den då?
– Nej.
Jag skulle faktiskt inte köpa Stora sameboken, det han han rätt i. Inte av illvilja eller ointresse. Det skulle vara ett helt omedvetet beslut att ‘inte köpa den’. De flesta böcker jag numera köper
1. kommer med författarens signatur för författaren är min vän
2. laddar jag ner som ettor och nollor till min Kindle
3. slår jag in åt mina barn, gudbarn och vänner.
– Precis. Ingen köper böcker, mamma. Ei millään pahalla*.
– Jag tror att mamma har fler berättelser på lager. Det är nog inte sameböcker allihop, säger hans far.
Men det är ju inte det samiska temat som är sonens argument. Det är den tryckta berättelsen han har slutat tro på.
– Men jag har varit skeptisk förr. Kommer du ihåg när jag hade ångest för att ni hade bjudit in över hundra vänner på fest en gång? Jag trodde inte att ni hade så många vänner. Jag var rädd för att ni gjorde bort er.
– Jag minns.
– Men sedan kom det ändå hundra gäster.
Han grimaserar åt grapejuicen och samlar sina frukostkärl: skolan börjar, och han har sagt sitt.
___
*”Inget illa ment.”