Vågar jag säga?

I morgon klockan elva lyfter flyget till Finland. Men –

– jag tror nästan att jag är klar nu.

Min roman är färdig?

Jag finslipade lite. La till, flyttade om. Det sa inte klick. Men plötsligt kändes det ändå som att det får räcka nu. Den är tillräckligt begriplig. Man förstår vad jag vill att det ska vara för en roman.

350 000 tecken. Jag läste dem från början till slut.

Jag tror att jag aldrig kommer att återhämta mig efter den här känslan. Mitt hjärta bankar. Tårarna rinner. Jag skulle tro att jag håller på att få en hjärtinfarkt, eller åtminstone feber och B-virus, om jag inte visste bättre. Jag har ju förlöst någonting! Det är självklart att kroppen är i uppror och försvar.

Jag vet att jag ångrar mig, backar och tar tillbaka senare, kanske redan ikväll, senast i morgon. Men sanningen just nu är att jag varken känner mig ödmjuk eller försiktig.

Det är en riktigt stark och rörande berättelse. Jag läser den spänt som om jag aldrig hört berättelsen förr. Hur ska det gå för denna Ainu? Jag lever med henne, hoppas på henne, och tårarna slutar inte rinna när jag läst till slut, hjärtat lugnar sig inte. Jag är i uppror, nästan i panik.

Och sedan överrumplas jag av en bottenlöst tröstlös känsla: kom tillbaka, lilla flicka, jag är inte redo att släppa din hand än.

Och visst vet jag allt det där andra! Visst vet jag att det är en minimal procent av manusen som förlagen ger ut! Visst vet jag det bara är tio procent av jobbet som är gjort när man har kommit så långt som jag nu! Jag vet! Men ändå, ingenting av detta rubbar denna känsla, ingenting minskar lättanden över att ha nått denna milstolpe.

Så nu ser jag mig omkring här i min spanska skrivarlya. Jag måste städa och packa, det blir en tidig morgon.