Bokskrivardrömmar.

Jag har erkänt för omvärlden att jag skriver (eller nu: har skrivit) en bok. Jag har ett par gånger nu stått inför en människa som skulle vilja sänka blicken, men låter bli, och hoppas att minen håller ändå. Det är svårt att maskera att blicken mörknar. Det är svårt att säga någonting generöst, men man försöker.
– Jag har också alltid drömt om att skriva en bok. Men sedan har jag ändå alltid tyckt att det inte –
Och den där tveksamma tystnaden är så talande.
Ja, vad har du sedan tyckt?
Att du inte har någonting att säga?
Att det vore själviskt?
Att det vore narcissistiskt? 
Att du inte har någon rätt?
Att din talang inte räcker till?
Ut med det bara.

Jag har segat mig igenom samma tvivel, och håller därför kvar blicken. Så är det: jag måste antingen stå för det jag gjort, eller backa, och jag vill inte backa.

Det kan verkligen vända att jag misstolkar. Att jag ser någonting som inte finns. Paranoia är ju mitt andra namn. Men faktum kvarstår: jag ser det också om det är inbillning, och därför måste jag peppa mig själv efteråt.

Det är inte mitt fel att hen inte skrev sin bok när hen hade chansen och det är inte mitt fel att hen inte tar chansen nu. Jag ser att hen känner att jag tog hens plats. Jag vet att hen kommer att tycka att jag inte har någonting att säga. Att jag varit självisk. Att jag inte hade någon rätt. Att min talang inte räcker till. Men jag har plöjt mig igenom samma träsk själv, och tänker inte återvända: det att hen inte skriver själv är inte på mitt ansvar.

Jag har alltid trott att omvärldens missunnsamhet gentemot mig är berättigad, och därför känns steget stort. Att inte bära omvärldens längtan och omvärldens oskrivna romaner är ett stort steg. Det känns som ett under att jag klarar av det.

Och nu talar jag faktiskt bara om att skriva en bok, inte om att få den utgiven.

Och om man petar i begreppen med pincett under lupp är min känsla korrekt: all missunnsamhet är ju de facto berättigad. Att vara människa är oförtjänt! Självaste livet är en gåva! Ofta kommer jag på mig själv att tänka att livet ändå är mig skyldig något. Ett genombrott, en seger, en känsla av att ha uppnått något. Och det är bara bra att jag åker fast för den synden, den vidriga otacksamheten.

Och därmed hamnar jag i nästa träsk: den grälla självgodhetens träsk. Se på mig, I checked my privilegde. Det tar aldrig slut. Jag vinglar från dike till till dike.