Oro.

Familjeföretaget har ju ändrat inriktning. Det finns inte längre användning för en copywriter och vi har inte heller råd att betala lön åt mig. Jag söker fortfarande jobb inom de branscher som jag har längst arbetserfarenhet från – jobb som copywriter, informatör, redaktör, marknadskoordinator, kanske även som översättare. Efter mitt senaste nej lyckades jag inte komma vidare. Jag kunde inte förstå hur jag inte fick jobbet. Jag hade femton års erfarenhet av arbetet. Jag skulle bara ha klivit in och tagit vid som om jag aldrig gjort någon annat. Tack för intervjun, det var trevligt att bekanta sig med huset. Mitt arbetssökande fortsätter och därför skulle jag gärna vilka ha feedback – var det något med min ansökan och CV eller något med intervjun som jag borde tänka på i framtiden? Nej, egentligen inte. Din ansökan hade inga avgörande brister och du gav ett positivt intryck, lät svaret.

Är det vansinne att anta att den person som blev antagen är tio år yngre än jag?

Som nybakad filosofie magister var jag också nygift. På två intervjuer kom den förbjudna frågan upp: funderar du på att skaffa barn? Jag hade också ett väldigt barnsligt ansikte, jag kunde se ut som sexton trots att jag var tjugosju. På två (andra) intervjuer fick jag höra att jag hade de bästa pappren men såg för ung ut för jobbet. Det var sannerligen inte en lång tid jag var attraktiv på arbetsmarknaden, tänker jag nu. Någonstans efter de två första barnen, och någonstans före fyrtio. Det är en tidsperiod på mindre än tio år.

Ja usch. De dagar jag funderar på min arbetslöshet får jag ingenting gjort. (Jag har förresten inte anmält mig som arbetslös. Det lär vara omöjligt att få bidrag om man har ett familjeföretag. Jag förstår det. Det är omöjligt att bevisa att man inte jobbar gratis.)

Men vissa dagar rycker jag upp mig och ser på kalla fakta.

1. Jag måste sysselsätta mig med någonting vettigt i väntan på ett avlönat jobb. Då kan jag ju göra det jag helst av allt vill göra: skriva bok.
2. Jag vet att jag kommer att bli helt nedslagen när jag får mitt första nej från ett av bokförlagen.
3. De flesta förlagen säger att de svarar inom cirka tre månader.
4. Min vän som läser korrektur blir troligen klar inom ett par veckor. Det tar mig en eller två dagar att införa rättelserna. Jag kan troligen skicka in boken senast den 19 februari.
5. Jag måste komma igång med nästa bok innan jag får min första refusering. Helst ska jag alltså ha kommit halvvägs före den 14 maj.

Och så är det ju ett faktum att jag borde slappna av och bejaka nuet. Här ligger jag hemma på min bäddade säng, med en jumbokopp med te på min högra sida, och en spinnande katt på min vänstra, en laptop i famnen. Då och då tycker katten en tass mot mitt lår och tittar vädjande på mig: skriv på bloggen att du har en snygg och trevlig katt. Ute är det kallt och snöigt, inne är det ombonat och tyst. Jag hoppas att ungarna som droppar in från skolan tycker att det är mysigt att mamma är hemma, en mamma som skriver på sin andra bok.