Krigets fel.

– Tet var krrikets fel.
Mina rikssvenska vänner och kollegor härmar en finsk accent och skrattar vänligt åt den förklaring som finnarna ofta drar till med när de ska förklara sitt östliga hemland. Kriget. Alltid kriget!

Mina finska vänner och kollegor är måttligt roade. Du tycker att det är roligt att vi blödde i skyttegravarna medan ni åt vetebullar i ert konfliktskygga folkhem.

Det är förstås en förenkling. Det var många, många sverigesvenskar som dog i frivilligt i skyttegravarna. Och oj, krigsbarnen som Sverige tog emot med öppna famnar utan några som helst kvoter och restriktioner. (Jag ska skriva om krigsbarnen någon gång. Min mamma var ju ett.) All materiell hjälp som Finland fick! Finlands sak är vår. 

(Och oj, det där med myten om svenskarnas konfliktskygghet kommer jag aldrig att få bukt på. Jag ser ingen som helst verklighetskoppling i påståendet.)

Det var någon gång efter 1993 då jag flyttade till Finland som 18-åring som jag blev medveten om att det verkligen var mycket som var ”krigets fel”. Den sköra mentalhälsan som ärvts från tidigare generationer – en krigsskada av det bestående slaget som överförs till nästa generation i form av fördomar, fobier, depressioner och självmord. Vapeninnehaven och skolskjutningarna. Till och med estetiken förklaras med kriget: det att Helsingforsarna inte följer modet i samma utsträckning som Stockholmarna vare sig i kläder eller inredning. Vi har inte har den stora förmånen att kunna utveckla vårt estetiska sinne, istället har vi satsat all energi på att överleva, muttrar vi till svar.

(Och visst, vi har Marimekko och Iittala och Alvar Aalto, men jag förstår kritiken: vår stora insats i den internationella designvärlden syns inte så mycket i gatubilden hemma.)

Och så till min poäng.

1989 var det bara jag och tre till i klassen som konfirmerades i stockholmförorten där jag växte upp. Jag har någon gång sökt upp statistiken kring detta och jämfört huvudstadsbarn i Finland och i Sverige, och det är verkligen en markant skillnad i religiositet. Finland var länge mycket frommare än Sverige. Nu har statistiken jämnat ut sig något, men Finland leder fortfarande.

Skillnaden har förstås förklarats med kriget.

Man behövde någonting att tro på. Någon att be till.

Helt säkert gick mina huvudpersoner och Ainu i kyrkan varje söndag, till exempel, och bad bordsbön, och hade både morgon- och aftonandakt hemma kring en andaktsbok och en psalmbok, kanske ackompanjerade någon av dem psalmsången med en liten tramporgel.

Den lutherska prästen var en central och respekterad figur. Alla stora milstolpar i livet skedde inför en präst. Om ett litet barn inte döptes var det för att föräldrarna var pingstvänner och gick i Betaniakyrkan där barnet fick välja att bli döpt i en mer medveten ålder.

I min Nickbybok har jag tonat ner religiositeten bara för det helt enkelt blir för svårt att avleda läsarens uppmärksamhet från den. Det var inte alls ovanligt med den sortens fromhet i Nickby 1950. Sekulariseringen har sedan skett så snabbt att vi har svårt att tänka oss att ett sådant samhälle var normalt (i betydelsen: det kyrkligt aktiva livet var normen). Det var ingenting sekteristiskt över religionen, ingenting extremt, ingenting kuriöst.

Jag har försökt förklara trons centrala roll med kyrkbyggnaderna istället. Det finns två kyrkor i nejden, på varsin sida av det som kallas Kungsvägen, den forna rutten mellan Bergen i väst och Viborg i öst som kungarna reste längs med. Ainu känner sig hemma i den gamla kyrkan, S:t Sigfrid, där takmålningarna är jordnära och handlar om vardagen. I den nya kyrkan är konsten tillgjord och har ingen koppling till hennes värld, men även där hittar hon någonting som når hennes person.

Mer än så blir det aldrig i boken. Hon upplever aldrig något religiöst uppvaknande men hon släpper långsamt den ångest som hon känner i inledningen (dvs tänk om hon aldrig känner samma påskglädje som systrarna). Man skulle ändå kunna säga att Ainus sökan är ”andlig”. Hon söker sitt ursprung, sin identitet, och trygghet, tillhörighet. Hon kommer väl en bit på vägen innan boken är slut.

Alla tonåringar söker sin identitet. Men det att Ainu har ett så uselt utgångsläge och taskiga chanser är faktiskt – wait for it – krigets fel.