Fult som Belzebubs mormor.

Jag nämnde takmålningarna i Sibbo gamla kyrka tidigare.

Målningarna är minst 600 år gamla men målades i ett senare skede över med vit kalkfärg, motiven höll inte tillräckligt kristen nivå, I guess. Under sekelskiftet 1800–1900 skrapade man fram dem på nytt. Man visste kanske inte exakt vad man skulle hitta men Hufvudstadsbladets kritiker är … öh, besviken.

Här har vi några stycken från Hufvudstadsbladet 21 maj 1899. Läs gärna och säg mig: vad är roligare än en kränkt konstkritiker från 1800-talet?

Enjoy!

 

Uppdagade kalkmålningar i två af Nylands kyrkor.

Etter det under nyssförlidne vårvinter spår av gamla kalkmålningar upptäkts såväl i Sibbo äldre, sedan 1885 öfvergifna gråstenskyrka som ock i Pärnå ännu väl bibehållna, ansenliga tempel, af vilka båda i ålder sannolikt gå tillbaka till senare hälften af 1400-talet, har Arkeologiska kommissionen vidtagit åtgärd till blottandet af ifrågavarande alseceomålningar samt till deras afbildande och beskrifvande. Ehuru arbetet därmed ännu icke är slutfördt, är dock redan så pass mycket rörande dessa målningar bragt i dagen, att en första notis om desamma kan meddelas de läsare, som hysa intresse för själfva saken eller för dessa, hufvudstaden jämförelsevis närbelägna orter.

Vare det genast sagdt, att de kyrkliga målningarna såväl i Sibbo som i Pärnå sakna artistiskt värde och att det ej kan blifva fråga om deras restaurerande — så mycket afvika de i de flesta afseenden från hvad en mera utbildad konstsmak sätter värde uppå. Detta utesluter likväl icke, att de äga ett kulturhistoriskt intresse samt att de, med hänsyn till det rent dekorativa, lämna bidrag till det samlade materialet till en, så att säga inhemsk, åtminstone sedan 500 år tillbaka i Finland rotad kyrklig ornamentik.

De enkla färger — egentligen endast rödbrunt i ett par nyanser samt grått och någon i svart stötande kulör — hvilka i Sibbo och Pärnå kyrkor förekomma, äfvensom den på hvartdera stället lika lågt stående tekniken samt tillika den åtminstone hittils på dessa målningar observerade fullständiga frånvaron af alla rent religiösa ämnen, alt detta jämte likheten i dekorativa anordningar leder till antagandet, att måhända samme målare i hvartdera kyrkan visat egenheten i sin konst.

[…]

[Pärnå-målaren har] med en, i sanning, ohyggligt ouppöfvad hand, men på fullaste allvar, utan minsta spår af humor eller satir, inpassat på hedersplatsen bland sina växtslingor i hvaltven än en karl med håret i vildaste oordning blåsande ett i många bukter krökt (bleck)-instrument; än en man i ett slags dräkt från början af 1500–talet, men med pieks-skor, hvilken tutar i en lur; än ett fruntimmer, fult som Belzebubs mormor, hållande en ornameutkvist i sin hand; än en siren med tudelad stjärt och håret stående på ända; än en stor örn och än småfåglar, som rätt behändigt sitta på ornamentkvistarna o. s. v. Ja, med lika stort allvar har han på hvalfbågen till ett fönster målat ett helt litet grått svin med brunröda ben och lång, likaledes brunröd svans.

Stum af häpnad står man inför denna barbariska konst, som, om ej alla tecken slå fel, i början af lutherdomens dagar, i Gustaf Wasas tid, banade sig in i en kyrka, som då redan måste hafva inom sina murar hyst det vackra flamländska altarskåp, som ännu hör till hennes största, dyrbarheter, ett alster af värklig konst, är ett förhållande så mycket mer i ögonen fallande, som man har skäl att tro, det redan vid den tiden tillstymmelser till märkligare släkter bodde och bygde i denna tidigt odlade näjd.

Huru länge dessa bilder fingo stå till allmänhetens beskådande och uppbyggelse, kan ej med säkerhet uppges. Den tidigast kända, mera genomgripande restaurering af Pärnå kyrka egde rum åren 1730—1734, och kan man taga för gifvet, att dessa kalkmålningar åtminstone då gömdes under hvitlimningens svepduk för att nu, för några veckor framåt, framträda som vittnen om det stora steget mellan 1400- och 1500–talets monumentala konst i detta land. Såsom historiska kulturbilder skola väl Pärnå kyrkomålningar nu mera alltid ihågkommas.

Rättvisan mot våra förfäders välmenande försköningsplaner manar oss likväl att erinra om, att de forna konsttraditionerna i alla fall mäktade lämna etter sig vissa spår äfven på kalkmålningarna i Pärnå. De växtslingor, som fylla tomrummen på hvalfkapporna, äro med traditionell skicklighet och smak inpassade i dem och hafva till och med infört ett nytt motiv i vårt inhemska ornamentala måleri i och med användandet af, kunde man säga, stiliserade ekollon, hvilket motiv genomgår hela dekorationen.

Såvidt en endast förberedande undersökning af Sibbo kyrka hunnit ge vid handen, borde dess dekorativa utstyrsel gå fri för sådana osmakligheter som de i Pärnå kyrka. Sakristian till ex. bildar där med sina anspråkslösa växtornament en rätt inbjudande liten paviljong, och man har skäl att hoppas, att bland annat de högst belägna kyrkohvalfven, hvilkas undersökning måhända måste ske längre fram på sommaren, skola, oaktadt deras förmodligen enkla fareskrud, komma att vittna om en på arbetet nedlagd större möda och bättre smak. Det vore ju möjligt, att det skall visa sig, att „mästaren” själf arbetat i Sibbo och hans ämnesvenner i Pärnå, men otvifvelaktigt är, att hvardera kyrkans målningar, på det intimaste sätt förenade, utgått ur samma „skola”.

Det vill synas som om i början på 1500-talet och inpå reformationstiden en liten grupp af handtvärksmässiga målare, några ännu dunkelt ihågkommande, andra fullkomligt glömska af de gamla konsttraditionerna, arbetat i nylandska kyrkor. Härom vittna redan de synbarligen älsta bland hithörande målningar, de skralt utförda bilderna i Sjundeå och Ingå; vidare och i ännu högre grad krimskramset af ornament och kluddfigurer i Helsinge samt slutligen de nu i fråga varande alseccomålningarna i Sibbo och Pärnå. Sibbo-målaren synes dock varit åtminstone den klokaste af dem alla: medveten af sin svaghet som figurmålare — flickan i labyrinten är ängslig att skåda — har han undvikit figurmåleriet och hållit sig till sina växtslingor och dylikt, och synes sålunda lättast komma att gå igenom den sena examen, som uv oförmodadt yppat sig äfven för honom, ehuru Sjundeå- och Ingå-målarena onekligen haft mera inombords att komma med.

***

Understrykningarna är mina. Vill du läsa ursprungsversionen i sin helhet finns tidningen här och artikeln börjar på framsidan under huvudrubriken Notiser.

Nu när jag ändå går igenom mina mappar med källor och urklipp kan jag ju nämna att jag har använt två andra källor också. Sibbo hembygdsforskningsförengings skrifter V är informativ och avslöjar bland annat att kyrkan med sina målningar 1935 var ”återställd i sitt medeltida skick” och var nu ”en vacker minnesvård och ett dyrbart fornminne”.

IMG_0015 2

Jag har också lusläst en liten bok från 1938, S:t Sigfrids tempel i Sibbo av A. W. Rancken. Det är en byggnadsbeskrivning där takmålningarna får ett eget kapitel och skildras i detalj. Jag föreställer mig att Ester har den här lilla saken i sin egen bokhylla, konstälskare som hon är. Och det är den jag har utgått ifrån när jag skrivit kapitlet där takmålningarna spelar en biroll.

IMG_9838 3

 

Lämna en kommentar