Torrfura.

Jag funderar på ordet inspiration idag. Inspiration i sin ursprungliga betydelse. Innan ordet blev en hashtag på en bild med tantjohannagröna sovrumsväggar på Instagram. Jag måste genast avslöja att jag älskar tantjohannagröna sovrumsväggar på Instagram men att jag är ute efter skapandets djupaste, tidigaste rötter här just nu.

Jag var väl sex år gammal när min mamma berättade en sedelärande historia om en mamma som inte kunde begripa varför hennes son blev sjöman. Sonens beslut var helt oväntat, för ingen i familjens krets var sjöman och yrkesvalet hade aldrig framställts som ett alternativ. Berättelsens mamma sörjde. Sonen var konstant borta och levde ett sjömansliv med allt var det innebar. Och själva yrket var riskfyllt: att färdas på oceanerna genom vågor och stormar är nästan synonymt med livsfara.
Ack, mammahjärtat.
Vid sin dödsbädd frågade hon honom rakt ut.
– Hur kom det sig att du blev sjöman?
– För att vi hade den där tavlan på väggen.
Han syftade på en tavla föreställde ett stormigt hav och ett skepp.

– Man påverkas av vad man ser, förklarade min mamma.
Det var berättelsens sensmoral och samtidigt en segway till varför jag inte fick ha Barbiedockor. Bli inte som Barbie. En sådan utseendefixering mår ingen bra av.

Hela mänskligheten håller väl med om det här med Barbie idag. Barbie står för en orealistisk kroppsbild. Min envisa mamma var före sin tid.

Men jag vet inte om det är så farligt att bli just sjöman. Sonen i moralberättelsen följde väl en dröm, om något. Och han klarade sig.

***

Dagens insikt:

Varenda bild och varenda stämning som finns i min bok tar avstamp i den konst som fanns på väggarna när jag var liten. Det fanns ‘lapplandskonst’, bland annat en renskinsfåll, norrskensakvareller.

Och så fanns det verk som morbrors fru, konstnären, hade gett.

Hennes oljemålningar bestod av tjocka färglager och synliga kniv- och penseldrag. Den tredimensionella strukturen var precis allt, tyckte jag redan som barn. Jag klättrade upp på fåtöljen för att komma åt att pilla på ytan.

När jag var yngre och gick i konstskola själv brukade jag ge teckningar och målningar i gåva till mina föräldrar, och se till att få dem inramade och upphängda. Min pappa är praktiskt lagd. Han tog som regel alltid ned dem efter att tag för att hänga upp en barometer, en temperaturmätare eller en klocka på spiken istället. Han gillar manicker som översätter omvärlden till siffror.

Det är säkert orsaken till att jag hittade morbrors frus verk – sedan länge exfrus, förresten – på mina föräldrars vind i somras. Jag fick ta dem. Jag älskar dem så djupt! I synnerhet det verk där hon har skrivit torrfura på finska, Kuivunut kelohonka. Jag har ett minne av att min mamma sa att det var en lappländsk torraka.

Verken har inte bara påverkat mitt skrivande. Alla mina träd vrider sig precis som torrakan när jag tecknar och målar.

En rammakare ska få plåstra om fynden. De nuvarande ramarna är trälister som jag tror att min pappa har spikat dit. Spikarna rostar och kilramen har vridit sig efter årtionden på en kallvind. Jag lägger kanske upp bilder på dem efteråt.

Hennes andra verk får förmedla lite känsla. En lappländsk guldvaskare passar ju in här utmärkt.