När jag var tretton år började jag göra det som författare numera säger åt aspirerande människor att göra: skriva upp. Vad jag åt, hur det smakade, vad jag hade för kläder, hur jag såg ut, än viktigare: hur jag skulle ha velat se ut, vem jag gillade, vad jag läste, vad jag tyckte om för musik, vad jag såg på tv eller hörde på radio, vad jag gjorde på sommarjobbet, vad jag packade till resan eller veckoslutet annanstans. Jag skrev ned dialoger och samtalsämnen, eller oväntade repliker. Medveten om hur avvikande jag var skrev jag också ner vad andra sa, vad andra hoppades av livet, vad andra hade på sig, vad andra såg på för teveprogram.
Jag tänkte troligen att anteckningarna kommer väl till pass när jag blir berömd. Unga i min generation hyste stora förhoppningar på att bli upptäckta och slå igenom som … ja, jag vet egentligen inte som vad. Ingen av oss hade någon särskild talang.
Jag har knappt vågat läsa dem efter att de skrevs. Människan som skrev var ju så omogen och pinsam.
Mitt genombrott som kändis har som bekant låtit vänta på sig (hehe). Någonting som jag inte på något sätt kunnat förutse har hänt istället. Dagböckerna är en oerhörd resurs när jag skriver om att vara sjutton, arton år gammal i början på 1990-talet.
Det är också helt uppenbart att jag har börjat tycka om det udda barnet som var jag och förlåtit det faktum att jag var pinsam och omogen (i den ålder då alla är pinsamma och omogna). Nu läser jag med stor behållning och gigantiska mängder ömhet. Det är mycket jag hade glömt som jag nu kan använda.
Vadå, undrar du? Jo, jag packade ner tre par tubsockor inför finlandssemestern: vita tennissockor med två eller tre färggranna ränder i mudden. Sockor jag sedan bar i ett par bruna, flätade loafers. Det skulle jag aldrig ha trott om det inte fanns nedskrivet.
Det hör egentligen inte hit, men jag har hittat också sådant som får mig att förstå mig själv som människa mycket bättre. Jag gav upp körskolan för att jag kuggade i mitt första teoriprov, till exempel. Skrev saker som ‘det var mitt enda mål, att skaffa körkort, nu är framtiden bara en grå formlös massa’. (Jag skaffade körkort tio år senare i Finland men hade ju sparat en massa pengar på att bara skärpa mig och gå på nästa teoriprov istället.) Min brist på kämparanda har en viss koppling till nuet, tycker jag lite skamset. Är det för sent att skärpa sig nu månntro?
På fullaste allvar. 
Här sitter jag och fnissar för mig själv, så öppenhjärtigt och härligt att läsa om dina tankar om den omogna flicka du var. Jag satt för några veckor sedan och rensade ut papper med mängder av pinsamma saker jag har skrivit, ner med eländet i papperstuggen. Klart det fanns bra saker också, men noveller och annat som jag idag inte skulle tycka var ok de fick gå helt enkelt.
GillaGillad av 1 person
Tack för dina kommentarer! Oj ja, det är modigt att läsa igenom allting och insiktsfullt att slänga sånt som aldrig kommer att kännas som bra litteratur 🙂 Jag borde också!
GillaGilla