Min andra huvudperson börjar växa fram och blomstra och jag skriver febrilt.
Min son kommer in från sin kvällstur på cykel. Han tar te och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. Jag tar av mig hörlurarna. Han undrar hur det går. Jag säger att det går bra nu och att jag tror att jag börjar veta hur huvudpersonen är, hon som jag skriver om numera. Det blir en personlig tonårstjej.
– Försöker du skriva coolt som en tonåring? frågar han roat.
Det kommer mamsen inte att klara av. Han känner både skräck och förtjusning inför mitt misslyckande.
– Jag skriver som tonåringar pratade på 1990-talet.
Han nickar och vill veta vad det är för stil på boken. En skräckis äntligen, eller mera drama bara?
– Kanske drama. Hon är en mysig typ. Hon försöker vara snäll inför sina föräldrar men i huvudet svär hon på engelska, bara en sån sak.
– Men hey! That’s so me!
– Men vad gulligt. Försöker du också vara snäll inför dina föräldrar?
– Nej.
– Så du svär bara på engelska i tankarna.
– Eh, ja.
Han försvinner skrattande ner i sin hoodie som en sköldpadda.
___
Jag har rosa hörlurar och lyssnar på Deep Focus-spellistan på Spotify och varvar med Amanda Jenssens Happy Land och Carolas Fångad av en stormvind och med vad som helst av Adele, och vad som helst av Amanda Jenssen också förresten.
Skriver 4000 ord på en dag idag, för jag bara vill vistas med huvudpersonen så länge som möjligt. När pomodoro-timern plingar time is up, 25 minuter har gått, vill jag inte sluta för jag är ju exakt mitt i. Men jag sliter mig ifrån texten med våld, och rusar tillbaka så fort pausen är över –
Hej,
älskade,
rara
tjej.
Så mänsklig du är.
Så falsk.
Så olik dina jämnåriga.
Så tafatt med killar. Du måste jobba på din personlighet där, vännen.
Men så rolig du är annars! Så nördig!
Och så klok, ändå.
Hur kan du vara så klarsynt?
Märker man månne det när man läser?
Eller krävs det att man bär henne inom sig, så som jag gör?
Jag tror att det krävs.
Men jag ska jobba vidare. Det var ju det som var min uppgift. Förmedla henne.
Några av mina absoluta favoritpersoner är Juno i Juno, Hazel i Förr eller senare exploderar jag, Poppy i Happy-go-lucky, den lite gotiska dottern Becca i Californication, Elin och Agnes i Fucking Åmål, självklart. Hemska, älskade Hannah i Girls förstås och alla fem Skam-tjejerna men kanske ändå allra mest Sana. Jag ser hennes skrattgropar framför mig just nu. Hej allihop, alla heliga härliga kvinnor! Här kommer er lilla styvsyster. Lär henne allt ni kan, för hon är helt ny i världen.
På fullaste allvar. 