Garth
Garth Greenwell pratar så att jag blir mör i hjärtat på det sätt som man blir när man deltar i en annans smärta. Han glorifierar inte lidandet när han konstaterar att pappan övergav honom när han, sonen, kom ut ur skåpet, men hans bok tar avstamp i den tillvaron.
Det är väl inte sagt att smärta alltid föder god litteratur.
Men i hans fall blev det så.
Även boksamtalet tar avstamp i den känslan. Så mycket skönhet det föds ur hans illa tilltygade ande!
Han talar med en sådan innerlighet och vishet att jag suger i mig vartenda ord. Han fängslar mig helt.
Vi andas ju knappt, vi som sitter i publiken.
Jari Tervo som intervjuar gör det bra och så lågmält han kan för att vara Jari Tervo, som ändå är ett synligt kulturnamn i Finland. När han tackar för en stund då han upplevt ett uppvaknande under läsningen reagerar Greenwell på ett sätt som jag aldrig sett på författarscener. Han ser ut som om han aldrig hade hört att hans bok berört någon. Han tar emot tacket med hela sitt väsen, nästan lite förbryllat. Lite tillintetgjort. Ödmjukt och misstroende inför insikten: texten som skapat ett genuint gensvar hos en läsare har fötts ur min penna. Han gör inget stort väsen av det heller.
Hans ansikte talar men han finner sig. När Tervo slutat tala svarar Greenwell bara:
– Thank you. Thank you for reading my book so beautifully.
Orhan
Orhan Pamuk är också på plats. Jag har börjat lära flera av hans böcker under mitt liv. Han skriver pompöst. Vrålar från ett podium och hävdar ensamrätt till Istanbul och människa och berättarkonst.
Jag har inte läst mer än ett tiotal sidor sammanlagt.
Jag lyssnar ändå på honom.
Han är ju en superkändis. Nobelpristagare!
Let’s see what the fuss is all about.
Det visar sig förstås att han är pompös också som person. Han är en Kulturman if I ever saw one. Vred, när intervjuaren ställer fel frågor, och svarar sådant han vill. Svarar med sådant han övat in under alla decennier av kändisskap.
Han gör inte sin egen research för böckerna längre. Han har ett team som talar om för honom hur yoghurtindustrin i Istanbul med omnejd såg ut på sextiotalet och framåt. Det gör mig ändå lite paff.
Vilket stort, bullrigt ego. Och inte gör han sin egen research heller.
Signeringskön
Garth Greenwell och Orhan Pamuk sitter bredvid varandra och tar emot folks böcker. Var tionde eller var tjugonde vill ha Greenwells autograf. Alla vill ha Pamuks. Arrangörerna går längs kön och frågar om det är någon som vill ha enbart Garths autograf, för till honom ensam är det ingen kö just nu. Endast en eller två människor lösgör sig ur kön och kommer fram när de hör det.
Precis när jag kommer fram har Garth Greenwell bestämt sig för att ge upp. Han vill till hotellet, tänker jag mig.
Men kan Orhan Pamuk signera en bok åt honom innan han far?
Jovisst.
Jag står inom räckhåll. Mer än så: det kunde vara ett utbyte iscensatt bara för mig, utan någonting annat än ett signeringsbord mellan oss.
De har precis deltagit i en paneldiskussion tillsammans. Men Orhan Pamuk måste ändå fråga.
– What is your name?
– Garth, svarar Garth.
(Ja ja, jag tog foto.)
(Och nej, det är inte fel årtal. Jag talar om fjolårets litteraturfestival här.)
På fullaste allvar. 