Snäckor.

Det känns som om skrivandet vore en miljard gånger heligare än själva texten.

För nu händer det igen. Jag ser gåtfulla objekt när jag sover eller fäster mig envist vid vissa bilder när jag är vaken. Vänder och vrider på dem. Tecknar dem i huvudet.

Sedan skriver jag utgående från dessa fragment.

När jag sedan hittar bilden i sitt sammanhang i verkligheten, bilden som för mig antingen varit helt ny – eller som det sedan visar sig, vansinnigt gammal och därför bara bortglömd – känns som om det inte var jag som skrev utan något annat. Inte någon annan utan precis så: något annat. Och blir alldeles skakig. Visst, mera van nu, men fortfarande skakig och rörd. Landar snabbare från chocken numera. Börjar tro att det är så här det funkar, börjar ta det för givet.

Det är inte ord och minnen och händelser som driver mig vidare, det är suddiga bilder, små smulor som leder in i en labyrint, och – tror jag – ut ur den till slut. Som om någon ville (ja, tvärtom nu, någon, inte något) att jag skrev.

Man kan få hybris när man tänker på det.

Man kan känna sig lite utvald i hemlighet.

Man då är det bara att läsa ett stycke ur den faktiska texten – nu uppe i cirka 180 000 tecken, nästan halvvägs – för att slås ner till markytan igen. Så banalt och vardagligt. Måste skratta när jag uttalat ordet dåligt för det är annars en så bister och modfällande dom.

Jag vet inte varför det är så. Om det är så för alla som skriver. Att idén är så mycket klarare och renare och heligare än det man får ner i text.

Bok nummer två blir en ungdomsbok, och jag tror att bok nummer ett egentligen också är det.