Huddingemetoden. Kind of.

Det har varit lätt att skriva fluff och med fluff menar jag vardagliga händelser, miljöbeskrivningar, dialoger.

Lite svårare har det varit att skriva om sådant som väger tyngre – dialoger och tankar som beskriver ensamhet, avund och vilsenhet till exempel. Kan inte tro att det är ovanligt eller ens lite intressant att det funkar så.

Men något slags rekord i jobbighet slogs i torsdags. Jag visste att jag måste beskriva hur Hannas ångest kan ta sig i uttryck och hade dragit mig för det.

Jag satte igång med den stora rubriken ångest i huvudet och jag skakade och rös. Fingrarna träffade inte rätta tangenter hur jag än försökte få dem att sluta darra. Mådde fruktansvärt illa också. Hittade ingen vila i huvudet eller utanför. Levde bokstavligen igenom det som jag beskrev i text. Såg skuggor, skrämdes för mitt eget hem. Det enda jag kunde var bara att pressa ur mig orden på skärmen.

Men när kapitlet var klart satt ångesten kvar.

Sedan kom jag ihåg någonting jag brukade göra när jag hade ätstörningar som tjugoåring. De var mycket milda och gick egentligen bara ut på att jag fick ångest efter att jag hade ätit. Jag kom intuitivt fram till Huddingemetoden utan att ha hört om den. Det var en behandlingsmetod som man kom på på Huddinge sjukhus när man behandlade människor med ätstörningar – efter att patienten hade ätit vistades hen i ett hett rum på 40°. Värmen lindrade ångesten som brukar slå till efter maten. Själv hade jag inte tillgång till varma rum (inte ens bastu trots att jag redan då bodde i Finland) men tappade istället upp ett hett bad, sjönk ner och lät andningen lugna sig och hjärtat sluta banka där i värmen. Viljan och samtidigt rädslan att kasta upp försvann.

Nåväl. Nu har vi inget badkar, men jag har fyra barn som producerar mycket tvätt, och torktumlaren är i gång nästan varje dag. Jag tog min laptop och satte mig i den heta blåsten på tvättrumsmattan. Lugnade mig så småningom. Noterade att det blir många stavfel när händerna skakar. Redigerade det jag nyss skrivit, i lugn och ro.

Är det för specifikt för att vara ett skrivartips för vem som helst? Jag tycker nästan inte det. Testa värme!

Och nu har jag gnällt över samma sak flera gånger redan men here we go again: Visst tänker man sig att plågsam text blir extra bra? Kan rapportera att det är chockerande osant.

Får återgå till texten tror jag, kanske rentav precis nu.