Jag såg en intervju med Colin Nutley och Helena Berggren från 2016. De talade om sin miniserie Saknad, en fiktiv och utbyggd historia som tar avstamp i någonting som liknar Knutbymordhistorien rätt mycket.
– Det hemskaste i serien har hänt på riktigt, sa Helena.
Jag fastnade för den repliken och har vridit och vänt på den sedan dess.
För att vara helt exakt: jag fastnade för att det verkade som att hon hade ett behov av att säga den repliken. Hon ville förklara i en intervju utanför själva berättelsen att det overkligaste inte bara borde kännas trovärdigt utan att det de facto var verkligt.
Varför? Är det kanske så att man irriterar sig mest på det mest extrema som läsare eller åskådare, och som författare vill man bara (A) försvara sig och ge läsaren fel?
Borde man i så fall som författare istället lämna bort sådant för att inte alienera läsaren? Eller på något sätt bara bli en bättre författare, gör det otroliga troligt utan att behöva försvara sin historia med orden jamen det hände?
Eller är det rentav så att man skriver den fiktiva berättelsen för att bearbeta det verkliga hemska, och man avslöjar verklighetsgrunden för att (B) skapa medvetenhet av något slag?
Också i mina annars helt fiktiva berättelser har de allra mest extrema händelserna något slags verklighetsgrund. Jag antar att författare som Margaret Atwood som skapar dystopiska eror och världar ur nästan ingenting måste ha kommit så långt som författare att hon inte längre behöver rättfärdiga sina böcker med – –
och det här var ju knasigt. Jag tänkte att jag måste googla det innan jag skriver vad jag antar. Skrev in margaret atwood says this really happened och hör och häpna, det allra mest extrema i Tjänarinnans berättelse är sant.
Och hon anger en förvånande fåfäng orsak till att hon vill vara öppen med det – varken alternativ A eller B. Hon säger att (C) hon inte ville bli beskylld för att ha våldsam och ond fantasi och såg därför till att bara använda sådant som hänt någon, någonstans, någon gång.
På fullaste allvar. 