Karlavagnen.

Jag brukar alltid leta upp Karlavagnen om natten är stjärnklar. Var jag än är på vår jord.

Och det har jag nu lånat ut åt Hanna och Franck. Mer än lånat ut: de båda stal den från mig. Nu kan jag inte längre se på Karlavagnen utan att tänka på Hanna och Franck.

Orions bälte syns från tvillingarnas sovrum. De kan ligga i sin våningssäng och titta på den och hitta fler mönster. Vissa stjärnor är par, hävdar de, och andra bildar trianglar och romber.

– Mamma, du lovade ju att du skulle visa hur Karlavagnen ser ut, sa flickan en kväll plötsligt.
Det råkade vara en kväll då jag umgåtts med Hanna och Franck hela dagen, och alla världar flöt samman. Jag stirrade på henne där i barnrummets mörker då, undrade på allvar hur hon hängde ihop med mina romankaraktärer och med mig. Landar klumpigt i sanningen:

Hon är min. Inte Hannas, utan min.

Det var läggdags och mer än så. Men jag tog en tvilling i taget ut på balkongen i mastersovrummet. Visade först på Sky Guide-appen hur formationen som de ska titta efter skulle se ut och la till att svansen, vagnens dragstång pekar neråt.

Och de såg den, båda två. Det är en av livets höjdpunkter. Att titta på himlen med sina barn. Hålla om deras vansinnigt och osannolikt små axlar och peka på stjärnor.