Det är den sjunde maj och jag tänker delta i en skrivartävling med både Ainu-manuset och Hanna-manuset.
– Borde du kolla om det är nåt du har missat? frågar min man som hjälper till med att fixa i ordning kuverten. Det är sista postningsdagen och det är lite smått bråttom.
Han har rätt förstås. Jag borde. Jag slår upp laptopen och läser igenom tävlingsreglerna.
– Nej, det verkar okej, säger jag.
Och upptäcker att det finns mera läsning om man läser ett blogginlägg i ämnet. Klickar för första gången upp länken och läser flera gånger utan att fatta först.
Tittar på tävlingsloggan som ser ut som mycket. Kisar man lite ser man en 3D-modell av en klitoris. Kisar man lite till ser man någonting som penetrerar någonting. Allt är vått och orange och rött.
– De verkar hoppas på erotiskt laddade berättelser? säger jag.
Jag är inte mognare än att jag börjar fnissa hysteriskt.
Här står jag med mina supernördiga snällmanus!
Min man ser extremt road ut. Det lyser om honom. Han har inte läst mina texter men han vet tillräckligt för att kunna föreställa sig att någon stackars redaktör läser igenom min Ainustory och håller ut genom alla torra andliga och överandliga partier i väntan på sexet.
Han älskar tanken.
Jag slutar skratta och vill att han också ska skärpa sig.
– Men snälla nån. Det här går ju inte. Hjälp mig. Vad gör jag?
– Skickar in! När du nu kommit så här långt.
Min man klistrar igen kuvertet på Ainu-manuset.
– Du ökar chanserna att någon på ett förlag faktiskt läser igenom ett manus som du skrivit, säger han sedan.
Jag klistrar igen Hanna-manuset.
Klart han har rätt.
