Under veckan som gått har jag sett några säsonger av Dawson’s Creek. Serien blivit populär på nytt. Eftersom min tilltänkta publik är samma som dess faktiska publik kan jag ju passa på och fundera på vad det är i den som håller tidens tand så bra att folk vill streama den tjugo år senare.
Hu! Jag undrar om jag tänkte på att de vuxna i serien beter sig sämre än barn. Jag undrar om jag gick med på att Dawson och Joey är femton i säsong ett? De enda som har outvecklad frontallob (den som gör att man under puberteten ibland har svårt att se konsekvenserna till sina handlingar till exempel) är Dawson’s föräldrar och engelskaläraren.
Hittar åtminstone en grej som håller för tidens tand. Spänningen mellan Joey och Dawson är handgriplig och i någon av de senare säsongerna driver de med tittaren. Den här kyssen, var det nu bara en cliffhanger för att tittaren ska titta vidare och hoppas på mer?
De kunde lika gärna se rakt in i kameran som Fleabag.
– Will we or won’t we?
Jag var tjugonånting när den gick på teve och jag såg bara delar av säsong ett på den tiden. Nu ser jag säsong två och enstaka avsnitt från de övriga säsongerna och inser att sjutton också, vilka sammanträffanden… Plotten har alltför många gemensamma drag med min. Gahh. Det stör mig så vansinnigt men det kan jag inte ändra på nu.
Det minsta sammanträffandet är så likt att jag bara måste ändra i min text: det första Dawsons Joey och min Hanna målar i bildklassen är ett stilleben med frukter. Det är inte viktigt för berättelsen ens så jag ger mig. Du får behålla den, Joey. Enjoey! (Förlåt.)
På fullaste allvar. 