Nytt manus.

Tillvaron då jag inte hade en enda bok i byrålådan (nedan) var kortvarig. I själva verket “var” den inte alls.

Jag började skriva på en bok med arbetsnamnet Ljusets källa i slutet av augusti och har redan kommit halvvägs, men inte förrän jag läste i min dagbok från sommaren 2001 fattade jag att det är en bok som bara tryckt på och velat ut i evigheter. Så här skrev jag då:

Hon kommer till ett nytt land, och där väljer pastorn ut henne, och han blir gud. Hon blir ett av pastorns lamm som han har fått order från himmelen att hålla efter. Och honom lyder hon tills världen omkring henne blir så enormt sjuk att den vittrar samman, och ingen lögn mera kan få henne att fortsätta segertåget som redan hade börjat.
När hon inser att sanningen inte finns, inte så självklar och svartvit som hon trott, åtminstone, så vittrar hennes övriga värld samman. Och det är i den stunden som mannen i hennes liv kommer in och är en ny messias en stund.
Jag måste nästan få veta hur historien fortsätter innan jag kan skriva en bok om det.

Och det är ju exakt precis den bok jag börjat skriva på nu. Hade verkligen glömt att jag beskrivit den så detaljerat för lite mer än arton år sedan. Tänk att det tog så länge för mig att fatta hur historien ska sluta!

Jag bläddrade också bland mina bokutkast och hittade till min enorma förvåning några texter från 1 juli 2003 där jag rentav börjat på boken. En av de texterna platsade in i mitt nya manus nästan oförändrat, de andra kan jag hålla kvar på hyllan och titta på senare.

Det är annorlunda att skriva den här nya boken. Jag skruvar upp volymen på exakt allting nu. Ångesten i Goda moder blir en psykdiagnos i Ljusets källa. Hanna känner uppfattar Gud som en stilla vind och som Allmoders viskning i bok nummer ett. Nu blir Gud en grym manlig despot och tron blir sekteristisk. Och känslan av utanförskap blir ett verkligt tillstånd av utestängdhet. Oförmåga att leva.

Och småhånglet med den mysiga pojkvännen blir verkligen till någonting annat.

Jag skriver med en medelhastighet på 15 000 tecken per dag. Kanske det blir så när en berättelse mognat sedan sommaren 2001, den exploderar ut på skärmen.

Jag tycker fortfarande att jag skriver mediokert. Mina idéer är inte omvälvande alls. Men det spelar liksom ingen roll längre.

Man skriver för att man inte har något val. Det att talangen och språket kanske inte räcker till är inte den dealbreaker den varit.