Allt ändrar.

– Hej, det är Anna Friman,
och innan hon hinner fortsätta sitt hej med från Schildts&Söderströms vet jag exakt vem hon är och att hon inte ringer runt bara för att säga tyvärr till alla som inte vunnit i deras debutanttävling.
Det där med att fatta trögt när man hör någonting fantastiskt och oerhört och efterlängtat stämmer icke. Jag fattar direkt.
Blir tung och lätt exakt samtidigt.
Jag är bland de tre vinnarna, menar Anna som låter varm och vänlig.
Jag vann brons i att skriva bok!

Jag är hos mina föräldrar just nu, fredagen den 20 september. Jag går ut strumpfota för det här samtalet är privat och som Anna betonar, hemligt ända fram till klockan 11.30 den 24 oktober.

Dröjer ute en stund efteråt. Jag har aldrig sett på mina föräldrars radhuslägenhet utifrån. Här har man byggt i bruntegel och vitmålad träpanel. Det är varken fult eller vackert; det är ingenting. Takpannorna är mossiga och borde putsas. Är det jag eller min bror som borde se över det? Den lilla skogsdungen utanför staketet är fortfarande grön, det är bara björkarna som fäller enstaka gula blad.

Och så fattar jag det allra största:

Det är någon på ett förlag som faktiskt har läst min bok i sin helhet. Inte skumläst, inte läst de fösta tjugo sidorna utan läst på riktigt. Och då gråter jag rätt ut mot det gröna.

Att denna någon sedan tyckt att den var helt okej och värd ett bokbrons. Hur ska jag handskas med den glädjen?

Mina strumpor blir allt våtare och kallare.
Min värld blir en ny värld.
Allt ändrar.