Maria, Ida och jag.

Jag har haft en helt galet fantastisk dag idag.

Var på bokmässan i Helsingfors och tog emot mitt bokbrons!

Har skakat hand med första- och andrapristagarna Maria Grundvall och Ida Fellman. Svarat på intervjufrågor till YLE lite avsides och suttit sedan kvar med dessa ödessystrar och fnissat och bondat.

Det är lätt att bonda med Ida och Maria. Trots att skrivartävlingen avgjordes anonymt är vi alla i våra mid-fourties, bor i Helsingfors och är kvinnor. Är kvinnor i fyrtioårsåldern kanske de bästa debutanterna? tänker vi nu i hemlighet och någon av oss säger högt att hon nog tänkt sig att vinnaren blir en tjugoettåring och att det är löjligt att ens tro nåt annat.

Det är sånt som gör att vi oroar oss för samma saker när vi sitter vid scenkanten. Ska vi verkligen stå under hela prisceremonin? Tänk om man svimmar? Dricka vatten. Måste dricka. Hinner man kissa innan? För en kvart sedan hade vi hunnit. Nu är det för sent. Nu gäller det att inte säga nåt roligt, och inte nysa. Sånt skulle ju tjugoettåringen inte oroa sig för. Den med sina tajta unga kissmuskler.
– Tryck ihop rumpskinkkuna, säger Maria.
Citerar sin son.
Det är tydligen sånt man memorerar när man egentligen borde tänka igenom vad man ska säga på scen.

Ida kommer jag ihåg från Nordisk litteratur anno millennieskiftet. Satt och lyssnade på Holger Lillqvist och Merete Mazzarella och Gösta Kjellin i tider då man googlade med metacrawler och då nordisk litteratur höll till i korvhuset och på den översta våningen i huvudbyggnaden på Fabiansgatan. Hon minns inte mig men det förvånar mig inte. Jag skaffade mig noll vänner under universitetsåren, gled längs väggarna.

Maria är en ny bekantskap. Hon vågar inte tro att hon är på rätt plats. Hon är in i det sista osäker på att Schildts&Söderströms ringt rätt person, för hennes manus kan då inte vara bra på riktigt? Den fjuttboken. Men nu måste hon ju börja tro. Juryn verkar faktiskt känna till innehållet.

Och när jag senare upp på scenen hör juryn läsa upp motiveringen för just Marias bok blir jag så salig. Glädjen bara forsar upp. Jag säger upp för den börjar i magen och exploderar ut i hela kroppen. Och varenda kotte på plats känner av samma lycka tror jag – det är en sån där helig stor stund som man ibland får vara med om. Ida och jag är inte sämre idag, vi känner oss inte sämre idag, men det är ändå så solklart att Marias Sommardrömmen är och ska vara bättre och det är en ära att dela scen med henne och med löftet av denna magnifika läsupplevelse!
Sirpa Kähkönen (som vore värd ett eget inlägg pga fantastisk personlighet) säger att hon vaknat på natten med oro och sedan tagit tag i Marias manus, läst lite i det och blivit lycklig och lätt igen. Välsignade människa som säger sånt rakt i ansiktet på en som in i det sista tvivlat på sin förmåga.

Jag hade gärna hört Fiskehamnen-intervjuerna efteråt. Jag badade glädjerus till den grad att det bara bubblade i öronen! Hörde inte vad jag själv sa. Jag får låta det försvinna bara. (Min man råkade filma utan ljud och ceremonin finns inte på Arenan.)

Men det här finns:
YLE-artikel med radiointervju innan och
Schildts&Söderströms egna artikel med prismotiveringar.