Tidens ände. Jag har hört en handfull människor uttrycka något som liknar det jag känner: man har ju gått och väntat på detta, på en ödeläggning av jorden, på en apokalyps, hela livet. Därför känns det nästan skönt att väntan är över och att superviruset har tömt våra torg och gator och metrovagnar. De första två veckorna kände jag ett slags eufori. Så djup var lättnaden.
Sedan insåg jag hur hotet såg ut, och fruktan kom över mig. Och sedan övergick den till sakliga tankar om död. Jag funderar på vad mina barns sista minne av mig kommer att vara om jag nu dör. Är det åren av misslyckanden de minns? Kommer mina flickor att under resten av sina liv att känna att de inte får överträffa mig, så där som psykologer säger att tjejer ofta känner? Eller kommer de att minnas den sista tiden med värme – för nu umgås vi äntligen på allvar och varje barn får så mycket av mig de bara vill?
Jag minns mars 2016 då jag åkte i ambulans med mina två yngsta barn. Jag tänkte: aldrig kommer de här miljöerna som vi ilar igenom med blinkande blåljus och tjutande sirener att återgå till att vara bara Kottby och bara Tölö. Världen kommer att vara permanent förvandlad.
Barnen blev bra så fort, inom samma dygn, att förändringen blev ytlig och övergående den gången. Inom några dagar var världen sig rätt lik igen: trygg. Det som hade känts omöjligt slog ändå in. Kottby blev åter Kottby, Tölö blev åter Tölö.
Det enda jag fortfarande gör är att jag dröjer med tanken vid varje ambulanstjut. Jag tänker på människan inne i den och ber: må din värld återgå till det normala precis som min.
Den här gången, med den onämnbara pandemin, hoppas jag på något annat. Att vi alla överlever och att världen aldrig återgår till det normala. Inte heller jag själv. För se på det här! Vi kan stressa mindre. Umgås mindre men ändå mer. Köpa mindre. Slänga mindre. Köra mindre bil. Insupa mera skog, frisk luft. Luften i Kina blir genomskinlig, Venedigs vatten blir som kristall, ozonskiktet repar sig. Vi ser mera osminkat, mera pyjamas. Akrylnaglarna växer bort, hårfärgen bleknar, ögonbrynen förlorar sin form. Jobbmätena blir snabba och effektiva. Vi spar tid på att inte åka till kontor. Vi kan flyga mindre! Minnas mera, se på bild istället för att vara på plats.
Och ja, den här tillvaron är extrem! Men handen på hjärtat – extremt var också vårt status quo. Det måste finnas en gyllene medelväg mycket närmare det naturliga, skonsamma som vi nu upplever.
Och nu har jag inte här vidrört dödshotet, den överbelastade vården, de fruktansvärda avskeden som folk ställts inför. Jag har inte nämnt folk i flyktinglägren, de bostadslösa, bristen på munskydd och IVD-utrustning.
Det är självklart för alla att vem som helst kan dö i den här sjukdomen. Sannolikheten växlar, men möjligheten finns. Plötsligt fattar man att man har ett arv. Och att man en dag dör och på dödsbädden är det för sent att ändra på sitt arv. Man har samlat på det hela sitt liv och hu, det kan visa sig vara helt värdelöst.
Jag vill så mycket nu plötsligt! Barnen ska förstå exakt hur mycket jag älskar dem när jag dör. När de läser mina texter ska de växa, bli lyckliga, bli bättre, modigare, starkare, få tillit.
Och det är mitt största misslyckande: om jag dör nu lämnar jag efter mig mitt sämsta jag i skrift. En rädd, hämndlysten fegis.
Skulle jag månne hinna göra bättre ifrån mig om jag börjar nu?
Ni tror att ni har tid, dånar människorna i Italien och Spanien. Det har ni inte.
På fullaste allvar. 