Blind.

– Och jag  är nästan blind, säger Mamma Mild som alltid velat läsa mina bokmanus.
Allt stannar och jag ser på hennes ljusblå ögon som fylls med tårar.
– Det är svårt att inte kunna läsa i synnerhet om man är en sån som läser, fortsätter hon.
Hon har aldrig förr erkänt det här fast vi andra i åratal har sett på hur synen försämras. Hon ställer fram gräddfil och säger: och här har vi kvällsyoghurt. Hon känner efter med sina nätta fingrar var glaset står och hur högt det är så att guldringarna klingar mot glaset innan hon häller vatten ur vattenkannan, kannan med algväxt. Hon söker sitt blommiga nattlinne tills jag säger: här är en med leopardmönster, är den den du söker, och hon tar nattlinnet och fnyser hon aldrig skulle ha på sig leopardmönster, och tar på sig det, för det är blommigt.

Till en början blev jag så sårad. Det började med att hon blev arg på mina illustrationer för att de inte föreställde det de skulle, och jag förstod inte, för de föreställde precis vad vi kommit överens om, in i minsta detalj.  Varför skulle hon ändra sig så här, nyckfullt och ilsket? Mamma mild, vänligheten själv, muminmamman? Tills jag insåg: hon ser inte.

Sedan började hennes ögon lägga till. Har vi där en liten katt, sa hon ofta så milt. Vi ser oss inte längre överraskat omkring. Vi vet att det är en soffkudde, det är kanske bara en skugga. Och hon kallar katterna vid namn. De heter samma som katter hon känt och dött.

Jag är så tacksam för skuggkatterna som svansar och sveper kring henne, håller henne sällskap i den ohyggliga ensamheten som blindheten och minnessjukdomen skapar. De vill henne väl.

Mitt skrivande är ett sandkorn i det stora, men jag tänker ändå. Människorna omkring mig verkar tro att mina romantexter är lika äkta och självutlämnande som mina andra texter, och jag tror att det är vad hon också tänkt. Det är så lätt att gilla texter där man vet vem som är vem, och man kan linda in människorna i texten med kärlek, eftersom man känner dem i verkliga livet och ser dem framför sig. Det är inte lika lätt att framkalla kärlek för människor utan kännetecken, fiktiva gestalter. Jag är så lättad över att jag aldrig gav ifrån mig texterna. Jag skulle må så fruktansvärt dåligt av att förstå att jag har vinkat av henne ut i mörkret med mera mörker.

Och nu sitter hon här och erkänner att hon nästan är blind. Det som var en så stor och synlig hemlighet så länge. Skrämseln jag känt är borta nu, och det är bara sorg, istället. Fina Mamma Mild. Jag har haft längre tid på mig att vänja mig vid sanningen, så jag sörjer inte sanningen ,jag sörjer insiktens tyngd nu.

Jag vet inte om hon känner av spänningen i luften just nu. Hur vi andra sitter med värk i magen och knappt vågar andas ut av rädsla för att hon ska känna lukten av sorg.