saara

Deltog i tävling.

Det är den sjunde maj och jag tänker delta i en skrivartävling med både Ainu-manuset och Hanna-manuset.

– Borde du kolla om det är nåt du har missat? frågar min man som hjälper till med att fixa i ordning kuverten. Det är sista postningsdagen och det är lite smått bråttom.
Han har rätt förstås. Jag borde. Jag slår upp laptopen och läser igenom tävlingsreglerna.
– Nej, det verkar okej, säger jag.
Och upptäcker att det finns mera läsning om man läser ett blogginlägg i ämnet. Klickar för första gången upp länken och läser flera gånger utan att fatta först.
Tittar på tävlingsloggan som ser ut som mycket. Kisar man lite ser man en 3D-modell av en klitoris. Kisar man lite till ser man någonting som penetrerar någonting. Allt är vått och orange och rött.
– De verkar hoppas på erotiskt laddade berättelser? säger jag.
Jag är inte mognare än att jag börjar fnissa hysteriskt.
Här står jag med mina supernördiga snällmanus!
Min man ser extremt road ut. Det lyser om honom. Han har inte läst mina texter men han vet tillräckligt för att kunna föreställa sig att någon stackars redaktör läser igenom min Ainustory och håller ut genom alla torra andliga och överandliga partier i väntan på sexet.
Han älskar tanken.
Jag slutar skratta och vill att han också ska skärpa sig.
– Men snälla nån. Det här går ju inte. Hjälp mig. Vad gör jag?
– Skickar in! När du nu kommit så här långt.
Min man klistrar igen kuvertet på Ainu-manuset.
– Du ökar chanserna att någon på ett förlag faktiskt läser igenom ett manus som du skrivit, säger han sedan.
Jag klistrar igen Hanna-manuset.
Klart han har rätt.

Lägesrapport.

De senaste två månaderna har jag:

– skrivit ut nittiotalsboken
– läst den med rödpenna
– infogat ändringarna
– skrivit om slutet
– skrivit ut den för förlaget
– återgått till femtiotalsboken
– skrivit om dess början
– hittat upprepningar och andra skönhetsfel på samtliga sidor
– åtgärdat dessa
– skrivit ut den för förlaget.

Nu är båda klara. Jag ska inte peta i dem mer.

För första gången sedan 2012 (eller egentligen 2001 beroende på hur man räknar) har jag inte en halvfärdig bok i byrålådan.

Vikingautpost.

Hela mitt liv har jag fått höra att berget som jag är uppvuxen på var en vikingautpost, en vaktpost över Mälaren, som flöt långt in över Glömstadalen.

Baserade mycket symbolik i min bok på det. Det stämmer bra överens med bokens fiktiva kvinna som bokstavligen vill isolera sitt barn, kvinnan som håller vakt mot främmande makter och främmande inflytande.

Kände ändå på mig att jag måste revidera den bilden. Det finns ju en runhäll nere i dalen. Den kan ju inte ha legat flera meter under vatten på vikingatiden. Men kanske flöt vattnet där ytterligare tusen år tidigare?

Google hjälper en alltid en bit på vägen. Men för att googla exakt rätt måste man ha bättre förhandskunskaper än vad jag har. I fredags hittade jag en arkeolog som forskat i nejden, Katarina Appelgren vid Arkeologerna vid Statens Historiska Museer.

Bifogar kartor med nivåerna för olika tider. Som du ser är det först under stenålder som Glömstadalen med omnejd är ett skärgårdslandskap. Glömstadalen låg alltså inte under vatten under vikingatid. Frågan kring [backen i fråga] har därför inte heller varit någon utkikspost vid tiden kring år 0.

(Vilken fantastisk resurs, vilken vänlighet och vilken service. Är så tacksam och lycklig för proffs som ger svar!) Kartgeneratorn är annars öppen för alla och man kan söka på sin nejd med koordinater om man vill.

Det är spännande landskap jag ser framför mig när jag föreställer mig de här kartorna vakna till liv.

4000 år sedan.
Ingen skillnad mot den yngre kartan alls.

6000 år sedan.
Här är min backe en ö (blå pil)! Runhällen är markerad med grön pil.

Men nu vet jag förstås inte hur jag ska ersätta det som var en så fin byggsten i min berättelse. Kanske räcker det att kvinnan tror att hon bor på en forntida vaktpost? Riskerar det att bli för tekniskt?

Karlavagnen.

Jag brukar alltid leta upp Karlavagnen om natten är stjärnklar. Var jag än är på vår jord.

Och det har jag nu lånat ut åt Hanna och Franck. Mer än lånat ut: de båda stal den från mig. Nu kan jag inte längre se på Karlavagnen utan att tänka på Hanna och Franck.

Orions bälte syns från tvillingarnas sovrum. De kan ligga i sin våningssäng och titta på den och hitta fler mönster. Vissa stjärnor är par, hävdar de, och andra bildar trianglar och romber.

– Mamma, du lovade ju att du skulle visa hur Karlavagnen ser ut, sa flickan en kväll plötsligt.
Det råkade vara en kväll då jag umgåtts med Hanna och Franck hela dagen, och alla världar flöt samman. Jag stirrade på henne där i barnrummets mörker då, undrade på allvar hur hon hängde ihop med mina romankaraktärer och med mig. Landar klumpigt i sanningen:

Hon är min. Inte Hannas, utan min.

Det var läggdags och mer än så. Men jag tog en tvilling i taget ut på balkongen i mastersovrummet. Visade först på Sky Guide-appen hur formationen som de ska titta efter skulle se ut och la till att svansen, vagnens dragstång pekar neråt.

Och de såg den, båda två. Det är en av livets höjdpunkter. Att titta på himlen med sina barn. Hålla om deras vansinnigt och osannolikt små axlar och peka på stjärnor.

Adjektiv och fluff.

Dags för lägesrapport igen.

• Skrivargruppen läste snällt hela min bok om Hanna. Otroligt bra människor. Klippor att bygga på.
De funderade på trovärdigheten i vissa händelser å ena sidan men verkade uppriktigt tycka att berättelsen ryckte med sig och att man ville veta hur det går för dem alla. Vidare kom vi fram till att vissa personer inte har tillräckligt med backstory (anonyma sidekicken Smilla, vi ser på dig!) och att andra bara har en enda egenskap (”snälla” Jennieann, nu ser vi på dig istället), samt att ytterligare vissa beskrivs om om om igen med samma adjektiv (”rastlösa” Franck och ”galna” mamma, nu ser vi på er). Jag känner ju varenda karaktär. I mitt huvud är de inte endimensionella.
Det är vad som händer härnäst: jag fixar Smilla och Jennieann, Franck och mamma i text.
Sedan lekte vi med tanken att jag skulle skicka in boken till en debutanttävling.

• Annars har jag landat i något slags lugn. Tycker att boken om Hanna var betydligt mindre plågsam att få ur mig. Jag kände aldrig att jag ville slunga mig ner över räcket i Kampens köpcentrum som när jag skrev Månskuggans dotter, boken om Ainu. Den knäckte mig nästan. Jag skrev glatt och relativt lätt den här gången.
Resultatet av blev glättigt och mysigt med ett undantag: det finns ett stort ont som aldrig behandlas, för jag tror att det kan vara så i verkligheten – inte förrän efteråt, några år senare, kickar insikten in. Vad var det som hände, riktigt? Det blir stoff för nästa bok.

• Jag har i förbifarten lärt mig ord som smut och fluff. Mina medsystrar i skrivargruppen verkade dela min och Hannas vaniljecrush på Franck. Fluffig och rosa. Riskfri. Fräsch. Inte guttrig alls.
Än så länge. Berättelsen fortsätter och kan omöjligt fortsätta på samma sätt.

• Nästa iakttagelse: Vulkan-förlagets sidkonverterare avslöjar att Hanna-boken (del ett) blev tjockare än Månskuggans dotter. Jag är nöjd.

• Och jag måste snart hitta på en titel till boken om Hanna. Vad sägs om…

Utpost.
Utpostens barn.
Goda moder.
Hanna på posten.
Hanna i gula huset.
Spontant känner jag att Goda moder vore fantastiskt perfekt. Ska låta det landa. Ska sova på saken.

Slut på spretig lägesrapport!

Sfinxen Sofi.

Karin Boye, en själsfrände i mitt Huddinge, beskriver min Sofi på pricken i dikten Till en Sfinx:

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme,
som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig, så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Sofi gråter en gång. Det är när Hanna träffar henne för allra första gången, men aldrig mer. Det som räddar min Sofisfinx är musiken.
Jag lyssnar på Amanda Jensen och Anna Bergendahl när jag funderar på hur Sofi låter när hon sjunger. Bräcklig och stark på exakt samma gång.

Och på Ed Sheeran! Ed Sheeran var inte ens född när Sofi grät för sista gången men de är lite lika: båda talar ur hjärtat bara när de har en gitarr i famnen, tänker jag mig nu.

Nu till salu!

Ibland söker jag på bostäder med fler rum. Vi bor i radhuslägenhet med fem rum och det stör mig att jag inte har ett arbetsrum och att vi saknar gästrum, och tvillingarna kommer att vilja ha separata rum inom några år. Jag söker på sex rum men skulle egentligen behöva åtta. I verkligheten kommer vi inte att flytta. Vi har inte råd, och ingen är beredd att tumma på det gloriöst bekväma i vårt liv (vi bor några steg från dagis, grundskola och gymnasium och närlivs, och en metrokvart från Helsingfors stadskärna).

Igår ställde jag in mina hopplösa kriterier igen, och såg plötsligt en gammal bekant. Ett hus som jag vistats i så mycket i mina tankar.

Det är läkarbostaden!

Huset till salu! Jag får äntligen ta en titt in i huset, om än via mäklarbilder. Och det är så häftigt att jag tycker att jag har varit inne i detta hus tidigare! Där stod lådteven på sina teakben och med sin runda, suddiga ruta som det knastrade om om man rörde den! Där satt Elisabet, Ainu, Lilja och de andra och såg på drottning Elisabeth II:s kröning den 2 juni 1953!

Där! Precis där öppnar doktor Hedlund sin födelsedagspresent medan Esters tankar är på annat håll, de strövar längs vägar och åsar och åar i Nickby.

Där i det lilla vindsutrymmet målar Lilja sina konstverk i det ljus som de små fönstren skänker.

Så ljuvligt! Så ljuvligt.

”Jamen det har hänt på riktigt.”

Jag såg en intervju med Colin Nutley och Helena Berggren från 2016. De talade om sin miniserie Saknad, en fiktiv och utbyggd historia som tar avstamp i någonting som liknar Knutbymordhistorien rätt mycket.

– Det hemskaste i serien har hänt på riktigt, sa Helena.

Jag fastnade för den repliken och har vridit och vänt på den sedan dess.

För att vara helt exakt: jag fastnade för att det verkade som att hon hade ett behov av att säga den repliken. Hon ville förklara i en intervju utanför själva berättelsen att det overkligaste inte bara borde kännas trovärdigt utan att det de facto var verkligt.

Varför? Är det kanske så att man irriterar sig mest på det mest extrema som läsare eller åskådare, och som författare vill man bara (A) försvara sig och ge läsaren fel?

Borde man i så fall som författare istället lämna bort sådant för att inte alienera läsaren? Eller på något sätt bara bli en bättre författare, gör det otroliga troligt utan att behöva försvara sin historia med orden jamen det hände?

Eller är det rentav så att man skriver den fiktiva berättelsen för att bearbeta det verkliga hemska, och man avslöjar verklighetsgrunden för att (B) skapa medvetenhet av något slag?

Också i mina annars helt fiktiva berättelser har de allra mest extrema händelserna något slags verklighetsgrund. Jag antar att författare som Margaret Atwood som skapar dystopiska eror och världar ur nästan ingenting måste ha kommit så långt som författare att hon inte längre behöver rättfärdiga sina böcker med – –

och det här var ju knasigt. Jag tänkte att jag måste googla det innan jag skriver vad jag antar. Skrev in margaret atwood says this really happened och hör och häpna, det allra mest extrema i Tjänarinnans berättelse är sant.

Och hon anger en förvånande fåfäng orsak till att hon vill vara öppen med det – varken alternativ A eller B. Hon säger att (C) hon inte ville bli beskylld för att ha våldsam och ond fantasi och såg därför till att bara använda sådant som hänt någon, någonstans, någon gång.

(ur trailern till hennes Master class-material)

Huddingemetoden. Kind of.

Det har varit lätt att skriva fluff och med fluff menar jag vardagliga händelser, miljöbeskrivningar, dialoger.

Lite svårare har det varit att skriva om sådant som väger tyngre – dialoger och tankar som beskriver ensamhet, avund och vilsenhet till exempel. Kan inte tro att det är ovanligt eller ens lite intressant att det funkar så.

Men något slags rekord i jobbighet slogs i torsdags. Jag visste att jag måste beskriva hur Hannas ångest kan ta sig i uttryck och hade dragit mig för det.

Jag satte igång med den stora rubriken ångest i huvudet och jag skakade och rös. Fingrarna träffade inte rätta tangenter hur jag än försökte få dem att sluta darra. Mådde fruktansvärt illa också. Hittade ingen vila i huvudet eller utanför. Levde bokstavligen igenom det som jag beskrev i text. Såg skuggor, skrämdes för mitt eget hem. Det enda jag kunde var bara att pressa ur mig orden på skärmen.

Men när kapitlet var klart satt ångesten kvar.

Sedan kom jag ihåg någonting jag brukade göra när jag hade ätstörningar som tjugoåring. De var mycket milda och gick egentligen bara ut på att jag fick ångest efter att jag hade ätit. Jag kom intuitivt fram till Huddingemetoden utan att ha hört om den. Det var en behandlingsmetod som man kom på på Huddinge sjukhus när man behandlade människor med ätstörningar – efter att patienten hade ätit vistades hen i ett hett rum på 40°. Värmen lindrade ångesten som brukar slå till efter maten. Själv hade jag inte tillgång till varma rum (inte ens bastu trots att jag redan då bodde i Finland) men tappade istället upp ett hett bad, sjönk ner och lät andningen lugna sig och hjärtat sluta banka där i värmen. Viljan och samtidigt rädslan att kasta upp försvann.

Nåväl. Nu har vi inget badkar, men jag har fyra barn som producerar mycket tvätt, och torktumlaren är i gång nästan varje dag. Jag tog min laptop och satte mig i den heta blåsten på tvättrumsmattan. Lugnade mig så småningom. Noterade att det blir många stavfel när händerna skakar. Redigerade det jag nyss skrivit, i lugn och ro.

Är det för specifikt för att vara ett skrivartips för vem som helst? Jag tycker nästan inte det. Testa värme!

Och nu har jag gnällt över samma sak flera gånger redan men here we go again: Visst tänker man sig att plågsam text blir extra bra? Kan rapportera att det är chockerande osant.

Får återgå till texten tror jag, kanske rentav precis nu.

På tisdag gäller det.

På tisdag samlas litteraturgruppen igen och det är min text som är på tur. Vi är färre nu, fyra sammanlagt. Det funkar fint.

Jag har skickat de 91 första sidorna av min bok om Hanna till dem. Med ursäkter. Förlåt att mina tjejer i boken svär så mycket! Men tänk på att det är Sverige! I Sverige svär man mer än här i Finland, skulle jag påstå. Givetvis är det kopplat till ort och socialklass och så, men jag påstår att det är en mer accepterad norm i Sverige att till exempel eleverna och lärarna svär. Man får svära till och med i barenens julkalender (som för övrigt var en storstor favorit i vår familj, syftar på 2018 års Storm på Lugna gatan nu.) Inte avståndstagande och argt som i Finland, utan för att betona och rentav underhålla.

Det är inte bara på grund av det vulgära språket som jag är pirrig. Berättelsen om Ainu fann skrivargruppens hjärtan, verkade det som. Den berörde. Berättelsen om Hanna är mindre … hm, skör, i synnerhet de 91 första sidorna. Den är radikalt annorlunda.

Det handlar om gymnasieåldern. Jag hade en lite liknande kompisgrupp som Hanna. Jag skrev ner en hel del samtal rakt av när jag var sexton, sjutton, arton och nitton. Insåg värdet i dem redan då. Tyckte att vi var lite roliga, att vår gruppdynamik var sanslöst intressant. Jag har inte använt mig av dialogerna annars, men jag har skummat igenom så pass mycket att jag kunde konstatera att vi brukade prata om fyra teman:
– killar och sex, eller brist därav
– utseende
– våra föräldrar
– framtiden, som vi planerade och oroade oss för.
Och allt det utgör ju en utmärkt miljöbeskrivning, och skapar exakt den kontrast som behövs för att visa att Hannas liv var annorlunda än andras. Jag måste bara akta så att vännerna inte tar över huvudberättelsen.

Men A-plotten handlar om relationen mellan Hanna och religionen; det stora huvudtemat är andlig våld. Det är bara för att man ska få vila mellan drabbningarna som jag har satsat på gymnasiemiljön, samtalen. (Och som jag redan sa, för att förstärka kontrasten. Vad gör de andra en lördagkväll klockan 18 när Hanna tar sabbatsvila?) A-plotten är så gott som klar. Jag måste kanske skriva tre kapitel till. Ett med ångestanfall, ett som handlar om utövandet av religionen, ett som kanske belyser skillnaden mellan tro och religion.

B-plotten är en romans som börjar med brevväxling. Den är halvfärdig – det är svårt att skriva om en fiktiv tonårskille. (Eller fiktiv och fiktiv. Franck är en mashup av mina pojkvänner och förälskelser men jag har svårt att tro att någon av dem skulle känna igen sig tillräckligt.) Jag måste bege mig tjugo och tjugofem år bakåt i tiden, erinra mig om vad det var man såg (på) hos varandra i den åldern. Hur kändes förälskelsen i kroppen? Hur bekände man den för varandra? Hur resonerade man när det kom till kärlek – förstod man överhuvudtaget vad de olika känslorna betydde och vad de hade för uppgift, vart de ville leda en och hur man skulle handskas med dem? Klarade man av att lyssna till både förnuft och hjärta? Jag tror att det är det som är Hannas stora utmaning. Att höra skillnad på sunda och osunda röster.