saara

Tick. Tick. Tick.

Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.

Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.

Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.

Jag ryser! Ryser!!

Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.

Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.

Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?

Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.

– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.

– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.

– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i Svenskfinland säljer, säger han.

Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.

Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.

Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.

Fiktiv indiansommar.

Det borde ha slagit mig tidigare. Naturligtvis finns Finlands väderhistoria på nätet! Det ovanligt varma höstvädret den 11 september 1952 i min bok – som på något sätt ska bidra till att både luften och tiden ska kännas stillastående så att också tanken står still – bjöd i själva verket på en tio graders medelvärme. På svalka och på tankens klarhet. På en helt vanlig septemberdag.

Det är en fiktiv berättelse. Vädrets makter lyder mig i denna berättelse och bokens septemberhetta får vara kvar. Men ändå stör det mig.

Däremot passar käringveckans väder 1952 in i min berättelse perfekt. Det var regnigt och svalt, men på Johannadagen regnade det inte mer, och solen sken.

Jag känner lukten från femtiotalet.

Ann-Lois drog iväg med mig på en fotoutställning över landets 100-plussare: 100 år med råge.

Ännu en gång kände jag hur femtiotalets Finland andades liv, och alla dessa människor kändes samtida med mig, vilket de för all del är, men mer än så: jämngamla.

Diskbaljan ställer man upp och ned på skåpet efter disken! Så gjorde min mor också. Så måste de ha gjort också i Nickbyfamiljen. Jag lyfter genast upp diskfatet i tanken. Jag känner en droppe rinna ner för armen in under kläderna, ända till armhålan.

Bilden är från sjuttiotalet, men kvinnan och inredningen har varit med längre än så.

Ann-Lois stod och skrattade vid ett plakat. Hon var övertygad om att jag skulle skratta åt samma mening. Man blir ju nyfiken av mindre.

Jag flinade redan åt att denna Helvi ensam tog hand om hemmet eftersom mannen arbetade. Hon var förlamad efter polio men skulle ensam sköta ladugårdens djur och – wait for it – fjorton barn. (Jag kämpar med min mentala hälsa redan med mitt liv som är så otroligt lätt i jämförelse.) Men det var förstås meningen som börjar med ”Hemligheten bakom det långa äktenskapet…” som tog priset och gav skratthicka.

Denna fräscha mor nedan såg precis lika fräsch och glad ut nu som över hundra år gammal. Jag knäppte bilden för att hon hade tvillingar liksom jag. Med den skillnaden att hennes make var ute i krig när de föddes, och kom hem bara för att medvara på dopet. (Hoppas att jag inte blandar mellan livsödena nu.)

Och titta så rart dessa två sitter vid radion. Händerna vilar. Lyssnar någon någonsin på radio utan att multitaska numera?

Ännu en jackpott hittar jag i giftshoppen: boken Rasvaletti – fotografier från 1950-talets Helsingfors. Jag bär hem den för tjugonio euro och spanar: aha, strumpan korvar sig i skon så där. Rosetten i håret slokar i hettan. Lillebror bär storebrors shorts som byxor, visst?

Men det allra mesta i boken känns så oerhört bekant. Där har jag gått.

Bussar.

Jag tror att jag i tanken snart kan ta mig överallt i stan sådan den var på 1950-talet.

Jag kan traska över Simonfältets busstation. Jag kan utan problem klättra ner från Simonsgatan till bussperrongerna. Bussarna har runda former och tryckta skyltar: Sipoo – Sibbo, som chaffisen sedan vänder på slutdestinationen för att visa att han snart kör tillbaka till Helsinki – Helsingfors. När bussen går på tomgång ångar den av värme, och däcket står blottat bredvid den som köar in, inte alls dolt bakom karossen som idag. Man kan peta på däcket och hitta lite lantmull tills den vuxna säger älä koske. Röken som kommer ur avgasröret är svart och luktar – så som fostersyster Eeva enligt min mamma lär ha sagt – ”surt och gott som gurka”. När biljetten stämpas perforeras den med en raspig smäll. Sätena har låga ryggar och de är av skinn som kletar sig mot låren när kjolen åker upp när man sitter. Gardinerna är av röd sammet och luktar unket så man blir lätt åksjuk.

Bilderna är från mina föräldrars album och knäpptes på mitten av sextiotalet. Den nedersta är från femtiotalet, lånad med tillstånd från Valokuvataiteen museo.

Helsinki_simonkenttä

Release.

Jag var på Sofias och Amandas gemensamma bokrelease igår kväll. Det fanns ett kärt ansikte i vimlet: Joanna, som alltid klädd i sobert enfärgat, frågade hur det går med min ‘egen’ bok. Vänligt, som om gårdagens festlighet hade en koppling till mig.

Det är roligt med ordet ‘egen’. Som om våra böcker på något sätt hade med varandra att göra. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Sofias och Amandas respektive böcker är i en annan genre. De är uttalade och tydliga. Kristallklara i sitt budskap. Båda böckerna har stora mottagarskaror som står redo att ta emot mer vishet. Böckerna har fötts snabbare, och båda författarna har en medfödd förmåga att producera smarta tankar och förmedla bilder på god svenska. Båda verkar skriva i ett energiskt tillstånd, de låter inte sommarhimlens ljus skingra tankarna.

Jag måste utgå från ett mörker – patetiskt nog. Jag måste gräva ner mig och må lite dåligt. Jag får inte klarhet i mina tankar förrän jag långt senare läser dem i nedskriven form.

Jag svarade någonting i stil med tack, helt okej, jag är uppe i 320 000 tecken. Det är väl ett bra svar, tänker jag. Det berättar att jag räknar sidor, att jag vill att boken ska väga i handen, och kanske att jag inte riktigt vet om den innehållsmässigt väger någonting alls.

Snart, så.

Jag läste precis igenom mitt manus. Jag grät så många gånger. Det är som om jag hade skrivit den undermedvetet sammanhängande, för jag hittar hela tiden trådar som knyts samman i den utan att jag medvetet knutit dem samman.

Skrivargruppen vill att jag ska skippa Almas berättelsetråd helt. Jag tror att jag inte gör det ändå. Aili måste välja att ha självrespekt, och Almas berättelse visar det öde som Aili i framtiden kommer att kunna välja bort tack vare systrarnas vänliga, visa vägledning. Jag kopplar Alma till Aili på tusen sätt redan– fötter, skor, till och med begynnelsebokstaven – jag undrar varför gruppen inte såg kopplingen? Är den för fin eller raka motsatsen, för klumpig?

Jag vet att jag snart känner annorlunda igen, men just idag blev jag ordentligt omskakad av insikten: min roman är nu riktigt, riktigt nära att bli färdig. Bitvis är den bra. Den bildar redan en fungerande helhet, som på sin höjd är lite i obalans.

Skrivargruppen samlades efter sommarpausen. Jag bekände för de övriga att jag inte längre hittar självironin. Jag kan inte längre låtsas att detta med att skriva med bok är ett projekt vid sidan av, ett experiment: skulle jag kunna bli författare? Jag kan inte längre skratta åt mina gåtfulla nattliga drömmar, åt mystiken som söker mig, åt den lillgamla högtidligheten i mina funderingar. Jag tror att jag har brukat kunna skratta åt mig själv när jag börjar ta mig själv på för stort allvar. Om det har varit så är det inte så nu längre. Allt har blivit fullständigt gravallvarligt, och om det skulle visa sig att jag inte är en författare skulle världen rämna på riktigt. Det är som om ingenting annat skulle längre spela någon roll.

Jag ska lämna in det sista utkastet av min bok till skrivargruppen den första november. Sedan tänkte jag skicka den till förlag. Jag har alltså inte pratat med något förlag innan. Hejsan, bifogar ett första utkast till en roman som jag gärna skulle vilja ha utgiven. Hu! Huu!

Sameblod.

För en vecka sedan gick jag på bio med en vän från skrivargruppen. Det var hon som föreslog att vi skulle se den: filmen Sameblod.

biljett

Jag satt och led, grät, blundade. På två ställen skrattade jag högt av igenkänning och det var när jag kände igen mig både i svensken och i samen. Jag kan känna mig både inkluderad och exkluderad, vilket ju måste innebära att jag inte riktigt känner mig hundraprocentigt som någotdera. Jag befinner mig i ett limbo, inte helt olikt filmens huvudperson förresten. Hjälp – inser inte förrän nu att det kanske var just det som regissören-manusförfattaren ville förmedla med just de scenerna?

Jag lämnade salen med en lite uppgiven känsla. Allt har skrivits innan! Allt har redan sagts! Till och med min berättelse är skriven och blivit till film! Skriven av regissören-manusförfattaren Amanda Kernell, skriven av någon annan än mig.

Tänkte sedan vidare och landade i att våra berättelser inte har något annat gemensamt än en mor ( i hennes fall kanske farmor?) som lämnat Sápmi men tagit med sig alla sina sår livet igenom. I övrigt är våra berättelser är tvärt olika. Sedan skrev jag ett mejl till henne – ett som jag slutligen bestämde mig för att inte skicka. Dels förstås för det är ju troligare att min bok inte blir utgiven än att den blir det men framförallt för att jag plötsligt fann frid.

Jag lägger ändå in mitt osända, halvfärdiga mejl här för att själv komma ihåg vad jag kom fram till.

Jag såg Sameblod i helgen på Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors. Precis som många andra i publiken grät jag, höll andan, skrekskrattade. Men jag var kanske den enda som blundade och höll för öronen ibland – det blev helt enkelt för starkt att höra rösterna helt odämpade på vissa ställen. Det är fint, svårt och modigt att skapa en film som tidvis blir lite outhärdligt stark, kände jag. (…)
Min mamma är same, bosatt i en stockholmsförort sedan tidigt 1960-tal, och jag delar den vuxna sonens upplevelse. Också jag har en mamma som förnekar sitt ursprung, eller åtminstone i mitt fall: skäms över den, vill (kan?) inte tala om den, vägrar gå på syskonens begravning, vägrar erkänna att hon kan eller förstår samiska. Också hon är djupt traumatiserad av rastänkandet. (Min mamma är dessutom väldigt lik Maj-Doris Rimpi, vilket var samtidigt både fantastiskt och förvirrande. Jag grät av igenkänning när jag såg den tunna, billiga täckjackan.) (…)
Trots att min mamma inte vill tala om sin barndom har jag behövt veta. I brist på sanningen har jag alltså själv diktat ihop en sanning. Jag har skrivit en roman! Manuset är nu i slutskedet och tänkte skicka det till olika förlag så fort jag tycker att det tål närmare granskning. Jag är inte en författare och det är på alla sätt (också rent statistiskt) mer troligt att den inte blir utgiven än att den blir det. Men om (om!) den skulle bli utgiven ville jag höra av mig innan. Jag blev chockad när jag såg hur våra huvudpersoner liknade varandra (kommer jag att beskyllas för att härma dig?) – men fann mig sedan. För så här är det ju: dessa kvinnor har tigit ihjäl sig av skam. Det är vi, barnen och barnbarnen, kanske sameblodet i oss, som ger dem en röst. (…)

Och nu känner jag mig lite löjlig.

För Sameblod är egentligen inte en berättelse om samerna. Två argument:
1. Berättelsen är universell: så här fungerar makt. Man splittrar, delar in i raser, hetsar folkgrupp mot folkgrupp, klass mot klass för att den vita rasen ska kunna fortsätta regera i sin överlägsenhet. Man tar stöd av det som biter just då: kanske naturlig ordning, Darwin eller Gud.
2. Berättelsen är raka motsatsen, dvs. individuell. Den är lika unik som ett fingeravtryck. Systern och Elle Marja växte upp i samma miljö och utsattes för samma fostran, samma förtryck – men det var bara Elle Marja som reagerade med flykt och som förnekade sitt ursprung. Systern blev kvar, förvaltade och bejakade sitt samiska arv. Skammen kom aldrig åt henne.

Skådisen som gestaltade huvudpersonen som ung, Lene Cecilia Sparrok, var på plats. Hon sa på frågestunden efteråt att hon tänker sig att hennes generation är den första som inte känner någon skam över sitt ursprung.

Screenshot från den officiella trailern.

På Espresso House.

Det blev för svårt att koncentrera sig hemma. Jag är nu på Espresso House i Kampen och skriver vidare på min bok. Jag googlar på mynt. Hur såg ett tiomarksmynt ut på 1950-talet? Rätt vackert, visar det sig. Sedan googlar jag Arabia-serviser på 1950-talet. Och sedan lim på 1950-talet. Det är mycket femtiotal.

Två bord ifrån mig sitter en pingstvän med ett offer. Han gastar om tomheten han kände pre-Jesus, och hur allt var helt okej egentligen, men att tomheten inombords tärde och tärde, och att Jesus trädde in, och friden kom, och Jesus kommer aldrig att överge.

Gastar är rätt ord.

Jag känner många människor som han. Tron har verkligen räddat honom! Från ett värre öde, från fängelse, från missbruk. Kanske bär han fortfarande spår efter missbruk, brustna synapser i hjärnan. Kanske har han fängelsetatueringar under skjortan som bekräftar hans räddning.

Men jag har ändå så svårt för detta predikande, detta offentliga skrikprat.

Jag vet ju att han vill att människorna som sitter vid borden intill också ska höra vad han säger, och att han vill så ett trosfrö.

På kvällsmötet i församlingen kommer han kanske att skrikprata i vimlet på samma sätt för att pastorn eller lovsångsledaren (eller någon annan han ser upp till) ska höra.
– Jag fick vittna för en broder på kaféet. Jag kunde se att folk omkring vårt bord blev också berörda. I synnerhet en kvinna vid en laptop höll sig för örat och blev alldeles tydligt berörd av mitt budskap.

Ja, jag är övertygad om att jag känner honom. Utan att veta hans namn. Jag känner hans församling utan att veta vad den heter. Jag tror mig verkligen veta. Jag funderar på att slå igen min laptop och gå, men de avlägsnar sig innan jag hinner.

Och se: friden lägger sig äntligen. Mitt hat löser upp sig.

Samtidigt finns det en liten ensamhet bakom ilskan och jag måste vara helt, helt ärlig:

Om jag någon gång befinner mig i ett läge då läkarna gjort allt, ett läge då ingen medicin hjälper mot smärtan, än mindre mot det som håller på att ta mitt liv – då kommer jag att tänka på dessa vansinnigt pinsamma, kompromisslösa extremkristna med bleknande fängelsetatueringar på sina kroppar och kräva: snälla, snälla, be för mig. Också om jag vet att han samma kväll i sin församling skryter med att han bad för en dödssjuk kvinna som tidigare varit så motsträvig och hatisk, och som kapitulerade till slut.

Få berättelser tas emot med samma jubel som berättelserna om förhärdade hjärtan som kapitulerar.

Men än är jag frisk. Än ska jag skriva bok. Jag googlar vidare: stuvade morötter. Jag är övertygad om att man åt stuvade morötter på femtiotalet.

Solförmörkelse.

Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist.

Jag kan skylla på oordning. Oordning i mitt huvud, framförallt, men det förstärks av att vi har gjort om tre sovrum hemma. Jag har tejpat och målat. Rensat och uppmanat barnen att rensa. Burit hem möbler från Ikea. Förfasat mig över att äldsta sonens rum blev så mörkt. Kommer han att tänka mörka tankar nu?

Sitter nu med värkande rygg och bävar inför det som är kvar: föräldrasovrummet. Allt bråte som blev över lassade vi in i vårt sovrum. Där sover vi, bland sådant som borde rensas bland.

Och boken, som inte blev som jag hade tänkt mig. Jag bävar inför den också.

Är det den som får mig att säga de saker jag säger till min man?

Saker som jag tror att jag kommer att dö relativt ung.

Jag har drömt så många drömmar om den värld jag skriver om. Min bok är faktisk, rak, slät, reducerad, medan drömmarna är kusliga, mystiska, övernaturliga, skrämmande, större än livet och känns angelägna, som meddelanden, vägmärken.

Det fanns ett tema som fastnade envist. Himlakropparna och solförmörkelsen. Jag googlade: ja, en sådan inträffade i Finland 1945. Året efter att min biologiska mormor dog. Är det relevant för den generationen att de sett en solförmörkelse? Sedan snubblade jag över en bild från barnhemmet i Riutula där barn och vuxna står och ser på solförmörkelsen med svärtat glas framför ögonen. Den bilden är precis som ur min dröm. Kusligt. Ryser och antecknar: 9 juli 1945. Vad gjorde min huvudperson 1945? Kanske stod hon med alla andra och såg på solförmörkelsen på barnhemmet.

auringonpimennys_riutula

Nu när jag tittar noga tycker jag att flickan i rutigt förkläde kunde vara hon. (Bildkälla: museo Finna).

Jag har haft arbetsnamnet Kungsvägens döttrar på gång, men den utesluter Aili. Tänk om boken skulle heta Månskuggans dotter? När solen förmörkades när mamman lämnade henne blev blev Aili liksom kvar i månens skugga. Jag vill inte att den låter för emo, för att citera min tonåring. Jag vill inte ha en gotisk, småsvart pärmbild. Jag vill däremot kanske ha en pärmbild som påminner om Maria Gripes pärmbilder. Matt ska den i alla fall vara.

Jag vet inte varför jag tänker på sådant alls. Dels är det inte aktuellt. Och dels blir väl inget förlag och ingen formgivare/layoutare förtjust över lekmannaåsikter.

//Edit senare//
Enligt NASA:s lista över 1900-talets solförmörkelser var den som inträffade 9.7.1945 synligare i Nickby (95 %) än i Enare (89 %). Den gick tvärs över Finland på axeln Karleby–Kerimäki. En partiell solförmörkelse sågs 25.2.1952. Intressant, säger jag.

Det blev en paus.

Nu har sommaren gått, eller den lediga gebiten av den, och jag har tagit ledigt från bokprojektet. Man kunde tolka passiviteten med att min litteraturgrupp kom med förkrossande kritik som kvävde kreativiteten.

Så var det inte. De var nöjda i stort sätt. Person A kom inte. Person B tyckte att jag använder för mycket adjektiv och adverb, och att jag borde rensa bort alla nyord. Person C tyckte att det fanns enstaka luckor: varför cyklar Ester? Vad hände riktigt där med manschettknapparna? Och både B och C sa: historien med Alma tar för mycket utrymme.

– Men ni tyckte ju att det inte riktigt hände något, nu händer det något, sa jag.
– Ja, men ändå.

Jag har bara varit ledig. Trött. Och ledig.