Kategori: 1950-talet

Jag fortsätter att redogöra för mina källor igen.

Jag drog mig för att skriva ut ordet sinnessjukhus i boken. Sinnessjuk är inte ett tidlöst neutralt ord. Men det var exakt vad den stora, vitt kända anstalten i Nickby hette officiellt. Nikkilän mielisairaala, Nickby sinnessjukhus, också om det ofta fick heta Nickby sjukhus. Numera är området känt som Östanåparken och de fina stenhusen är omvandlade till snygga bostäder. Men om jag har förstått rätt fortsatte byggnaderna i sitt ursprungliga syfte som mentalvårdsantalt långt in på 1990-talet utan att byta namn. Det är fascinerande om det är så.

Min bok handlar inte om sjukhuset. Men jag har försökt läsa på för att inte göra bort mig när det kommer upp – vilket det gör, det var ju en av Nickbynejdens största arbetsgivare. Jag har läst en psykiatrisk handbok som tidigare fanns som e-bok på nätet (Lyyli Kinnunen: Mielisairaanhoito, 1950). Jag har tittat på arkivklipp, lyssnat på intervjuer och läst inte en utan två böcker om Nickby sjukhus historia.

Kontrasten mellan psykiatriboken och teveprogrammen var enorm. Det blev helt tydligt att den dåvarande överläkaren på sjukhuset, Oscar Parland, var en föregångare. I en intervju för YLE (på svenska) säger han bland annat att en patient som diagnosticerats som schizofren blir frisk och kan leva bland andra människor om hen får uppleva kärlek (i klippet från 1986, ca 2:29). ”Schizofreni är ett ensamhetsproblem,” säger han, och det låter vackert och radikalt i mina öron. I psykiatriboken beskrevs däremot lobotomi som en lite knepig (patienten kan dö) men möjlig behandlingsmetod.

Jag ville att ”Hedlund” i min bok skulle ha samma medmänskliga inställning till människan och samma odramatiska inställning till sjukdomen. Det gör mig lite nervös: Hedlund kommer att kännas anakronistisk. Om man är som jag och läser om mentalvård på 1950-talet i en skönlitterär berättelse väntar man sig att den ska vara på samma ångestframkallande nivå som i Gökboet.

De två historikerna var till stor hjälp. Nikkilän sairaalan historiikki 1914–1989 av Pirkko Paloheimo (1989) skrevs troligen ganska hastigt, till sjukhusets 85-årsjubileum, medan boken Inhimillinen Nikkilä: Helsingin suuri mielisairaala Sipoossa 1914–1999 av Sirkka Liisa Tuovinen (2009) är en välredigerad, tjock, informativ och rikt illustrerad historik som jag gärna skulle äga själv.

Jag har lånat flera detaljer från de två böckerna.

• Konstterapin blev en etablerad vårdmetod på 1950-talet. Patienterna hade alltid fått skapa men nu insåg man kreativitetens sanna, terapeutiska värde. Personalen sparade verken och sjukhuset höll utställningar. Läs mer här.
• På 1950-talet upptäckte man psykofarmaka på allvar. En del patienter slängde ut sina mediciner genom fönstret, och när personalen upptäckte det tvingades patienterna svälja pillren inför skötarna. Exakt som i Gökboet faktiskt.
• Sjukhusets sorgsna begravningsplats står kvar nästan orörd sedan den sista patienten begravdes i augusti 1951. Grindstolparna har fallit och rests på nytt, och några nya minnesstenar har tillkommit, bl.a. över Signe Brander. Jag har inte besökt gravgården än.
• Patienterna bar rutiga kläder. De manliga patienterna bar blåa byxor som liknade nymodigheten from hell: jeans!

Helsingfors stadsmuseum bjuder på bilder med fria rättigheter.

Jag nämnde takmålningarna i Sibbo gamla kyrka tidigare.

Målningarna är minst 600 år gamla men målades i ett senare skede över med vit kalkfärg, motiven höll inte tillräckligt kristen nivå, I guess. Under sekelskiftet 1800–1900 skrapade man fram dem på nytt. Man visste kanske inte exakt vad man skulle hitta men Hufvudstadsbladets kritiker är … öh, besviken.

Här har vi några stycken från Hufvudstadsbladet 21 maj 1899. Läs gärna och säg mig: vad är roligare än en kränkt konstkritiker från 1800-talet?

Enjoy!

Uppdagade kalkmålningar i två af Nylands kyrkor.

Etter det under nyssförlidne vårvinter spår av gamla kalkmålningar upptäkts såväl i Sibbo äldre, sedan 1885 öfvergifna gråstenskyrka som ock i Pärnå ännu väl bibehållna, ansenliga tempel, af vilka båda i ålder sannolikt gå tillbaka till senare hälften af 1400-talet, har Arkeologiska kommissionen vidtagit åtgärd till blottandet af ifrågavarande alseceomålningar samt till deras afbildande och beskrifvande. Ehuru arbetet därmed ännu icke är slutfördt, är dock redan så pass mycket rörande dessa målningar bragt i dagen, att en första notis om desamma kan meddelas de läsare, som hysa intresse för själfva saken eller för dessa, hufvudstaden jämförelsevis närbelägna orter.

Vare det genast sagdt, att de kyrkliga målningarna såväl i Sibbo som i Pärnå sakna artistiskt värde och att det ej kan blifva fråga om deras restaurerande — så mycket afvika de i de flesta afseenden från hvad en mera utbildad konstsmak sätter värde uppå. Detta utesluter likväl icke, att de äga ett kulturhistoriskt intresse samt att de, med hänsyn till det rent dekorativa, lämna bidrag till det samlade materialet till en, så att säga inhemsk, åtminstone sedan 500 år tillbaka i Finland rotad kyrklig ornamentik.

De enkla färger — egentligen endast rödbrunt i ett par nyanser samt grått och någon i svart stötande kulör — hvilka i Sibbo och Pärnå kyrkor förekomma, äfvensom den på hvartdera stället lika lågt stående tekniken samt tillika den åtminstone hittils på dessa målningar observerade fullständiga frånvaron af alla rent religiösa ämnen, alt detta jämte likheten i dekorativa anordningar leder till antagandet, att måhända samme målare i hvartdera kyrkan visat egenheten i sin konst.

[…]

[Pärnå-målaren har] med en, i sanning, ohyggligt ouppöfvad hand, men på fullaste allvar, utan minsta spår af humor eller satir, inpassat på hedersplatsen bland sina växtslingor i hvaltven än en karl med håret i vildaste oordning blåsande ett i många bukter krökt (bleck)-instrument; än en man i ett slags dräkt från början af 1500–talet, men med pieks-skor, hvilken tutar i en lur; än ett fruntimmer, fult som Belzebubs mormor, hållande en ornameutkvist i sin hand; än en siren med tudelad stjärt och håret stående på ända; än en stor örn och än småfåglar, som rätt behändigt sitta på ornamentkvistarna o. s. v. Ja, med lika stort allvar har han på hvalfbågen till ett fönster målat ett helt litet grått svin med brunröda ben och lång, likaledes brunröd svans.

Stum af häpnad står man inför denna barbariska konst, som, om ej alla tecken slå fel, i början af lutherdomens dagar, i Gustaf Wasas tid, banade sig in i en kyrka, som då redan måste hafva inom sina murar hyst det vackra flamländska altarskåp, som ännu hör till hennes största, dyrbarheter, ett alster af värklig konst, är ett förhållande så mycket mer i ögonen fallande, som man har skäl att tro, det redan vid den tiden tillstymmelser till märkligare släkter bodde och bygde i denna tidigt odlade näjd.

Huru länge dessa bilder fingo stå till allmänhetens beskådande och uppbyggelse, kan ej med säkerhet uppges. Den tidigast kända, mera genomgripande restaurering af Pärnå kyrka egde rum åren 1730—1734, och kan man taga för gifvet, att dessa kalkmålningar åtminstone då gömdes under hvitlimningens svepduk för att nu, för några veckor framåt, framträda som vittnen om det stora steget mellan 1400- och 1500–talets monumentala konst i detta land. Såsom historiska kulturbilder skola väl Pärnå kyrkomålningar nu mera alltid ihågkommas.

Rättvisan mot våra förfäders välmenande försköningsplaner manar oss likväl att erinra om, att de forna konsttraditionerna i alla fall mäktade lämna etter sig vissa spår äfven på kalkmålningarna i Pärnå. De växtslingor, som fylla tomrummen på hvalfkapporna, äro med traditionell skicklighet och smak inpassade i dem och hafva till och med infört ett nytt motiv i vårt inhemska ornamentala måleri i och med användandet af, kunde man säga, stiliserade ekollon, hvilket motiv genomgår hela dekorationen.

Såvidt en endast förberedande undersökning af Sibbo kyrka hunnit ge vid handen, borde dess dekorativa utstyrsel gå fri för sådana osmakligheter som de i Pärnå kyrka. Sakristian till ex. bildar där med sina anspråkslösa växtornament en rätt inbjudande liten paviljong, och man har skäl att hoppas, att bland annat de högst belägna kyrkohvalfven, hvilkas undersökning måhända måste ske längre fram på sommaren, skola, oaktadt deras förmodligen enkla fareskrud, komma att vittna om en på arbetet nedlagd större möda och bättre smak. Det vore ju möjligt, att det skall visa sig, att „mästaren” själf arbetat i Sibbo och hans ämnesvenner i Pärnå, men otvifvelaktigt är, att hvardera kyrkans målningar, på det intimaste sätt förenade, utgått ur samma „skola”.

Det vill synas som om i början på 1500-talet och inpå reformationstiden en liten grupp af handtvärksmässiga målare, några ännu dunkelt ihågkommande, andra fullkomligt glömska af de gamla konsttraditionerna, arbetat i nylandska kyrkor. Härom vittna redan de synbarligen älsta bland hithörande målningar, de skralt utförda bilderna i Sjundeå och Ingå; vidare och i ännu högre grad krimskramset af ornament och kluddfigurer i Helsinge samt slutligen de nu i fråga varande alseccomålningarna i Sibbo och Pärnå. Sibbo-målaren synes dock varit åtminstone den klokaste af dem alla: medveten af sin svaghet som figurmålare — flickan i labyrinten är ängslig att skåda — har han undvikit figurmåleriet och hållit sig till sina växtslingor och dylikt, och synes sålunda lättast komma att gå igenom den sena examen, som uv oförmodadt yppat sig äfven för honom, ehuru Sjundeå- och Ingå-målarena onekligen haft mera inombords att komma med.

***

Understrykningarna är mina. Vill du läsa ursprungsversionen i sin helhet finns tidningen här och artikeln börjar på framsidan under huvudrubriken Notiser.

Nu när jag ändå går igenom mina mappar med källor och urklipp kan jag ju nämna att jag har använt två andra källor också. Sibbo hembygdsforskningsförengings skrifter V är informativ och avslöjar bland annat att kyrkan med sina målningar 1935 var ”återställd i sitt medeltida skick” och var nu ”en vacker minnesvård och ett dyrbart fornminne”.

Jag har också lusläst en liten bok från 1938, S:t Sigfrids tempel i Sibbo av A. W. Rancken. Det är en byggnadsbeskrivning där takmålningarna får ett eget kapitel och skildras i detalj. Jag föreställer mig att Ester har den här lilla saken i sin egen bokhylla, konstälskare som hon är. Och det är den jag har utgått ifrån när jag skrivit kapitlet där takmålningarna spelar en biroll.

– Tet var krrikets fel.
Mina rikssvenska vänner och kollegor härmar en finsk accent och skrattar vänligt åt den förklaring som finnarna ofta drar till med när de ska förklara sitt östliga hemland. Kriget. Alltid kriget!

Mina finska vänner och kollegor är måttligt roade. Du tycker att det är roligt att vi blödde i skyttegravarna medan ni åt vetebullar i ert konfliktskygga folkhem.

Det är förstås en förenkling. Det var många, många sverigesvenskar som dog i frivilligt i skyttegravarna. Och oj, krigsbarnen som Sverige tog emot med öppna famnar utan några som helst kvoter och restriktioner. (Jag ska skriva om krigsbarnen någon gång. Min mamma var ju ett.) All materiell hjälp som Finland fick! Finlands sak är vår. 

(Och oj, det där med myten om svenskarnas konfliktskygghet kommer jag aldrig att få bukt på. Jag ser ingen som helst verklighetskoppling i påståendet.)

Det var någon gång efter 1993 då jag flyttade till Finland som 18-åring som jag blev medveten om att det verkligen var mycket som var ”krigets fel”. Den sköra mentalhälsan som ärvts från tidigare generationer – en krigsskada av det bestående slaget som överförs till nästa generation i form av fördomar, fobier, depressioner och självmord. Vapeninnehaven och skolskjutningarna. Till och med estetiken förklaras med kriget: det att Helsingforsarna inte följer modet i samma utsträckning som Stockholmarna vare sig i kläder eller inredning. Vi har inte har den stora förmånen att kunna utveckla vårt estetiska sinne, istället har vi satsat all energi på att överleva, muttrar vi till svar.

(Och visst, vi har Marimekko och Iittala och Alvar Aalto, men jag förstår kritiken: vår stora insats i den internationella designvärlden syns inte så mycket i gatubilden hemma.)

Och så till min poäng.

1989 var det bara jag och tre till i klassen som konfirmerades i stockholmförorten där jag växte upp. Jag har någon gång sökt upp statistiken kring detta och jämfört huvudstadsbarn i Finland och i Sverige, och det är verkligen en markant skillnad i religiositet. Finland var länge mycket frommare än Sverige. Nu har statistiken jämnat ut sig något, men Finland leder fortfarande.

Skillnaden har förstås förklarats med kriget.

Man behövde någonting att tro på. Någon att be till.

Helt säkert gick mina huvudpersoner och Ainu i kyrkan varje söndag, till exempel, och bad bordsbön, och hade både morgon- och aftonandakt hemma kring en andaktsbok och en psalmbok, kanske ackompanjerade någon av dem psalmsången med en liten tramporgel.

Den lutherska prästen var en central och respekterad figur. Alla stora milstolpar i livet skedde inför en präst. Om ett litet barn inte döptes var det för att föräldrarna var pingstvänner och gick i Betaniakyrkan där barnet fick välja att bli döpt i en mer medveten ålder.

I min Nickbybok har jag tonat ner religiositeten bara för det helt enkelt blir för svårt att avleda läsarens uppmärksamhet från den. Det var inte alls ovanligt med den sortens fromhet i Nickby 1950. Sekulariseringen har sedan skett så snabbt att vi har svårt att tänka oss att ett sådant samhälle var normalt (i betydelsen: det kyrkligt aktiva livet var normen). Det var ingenting sekteristiskt över religionen, ingenting extremt, ingenting kuriöst.

Jag har försökt förklara trons centrala roll med kyrkbyggnaderna istället. Det finns två kyrkor i nejden, på varsin sida av det som kallas Kungsvägen, den forna rutten mellan Bergen i väst och Viborg i öst som kungarna reste längs med. Ainu känner sig hemma i den gamla kyrkan, S:t Sigfrid, där takmålningarna är jordnära och handlar om vardagen. I den nya kyrkan är konsten tillgjord och har ingen koppling till hennes värld, men även där hittar hon någonting som når hennes person.

Mer än så blir det aldrig i boken. Hon upplever aldrig något religiöst uppvaknande men hon släpper långsamt den ångest som hon känner i inledningen (dvs tänk om hon aldrig känner samma påskglädje som systrarna). Man skulle ändå kunna säga att Ainus sökan är ”andlig”. Hon söker sitt ursprung, sin identitet, och trygghet, tillhörighet. Hon kommer väl en bit på vägen innan boken är slut.

Alla tonåringar söker sin identitet. Men det att Ainu har ett så uselt utgångsläge och taskiga chanser är faktiskt – wait for it – krigets fel.