Jag har läst massor av gamla tidskrifter för att inte glömma vad det är för en värld mina damer lever i. Så här tänkte man. Eller? Vågar jag verkligen anta att de läste reklamtexten ovan utan att bli arga? Reklamen var förresten flera sidor lång och illustrerad, jag klippte ut dessa mitt i. Men jag försäkrar dig att nästa replik inte var till exempel:
– Jag behöver inte känna människors blickar på mig för att känna mig glad och hurtig. Och våga inte kalla mig för ‘lilla vännen’.
Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.
Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.
Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.
Jag ryser! Ryser!!
Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.
Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.
Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?
Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.
– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.
– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.
– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i Svenskfinland säljer, säger han.
Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.
Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.
Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.
Det borde ha slagit mig tidigare. Naturligtvis finns Finlands väderhistoria på nätet! Det ovanligt varma höstvädret den 11 september 1952 i min bok – som på något sätt ska bidra till att både luften och tiden ska kännas stillastående så att också tanken står still – bjöd i själva verket på en tio graders medelvärme. På svalka och på tankens klarhet. På en helt vanlig septemberdag.
Det är en fiktiv berättelse. Vädrets makter lyder mig i denna berättelse och bokens septemberhetta får vara kvar. Men ändå stör det mig.
Däremot passar käringveckans väder 1952 in i min berättelse perfekt. Det var regnigt och svalt, men på Johannadagen regnade det inte mer, och solen sken.
Ann-Lois drog iväg med mig på en fotoutställning över landets 100-plussare: 100 år med råge.
Ännu en gång kände jag hur femtiotalets Finland andades liv, och alla dessa människor kändes samtida med mig, vilket de för all del är, men mer än så: jämngamla.
Diskbaljan ställer man upp och ned på skåpet efter disken! Så gjorde min mor också. Så måste de ha gjort också i Nickbyfamiljen. Jag lyfter genast upp diskfatet i tanken. Jag känner en droppe rinna ner för armen in under kläderna, ända till armhålan.
Bilden är från sjuttiotalet, men kvinnan och inredningen har varit med längre än så.
Ann-Lois stod och skrattade vid ett plakat. Hon var övertygad om att jag skulle skratta åt samma mening. Man blir ju nyfiken av mindre.
Jag flinade redan åt att denna Helvi ensam tog hand om hemmet eftersom mannen arbetade. Hon var förlamad efter polio men skulle ensam sköta ladugårdens djur och – wait for it – fjorton barn. (Jag kämpar med min mentala hälsa redan med mitt liv som är så otroligt lätt i jämförelse.) Men det var förstås meningen som börjar med ”Hemligheten bakom det långa äktenskapet…” som tog priset och gav skratthicka.
Denna fräscha mor nedan såg precis lika fräsch och glad ut nu som över hundra år gammal. Jag knäppte bilden för att hon hade tvillingar liksom jag. Med den skillnaden att hennes make var ute i krig när de föddes, och kom hem bara för att medvara på dopet. (Hoppas att jag inte blandar mellan livsödena nu.)
Och titta så rart dessa två sitter vid radion. Händerna vilar. Lyssnar någon någonsin på radio utan att multitaska numera?
Ännu en jackpott hittar jag i giftshoppen: boken Rasvaletti – fotografier från 1950-talets Helsingfors. Jag bär hem den för tjugonio euro och spanar: aha, strumpan korvar sig i skon så där. Rosetten i håret slokar i hettan. Lillebror bär storebrors shorts som byxor, visst?
Men det allra mesta i boken känns så oerhört bekant. Där har jag gått.
Jag tror att jag i tanken snart kan ta mig överallt i stan sådan den var på 1950-talet.
Jag kan traska över Simonfältets busstation. Jag kan utan problem klättra ner från Simonsgatan till bussperrongerna. Bussarna har runda former och tryckta skyltar: Sipoo – Sibbo, som chaffisen sedan vänder på slutdestinationen för att visa att han snart kör tillbaka till Helsinki – Helsingfors. När bussen går på tomgång ångar den av värme, och däcket står blottat bredvid den som köar in, inte alls dolt bakom karossen som idag. Man kan peta på däcket och hitta lite lantmull tills den vuxna säger älä koske. Röken som kommer ur avgasröret är svart och luktar – så som fostersyster Eeva enligt min mamma lär ha sagt – ”surt och gott som gurka”. När biljetten stämpas perforeras den med en raspig smäll. Sätena har låga ryggar och de är av skinn som kletar sig mot låren när kjolen åker upp när man sitter. Gardinerna är av röd sammet och luktar unket så man blir lätt åksjuk.
Bilderna är från mina föräldrars album och knäpptes på mitten av sextiotalet. Den nedersta är från femtiotalet, lånad med tillstånd från Valokuvataiteen museo.
Det blev för svårt att koncentrera sig hemma. Jag är nu på Espresso House i Kampen och skriver vidare på min bok. Jag googlar på mynt. Hur såg ett tiomarksmynt ut på 1950-talet? Rätt vackert, visar det sig. Sedan googlar jag Arabia-serviser på 1950-talet. Och sedan lim på 1950-talet. Det är mycket femtiotal.
Två bord ifrån mig sitter en pingstvän med ett offer. Han gastar om tomheten han kände pre-Jesus, och hur allt var helt okej egentligen, men att tomheten inombords tärde och tärde, och att Jesus trädde in, och friden kom, och Jesus kommer aldrig att överge.
Gastar är rätt ord.
Jag känner många människor som han. Tron har verkligen räddat honom! Från ett värre öde, från fängelse, från missbruk. Kanske bär han fortfarande spår efter missbruk, brustna synapser i hjärnan. Kanske har han fängelsetatueringar under skjortan som bekräftar hans räddning.
Men jag har ändå så svårt för detta predikande, detta offentliga skrikprat.
Jag vet ju att han vill att människorna som sitter vid borden intill också ska höra vad han säger, och att han vill så ett trosfrö.
På kvällsmötet i församlingen kommer han kanske att skrikprata i vimlet på samma sätt för att pastorn eller lovsångsledaren (eller någon annan han ser upp till) ska höra.
– Jag fick vittna för en broder på kaféet. Jag kunde se att folk omkring vårt bord blev också berörda. I synnerhet en kvinna vid en laptop höll sig för örat och blev alldeles tydligt berörd av mitt budskap.
Ja, jag är övertygad om att jag känner honom. Utan att veta hans namn. Jag känner hans församling utan att veta vad den heter. Jag tror mig verkligen veta. Jag funderar på att slå igen min laptop och gå, men de avlägsnar sig innan jag hinner.
Och se: friden lägger sig äntligen. Mitt hat löser upp sig.
Samtidigt finns det en liten ensamhet bakom ilskan och jag måste vara helt, helt ärlig:
Om jag någon gång befinner mig i ett läge då läkarna gjort allt, ett läge då ingen medicin hjälper mot smärtan, än mindre mot det som håller på att ta mitt liv – då kommer jag att tänka på dessa vansinnigt pinsamma, kompromisslösa extremkristna med bleknande fängelsetatueringar på sina kroppar och kräva: snälla, snälla, be för mig. Också om jag vet att han samma kväll i sin församling skryter med att han bad för en dödssjuk kvinna som tidigare varit så motsträvig och hatisk, och som kapitulerade till slut.
Få berättelser tas emot med samma jubel som berättelserna om förhärdade hjärtan som kapitulerar.
Men än är jag frisk. Än ska jag skriva bok. Jag googlar vidare: stuvade morötter. Jag är övertygad om att man åt stuvade morötter på femtiotalet.
Jag har skrattat högt idag. Jag skrekskrattade åt de radioprogram som handlar om guldmedaljören Sylvi Saino som finns i YLE:s öppna arkiv. Lyssna här och kanske ännu hellre här. (På finska.)
Man hör på hennes röst att hon inte är en skir skogsälva. Hon fick överge sitt hem i Karelen och byggde tillsammans med sin mor och far ett hem i mellersta Finland, mitt i ingenting, utan någonting. Det skulle inte förvåna mig om Sylvi gjorde det grövsta jobbet.
Det som ryckte i min skrattnerv var berättelsen om den diplomat som folk köade till att skaka hand med. Han fick byta till vänster hand efter att guld-Sylvi skakat hand med honom. Hon lär ha tagit i så ordentligt att handen blev obrukbar.
Kvinnor som hon har säkert många orsaker att vara lite ilsken. I samhället där hon tävlade påstods att kvinnor inte borde sporta. Sylvi fick höra att hon borde bevara sina känsliga organ för barnafödande.
Jag tycker att det är solklart att det var det som drev Sylvi att krossa mannahanden: Jag ska visa dig vem det är som är känslig.
Sylvi Saimo står i mitten. Bilderna är skärmdumpar från den officiella olympiarapporten från 1952.
—-
Övrigt: idag skickade jag mitt manus till manusgruppen som jag är med i. Person A kommer att säga snälla ting och bara för formens skull påpeka stavfel. Person B kommer att ha pannan i bekymrade veck och lyfta fram stora, grundläggande fel i grundstrukturen. Hen kommer också att hitta historiska anakronismer – inte i den fysiska miljön, för den går att läsa sig till, utan i tänkandet och uttryckssätten. Person C kommer att ha språkgranskat hela manuset på 201 sidor och påminna om vikten att läsa mycket skönlitteratur för att hålla liv i svenskan.
Jag har försökt få tag på boken Urmakaren vid arbetsbänken av Wilhelm Schultz. Mitt bibliotek har den bara på finska, och jag nöjde mig med den till slut. Kelloseppä työhuoneessaan är vacker och doftar exakt som böcker doftade på biblioteket förr. (Doften på bibliotek har ändrats. Är det kanske för att andelen digitalt tryckta böcker ökar? De luktar surt.)
Illustrationerna är fina. De ser ut som kopparstick och föreställer kugghjul, fjädrar och hakar.
I texten ersätts ordet urmakare ibland med ordet mies (man).
Kunnon kellomiehellä ei silti tarvitse olla jokaista yksityistä työsuoritusta varten erikoistyökaluja.
Niiden monien tuhansien työotteiden lisäksi, joista koostuu kelloseppien jokapäiväinen työ, on yhtä monta edullista työotetta, jotka neuvokas mies keksii itse.
Projekt Runeberg har digitaliserat en norsk översättning av boken. Jag jämför med den i brist på tillgång till en svensk översättning. Norskan är könsneutral på de ställen som jag bläddrar fram.
Ved de mange tusen haandgrep, hvorav urmakerens daglige arbeide bestaar, kan der imidlertid læres likesaa mange arbeidsfordele, hvilke den intelligente arbeider, som er vant til eftertanke, for det meste selv kommer paa, og som iøvrig heller ikke hos enhver netop behøver at være de samme.
Och vidare:
Meget vigtig for den hurtige arbeider er et tilstrækkelig utstyr av praktisk, saavidt mulig enkelt verktøi. Den dygtige arbeider skal absolut ikke for hvert enkelt arbeide holde sig et særlig „hjælpeverktøi”.
Boken verkar ha varit den dominerande handboken inom yrket ända sedan den skrevs och i trettio, fyrtio år framöver. Min mors forstersyster Saara, som är min roman-Evas förebild, var finskspråkig, och jag utgår från att hon läste boken på finska. Jag föreställer mig att hon inte fäste sig vid den manliga formen – hon uttalade sig alltid om sitt ‘manliga’ yrke med humor och tycktes inte alls ta illa vid sig när syskonen kallade henne för familjens son.
Min mammas fotogömmor matar min föreställning. Saara verkar ha trotsat könsrollerna på ett sätt som inte kan ha varit typiskt för tiden: på ungdomsbilderna från trettiotalet har hon alldeles kortklippt pojkhår. Trettiotalet var de tunna ögonbrynens tidevarv, men min namne rockar en unibrow som få, medan systrarna Maija-Liisa och Eeva ser båda ut att ha anammat tidens skönhetsideal. De blickar vänt in i kameran med värmelockade frisyrer.
Det är ett exempel på sådant som kanske kunde verka orealistiskt i min bok. Fick pojkflickor verkligen utrymme att leva och frodas i ett samhälle som var så kvävande patriarkaliskt? Därför känns det roligt att ha verklighet som bakgrund. Saara valde inte sitt yrke själv – det var pappan som valde det för henne. Men hon valde sin väg.
I vintras skrev jag texten om två klasskamraters första egentliga möte på vägen som passerar det som numera heter Ådalen i Nickby. (Året i boken är 1952.) Men inte förrän veckan efter påsk åkte jag dit för att se på området för första gången i mitt liv.
Det var intressant. Jag hade utgått från kartor, luftbilder och gamla fotografier när jag skrev.
Ibland tror jag att jag utgår från någonting annat också.
Minnen. Barndomsminnen.
Inte mina. Jag har ju aldrig gått där förut.
Ailis.
Hur ska jag annars förklara det att miljön som jag besökte nu på våren hade krympt?Allt är så mycket mindre nu. Äldre och förfallet.
Jag har aldrig besökt fostersystrarnas och fosterföräldrarnas gemensamma grav heller. En kyrkogårdsanställd såg uttryckslöst på mig när jag försökte hitta ingången till gravgården för första gången. Jag sa hej, hon svarade inte.
Det är konstigt. Jag har fått ovälkomnande vibbar i Nickby. Många gånger när jag klivit av bilen ställer sig någon för att stirra på mig. Jag ser tillbaka, nickar, men stirrandet forsätter som om jag var en teaterpjäs, som om det fanns en fjärde vägg mellan oss.
Å andra sidan stod två mopedkillar med halvkriminell uppsyn utanför biblioteket och rökte när jag gick ut.
– Hyvää päivää, sa de till mig så otroligt hövligt att jag viskade fram mitt svar.
– Päivää.
Jag blev bara så överrumplad.
Kanske verkade jag själv ohövlig den gången.
Det är bara känsliga människor som jag som fastnar i funderingar av detta slag.
Eller kommer folk ihåg min mamma? Jag vet att jag liknar henne på pricken. Men det är snart sextio år sedan hon flyttade bort. Tanken på att någon skulle minnas henne är helt orimlig. Och de personerna är nu själva sjuttio, åttio och nittio år gamla, eller äldre, förstås.
Fostersystrarna skickade ofta bilder. De betjänade i affären i folkdräkt. De målade ägg på påsken. Firade jul. De skickade en bild av de tre syskonen vid moderns och faderns grav, stående i rad bakom gravstenen. På nästa bild saknades en av systrarna, Eeva, och hennes namn hade tillkommit på stenen. Det var rörande.
Det var länge sedan jag såg bilderna – jag undrar om de finns kvar eller om mamma har kastat bort dem, jag hittar dem inte längre i mitt barndomshem – men jag mindes exakt hur stenen såg ut.
Jag gick omkring på gravgården på måfå och sökte en mycket bred och ganska låg sten, mjukt välvd upptill.
När jag sedan upptäckte den började tårarna bara rinna. Det kändes heligt att gå fram till den. Till en början kände jag blygsel – föräldrarna dog långt före jag blev till. Skulle jag ställa mig inför dem skulle de se förbi mig. Eventuellt skulle Liisa-täti skärpa blicken. Jag skulle säga att jag är dotter till hennes fosterbarn, och hon skulle lysa upp. Hur mår din mor nuförtiden?
Jag bär sällan mina ringar. Idag råkade jag ha vigselringarna på min vänstra hand och fyrklöverringen på andra handen – allt är i guld. Fykrlöverringen är från ur- och guldaffären, graverad av Maija-Liisa. Inskriptionen lyder Kertulle Liisa-tädiltä 1955. Jag har någon gång frågat min mamma vad det var som hände det året. Det var ingenting speciellt, svarade hon. Det var bara ett minne från fostermamman till nittonåringen.
Men sedan tänkte jag på systrarnas brev och gåvor till mig, personligen, ända sedan jag föddes och ända tills de dog. I vuxen ålder vet jag hur mycket det krävs för att hålla kontakt med människor som man aldrig ser – de måste verkligen ha velat vara en del av mitt liv.
Plötsligt förstod jag att jag har rätt att vistas där och att sakna dem. Det var rentav orimligt att jag inte besökt dem tidigare. Jag önskade att jag hade tagit med mig blommor, kanske gula narcisser, eftersom jag mindes sådana bilder från vårt album. Jag hörde Saaras röst i öronen. De talade en så vacker finska, allihop, men det är bara Saaras röst som jag minns exakt när jag lystrar.
Och plötsligt stod de bakom gravstenen alla tre.
– Jag skriver om tre syskon som liknar er lite grand till det yttre, men inte mycket. Men de bor i ert hus.
Det är uppenbart att det inte stör dem det minsta. Deras tillvaro är öppen och ljus och genomsyrad av sanning: en saga rubbar den inte.
Det är de kvarlevande som kanske kommer att känna att jag snyltar på deras arv. På det sättet är jag som min mamma var hos fosterfamiljen: närvarande, inneboende, en livslång vän, men ändå inte en blodsläkting, ändå inte en arvinge. Överöst med nåd, kärlek, tid, gåvor och medkänsla, men inga rättigheter. (Och det precis som det ska vara, förstås. Aldrig har min mamma känt något annat – tvärtom tror jag att kampen har handlat om att handskas med den enorma tacksamhetsskulden – som i sin tur jag är övertygad om att fostersystrarna inte ville höra talas om.)
Om man ser mitt skrivande som ett försök att lägga beslag på någon annans historia är det förstås besvärligt.
Men detta är också sant: Jag har inte valt mitt arv. (Jag talar hela tiden om det osynliga, andliga arvet.) Detta är mitt enda arv. Det går in i Nickbybornas välde, och det kan inte hjälpas. Det är det enda jag känner till som har format min mamma.
Och detta måste också sägas: det är inte ett faktiskt, existerande Nickby, det är inte ens ett historiskt Nickby.
Jag skulle så vilja förklara att jag skriver om ett inre Nickby, ett fiktivt sådant som aldrig har funnits. Det är en symbolisk plats för helande. En plats där man mellanlandar i sitt liv, tankar, fyller på med proviant. Lite som mentalsjukhuset i trakten var. Det är aldrig meningen att man ska förbli där. För min mamma var det inte heller meningen att hon skulle bli i Nickby för gott. (Att jag ändå anstränger mig för att söka upp bilder och lokalhistoria handlar om min personliga längtan efter rötter, men det är liksom ett fristående projekt.)
Jag drömmer om denna konflikt ibland på nätterna. Vi tänker oss tanken att min bok skulle bli utgiven. Så oerhört många människor kommer att känna att jag inte har någon rätt!
En natt drömde jag att jag smög in i huset på Stora Byvägen och plockade ner ett brunbetsat väggur. Det var ett Junghansur med pendel. Hemma ångrade jag mig. Jag må ha upplevt att jag har rätt att plocka åt mig klockan men sanningen är att de efterlevande kommer att sakna den. Kusinbarnen och kusinbarnbarnen, om de finns. Jag smög tillbaka in i huset, köksvägen, och hängde upp den på nytt.
En annan natt samtalar jag med en kvinna som liknar Eeva på ungdomsbilderna. Vi är samtida och jämngamla, så jag tror att det är modern, Liisa-tätis, systrars barnbarn. (Jag har undersökt släktträd på sajter som MyHeritage, och tänker mig att systrarnas kusiner gott kan ha fått barn, barnbarn och barnbarnsbarn innan de dog, men problemet med MyHeritage är att man inte kommer åt namnen på de levande.)
– Jag skriver om familjens hus. Tror du att det stör dem? frågar jag kvinnan.
– Nej, naturligtvis inte. Det är ju bara en historia om ett hus, svarar hon.
Då erkänner jag att jag också skriver om tre kvinnor som har liknande yrken som två av systrarna hade, och det är troligt att många läsare gör kopplingen. Men för kusinbarnbarnet har det ingen betydelse. En historia är en historia, säger hon.
I vaket tillstånd vidrör jag tanken att min bok faktiskt skulle bli utgiven och att den sedan skulle bli utsatt för kritik som handlar om min rätt till ‘arvet’. Jag känner själv att jag inte har tagit någon annans berättelse utan bara återgett min egen. Drömmen hjälpte mig att inse att det är så jag resonerar. Men som försvar inför omvärlden är min insikt förstås helt värdelös. Tänk nu om jag skulle svara: det är okej, jag fick lov av släkten i en dröm. Jag ryser bara av tanken på hur det låter.
På fullaste allvar. 