Kategori: 1990-talet

Sfinxen Sofi.

Karin Boye, en själsfrände i mitt Huddinge, beskriver min Sofi på pricken i dikten Till en Sfinx:

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme,
som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig, så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Sofi gråter en gång. Det är när Hanna träffar henne för allra första gången, men aldrig mer. Det som räddar min Sofisfinx är musiken.
Jag lyssnar på Amanda Jensen och Anna Bergendahl när jag funderar på hur Sofi låter när hon sjunger. Bräcklig och stark på exakt samma gång.

Och på Ed Sheeran! Ed Sheeran var inte ens född när Sofi grät för sista gången men de är lite lika: båda talar ur hjärtat bara när de har en gitarr i famnen, tänker jag mig nu.

Gult och blått.

Det är inte ett bärande element men ändå en rolighet:  min berättelse om Hanna är blå och gul. Jag har inte planerat det! Det bara framträdde ur texten plötsligt, allt det blågula, när jag skrev ordet Ljusteröfärjan i det sista kapitlet, efter 228 235 tecken. Min gudmor hade sommarstuga på Ljusterö och vi åkte den färjan på somrarna ibland, och den lyste gulgul mot vattnet.

Det var en rolig upptäckt. Som en målning som avtäcktes. En målning som jag målat själv i blindo.

Innan Ljusteröfärjan det var det himmel och rapsfält i Skåne. Studentmössans foder och studentbanden. Flaggan på de svenska jordgubbarna. Det gula huset uppe på berget som tecknas mot himlen blå. Flaggan som presenterar Carola som sjunger Stormvind i Rom 1991.

Det började i kapitel två med att Hanna går igenom second hand-kläder och fingrar på ett par jeans från sjuttiotalet av märket Gul & Blå. Det känns väldigt specifikt! Jag måste ha gjort det själv någon gång.

De trevligaste tvättråden jag sett. Tänk dig jeans man kan tvätta i sextio grader och som inte kryper mer än 5 % ändå! Man får väl trösta sig med att dagens tvättråd är miljövänligare. Bilden är från gulblå-story.se.

 

 

Junos styvsyster.

Min andra huvudperson börjar växa fram och blomstra och jag skriver febrilt.

Min son kommer in från sin kvällstur på cykel. Han tar te och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. Jag tar av mig hörlurarna. Han undrar hur det går. Jag säger att det går bra nu och att jag tror att jag börjar veta hur huvudpersonen är, hon som jag skriver om numera. Det blir en personlig tonårstjej.
– Försöker du skriva coolt som en tonåring? frågar han roat.
Det kommer mamsen inte att klara av. Han känner både skräck och förtjusning inför mitt misslyckande.
– Jag skriver som tonåringar pratade på 1990-talet.
Han nickar och vill veta vad det är för stil på boken. En skräckis äntligen, eller mera drama bara?
– Kanske drama. Hon är en mysig typ. Hon försöker vara snäll inför sina föräldrar men i huvudet svär hon på engelska, bara en sån sak.
– Men hey! That’s so me!
– Men vad gulligt. Försöker du också vara snäll inför dina föräldrar?
– Nej.
– Så du svär bara på engelska i tankarna.
– Eh, ja.
Han försvinner skrattande ner i sin hoodie som en sköldpadda.

___

Jag har rosa hörlurar och lyssnar på Deep Focus-spellistan på Spotify och varvar med Amanda Jenssens Happy Land och Carolas Fångad av en stormvind och med vad som helst av Adele, och vad som helst av Amanda Jenssen också förresten.

Skriver 4000 ord på en dag idag, för jag bara vill vistas med huvudpersonen så länge som möjligt. När pomodoro-timern plingar time is up, 25 minuter har gått, vill jag inte sluta för jag är ju exakt mitt i. Men jag sliter mig ifrån texten med våld, och rusar tillbaka så fort pausen är över –

Hej,
älskade,
rara
tjej.

Så mänsklig du är.
Så falsk.
Så olik dina jämnåriga.
Så tafatt med killar. Du måste jobba på din personlighet där, vännen.
Men så rolig du är annars! Så nördig!
Och så klok, ändå.
Hur kan du vara så klarsynt?

Märker man månne det när man läser?
Eller krävs det att man bär henne inom sig, så som jag gör?
Jag tror att det krävs.
Men jag ska jobba vidare. Det var ju det som var min uppgift. Förmedla henne.

Några av mina absoluta favoritpersoner är Juno i Juno, Hazel i Förr eller senare exploderar jag, Poppy i Happy-go-lucky, den lite gotiska dottern Becca i Californication, Elin och Agnes i Fucking Åmål, självklart. Hemska, älskade Hannah i Girls förstås och alla fem Skam-tjejerna men kanske ändå allra mest Sana. Jag ser hennes skrattgropar framför mig just nu. Hej allihop, alla heliga härliga kvinnor! Här kommer er lilla styvsyster. Lär henne allt ni kan, för hon är helt ny i världen.

Relativ pinsamhet.

När jag var tretton år började jag göra det som författare numera säger åt aspirerande människor att göra: skriva upp. Vad jag åt, hur det smakade, vad jag hade för kläder, hur jag såg ut, än viktigare: hur jag skulle ha velat se ut, vem jag gillade, vad jag läste, vad jag tyckte om för musik, vad jag såg på tv eller hörde på radio, vad jag gjorde på sommarjobbet, vad jag packade till resan eller veckoslutet annanstans. Jag skrev ned dialoger och samtalsämnen, eller oväntade repliker. Medveten om hur avvikande jag var skrev jag också ner vad andra sa, vad andra hoppades av livet, vad andra hade på sig, vad andra såg på för teveprogram.

Jag tänkte troligen att anteckningarna kommer väl till pass när jag blir berömd. Unga i min generation hyste stora förhoppningar på att bli upptäckta och slå igenom som … ja, jag vet egentligen inte som vad. Ingen av oss hade någon särskild talang.

Jag har knappt vågat läsa dem efter att de skrevs. Människan som skrev var ju så omogen och pinsam.

Mitt genombrott som kändis har som bekant låtit vänta på sig (hehe). Någonting som jag inte på något sätt kunnat förutse har hänt istället. Dagböckerna är en oerhörd resurs när jag skriver om att vara sjutton, arton år gammal i början på 1990-talet.

Det är också helt uppenbart att jag har börjat tycka om det udda barnet som var jag och förlåtit det faktum att jag var pinsam och omogen (i den ålder då alla är pinsamma och omogna). Nu läser jag med stor behållning och gigantiska mängder ömhet. Det är mycket jag hade glömt som jag nu kan använda.

Vadå, undrar du? Jo, jag packade ner tre par tubsockor inför finlandssemestern: vita tennissockor med två eller tre färggranna ränder i mudden. Sockor jag sedan bar i ett par bruna, flätade loafers. Det skulle jag aldrig ha trott om det inte fanns nedskrivet.

Det hör egentligen inte hit, men jag har hittat också sådant som får mig att förstå mig själv som människa mycket bättre. Jag gav upp körskolan för att jag kuggade i mitt första teoriprov, till exempel. Skrev saker som ‘det var mitt enda mål, att skaffa körkort, nu är framtiden bara en grå formlös massa’. (Jag skaffade körkort tio år senare i Finland men hade ju sparat en massa pengar på att bara skärpa mig och gå på nästa teoriprov istället.) Min brist på kämparanda har en viss koppling till nuet, tycker jag lite skamset. Är det för sent att skärpa sig nu månntro?