andras berättelser – På fullaste allvar.

Mårbackabarnet.

Det var mamma som gav mig Selma Lagerlöf.

Det började med samlingen Ett Mårbackabarn i julklapp, fortsatte med hennes legender och julsagor, och slutade med Jerusalem I och II. Ja, slutade, för en dag i början på nittiotalet stod det i tidningen att Selma Lagerlöf hade älskat kvinnor och mamma övergick till att anklaga mig för att läsa Selmas böcker.
– Hon var ju … lesbisk! skällde hon som inte kunde tänka sig en större förskräckelse och synd.
Jag vet att jag är priviligerad som kan kosta på mig att tycka att det är stor humor i det hela.

Det var dessutom för sent att ingripa. Selma hade redan fordrat min hjärna och mitt hjärta med sin röst för livet.

Jag önskade mig Gösta Berlings saga i julklapp i år, gärna begagnad, och min make gillar sådana önskningar. Han hade hittat två fantastiskt vackra band i vitt skinn med guldbokstäver på antikvariat, tryckta 1921 och lästa med stor varsamhet, om alls. Jag gillar särskilt papperskvaliteten. Den känns som det papper som tillverkas av stenflis numera: tunt och halvblankt och slitstarkt. Kan man fortfarande idag trycka på sånt papper?

Det var tjugo eller trettio år sedan jag läste Gösta Berlings saga och jag hade ju glömt hur det är.

Jag har en kontinuerlig sms-dialog igång med Joanna, en fellow Lagerlöfläsare och en syster, och suckade till henne i mellandagarna: ack den tryggheten. Att kunna sjunka ner i en berättelse utan att behöva bärga sig mot sentimentalitet, dålig dialog, konstiga plottvistar, uselt språk. (I Svenskfinland dessutom: att inte behöva bärga sig mot att stöta på en karaktär som man kanske känner i verkligheten.) Att bara kunna sänka ner sig i en text och lita på att varje ord bär utan att jag behöver röra en fena. Joanna, som läste Narnia i jul liksom jularna innan, visste precis.

Det där med att väva in det övernaturliga i allt så att det inte känns som fantasi borde kanske ingen annan än Selma våga sig på. Hon gör det så elegant. Vi går utan tvekan med på att Värmlandsskogarna för tvåhundra år sedan kryllade av demoner, och att sälja sin själ till Satan var a thing i stugorna.

Det är dumt att ens försöka snegla på Nobel-Selma när man skriver. Korkat och arrogant och framförallt lönlöst att försöka efterlikna henne överhuvudtaget. Men det går som det går när Mårbackabarnets röst ekar i hjärtat. Man skriver så gott man kan, man stönar och fumlar, krystar, och ser att det på pappret uppstår himlasyner, helanden, besjälad natur, änglabesök, slitning mellan synd och rening, vålnader, ångest så stark att den framkallar hallucinationer.

Min räddning: jag börjar tack och lov på riktigt tro som Elizabeth Gilbert. Man kan inte välja helt fritt vad man skriver och hur. Man tar vad man blir given.

Attans Dawson.

Under veckan som gått har jag sett några säsonger av Dawson’s Creek. Serien blivit populär på nytt. Eftersom min tilltänkta publik är samma som dess faktiska publik kan jag ju passa på och fundera på vad det är i den som håller tidens tand så bra att folk vill streama den tjugo år senare.

Hu! Jag undrar om jag tänkte på att de vuxna i serien beter sig sämre än barn. Jag undrar om jag gick med på att Dawson och Joey är femton i säsong ett? De enda som har outvecklad frontallob (den som gör att man under puberteten ibland har svårt att se konsekvenserna till sina handlingar till exempel) är Dawson’s föräldrar och engelskaläraren.

Hittar åtminstone en grej som håller för tidens tand. Spänningen mellan Joey och Dawson är handgriplig och i någon av de senare säsongerna driver de med tittaren. Den här kyssen, var det nu bara en cliffhanger för att tittaren ska titta vidare och hoppas på mer?
De kunde lika gärna se rakt in i kameran som Fleabag.
– Will we or won’t we?

Jag var tjugonånting när den gick på teve och jag såg bara delar av säsong ett på den tiden. Nu ser jag säsong två och enstaka avsnitt från de övriga säsongerna och inser att sjutton också, vilka sammanträffanden… Plotten har alltför många gemensamma drag med min. Gahh. Det stör mig så vansinnigt men det kan jag inte ändra på nu.

Det minsta sammanträffandet är så likt att jag bara måste ändra i min text: det första Dawsons Joey och min Hanna målar i bildklassen är ett stilleben med frukter. Det är inte viktigt för berättelsen ens så jag ger mig. Du får behålla den, Joey. Enjoey! (Förlåt.)

”Jamen det har hänt på riktigt.”

Jag såg en intervju med Colin Nutley och Helena Berggren från 2016. De talade om sin miniserie Saknad, en fiktiv och utbyggd historia som tar avstamp i någonting som liknar Knutbymordhistorien rätt mycket.

– Det hemskaste i serien har hänt på riktigt, sa Helena.

Jag fastnade för den repliken och har vridit och vänt på den sedan dess.

För att vara helt exakt: jag fastnade för att det verkade som att hon hade ett behov av att säga den repliken. Hon ville förklara i en intervju utanför själva berättelsen att det overkligaste inte bara borde kännas trovärdigt utan att det de facto var verkligt.

Varför? Är det kanske så att man irriterar sig mest på det mest extrema som läsare eller åskådare, och som författare vill man bara (A) försvara sig och ge läsaren fel?

Borde man i så fall som författare istället lämna bort sådant för att inte alienera läsaren? Eller på något sätt bara bli en bättre författare, gör det otroliga troligt utan att behöva försvara sin historia med orden jamen det hände?

Eller är det rentav så att man skriver den fiktiva berättelsen för att bearbeta det verkliga hemska, och man avslöjar verklighetsgrunden för att (B) skapa medvetenhet av något slag?

Också i mina annars helt fiktiva berättelser har de allra mest extrema händelserna något slags verklighetsgrund. Jag antar att författare som Margaret Atwood som skapar dystopiska eror och världar ur nästan ingenting måste ha kommit så långt som författare att hon inte längre behöver rättfärdiga sina böcker med – –

och det här var ju knasigt. Jag tänkte att jag måste googla det innan jag skriver vad jag antar. Skrev in margaret atwood says this really happened och hör och häpna, det allra mest extrema i Tjänarinnans berättelse är sant.

Och hon anger en förvånande fåfäng orsak till att hon vill vara öppen med det – varken alternativ A eller B. Hon säger att (C) hon inte ville bli beskylld för att ha våldsam och ond fantasi och såg därför till att bara använda sådant som hänt någon, någonstans, någon gång.

(ur trailern till hennes Master class-material)

På Helsinki Lit 2017.

Garth
Garth Greenwell pratar så att jag blir mör i hjärtat på det sätt som man blir när man deltar i en annans smärta. Han glorifierar inte lidandet när han konstaterar att pappan övergav honom när han, sonen, kom ut ur skåpet, men hans bok tar avstamp i den tillvaron.
Det är väl inte sagt att smärta alltid föder god litteratur.
Men i hans fall blev det så.
Även boksamtalet tar avstamp i den känslan. Så mycket skönhet det föds ur hans illa tilltygade ande!

Han talar med en sådan innerlighet och vishet att jag suger i mig vartenda ord. Han fängslar mig helt.

Vi andas ju knappt, vi som sitter i publiken.

Jari Tervo som intervjuar gör det bra och så lågmält han kan för att vara Jari Tervo, som ändå är ett synligt kulturnamn i Finland. När han tackar för en stund då han upplevt ett uppvaknande under läsningen reagerar Greenwell på ett sätt som jag aldrig sett på författarscener. Han ser ut som om han aldrig hade hört att hans bok berört någon. Han tar emot tacket med hela sitt väsen, nästan lite förbryllat. Lite tillintetgjort. Ödmjukt och misstroende inför insikten: texten som skapat ett genuint gensvar hos en läsare har fötts ur min penna. Han gör inget stort väsen av det heller.
Hans ansikte talar men han finner sig. När Tervo slutat tala svarar Greenwell bara:
– Thank you. Thank you for reading my book so beautifully.

Orhan
Orhan Pamuk är också på plats. Jag har börjat lära flera av hans böcker under mitt liv. Han skriver pompöst. Vrålar från ett podium och hävdar ensamrätt till Istanbul och människa och berättarkonst.
Jag har inte läst mer än ett tiotal sidor sammanlagt.
Jag lyssnar ändå på honom.
Han är ju en superkändis. Nobelpristagare!
Let’s see what the fuss is all about.
Det visar sig förstås att han är pompös också som person. Han är en Kulturman if I ever saw one. Vred, när intervjuaren ställer fel frågor, och svarar sådant han vill. Svarar med sådant han övat in under alla decennier av kändisskap.
Han gör inte sin egen research för böckerna längre. Han har ett team som talar om för honom hur yoghurtindustrin i Istanbul med omnejd såg ut på sextiotalet och framåt. Det gör mig ändå lite paff.
Vilket stort, bullrigt ego. Och inte gör han sin egen research heller.

Signeringskön
Garth Greenwell och Orhan Pamuk sitter bredvid varandra och tar emot folks böcker. Var tionde eller var tjugonde vill ha Greenwells autograf. Alla vill ha Pamuks. Arrangörerna går längs kön och frågar om det är någon som vill ha enbart Garths autograf, för till honom ensam är det ingen kö just nu. Endast en eller två människor lösgör sig ur kön och kommer fram när de hör det.

Precis när jag kommer fram har Garth Greenwell bestämt sig för att ge upp. Han vill till hotellet, tänker jag mig.
Men kan Orhan Pamuk signera en bok åt honom innan han far?
Jovisst.
Jag står inom räckhåll. Mer än så: det kunde vara ett utbyte iscensatt bara för mig, utan någonting annat än ett signeringsbord mellan oss.
De har precis deltagit i en paneldiskussion tillsammans. Men Orhan Pamuk måste ändå fråga.
– What is your name?
– Garth, svarar Garth.

(Ja ja, jag tog foto.)
(Och nej, det är inte fel årtal. Jag talar om fjolårets litteraturfestival här.)

Väntan.

Amanda stångar sushi med tonfiskröra på, sin favorit, och frågar om jag har lämnat in min bok. Jag nickar.
– För exakt en månad sedan, klockan två på natten mellan den fjortonde och femtonde.
– Jee! utbrister hon.
Kanske lite prövande.
– Jag kan inte känna riktigt så, mumlar jag.
Jag förklarar att jag gjort det enda jag kan: kryssat av det enda viktiga jag har på min bucketlista. Skriva bok. Allt som händer härefter är bonus.

Och så förklarar jag allt vad jag läst. Amanda nickar och inflikar jag vet!
1. Nästan inga spontaninskickade manus blir utgivna.
2. Förlagen har temaperioder. Om din bok inte passar in är det bara så.
3. Förlagen refuserar numera även bra litteratur.
4. Alla vill bli författare.
5. Förlagen söker upp bloggare och kändisar och beställer verk av dem.
6. Förlagen tar in manus av författare som har givit ut böcker på egen bekostnad och lyckats marknadsföra dem själv och därmed skaffa en färdig läsekrets.

Jag lyssnade även på avsnitt #27 av podden Bladen brinner häromdagen. En författare vars tidigare verk både hade getts ut och filmatiserats berättade modigt om sina refuseringar efter sina succéer.

Jag visste inte att det var så. Tänk att man inte kan arbeta som författare ens efter att man slagit igenom som författare.

Hon handskas coolt med refuseringarna. Hon har en lista på tre förlag på kylen. Så fort ett av dem för av sig med ett nej streckar hon över förlaget, skickar in manuset till ett nytt förlag och skriver upp dess namn istället.

När jag var ung valde jag att studera sådant som passade min personlighet. Jag blev översättare och senare copywriter. Ett arbete vid en skärm passade perfekt. Jag mår bäst om jag får arbeta ostört och om jag får leva mitt liv utan att stå i fokus.

Och nu förstår jag att det har ändrat. Författarna själva är mer än halva produkten. Författarnas nätverk är en stor del av läsekretsen och förlagets kontrakt kan förutsätta att man marknadsför boken i sociala medier. Tänk om man har ett minilitet nätverk? Vilket man ju har om man är introvert och lite socialfobisk.

Tänk att de yrken som introverta människor så gott som haft ensamrätt till tas över av extroverta människor. Vad har vi kvar?

Amanda förstår mig helt. Jag känner det. Också om hon själv är extrovert, avslappnad både på teve och radio och mässor, och också om hennes böcker hör till den första kategorin, böcker som förlaget beställt.

Innan vår sushilunch är över får hon ur mig att jag har skickat in mitt manus till ett enda förlag.
– Men varför bara ett?
Hon ser road ut.
– Jag blev så matt, bara.
– Klart att man är matt klockan två på natten.
Och så lovar jag att jag ska skicka det till två till. Och jag ska kopiera listan-på-kylen-metoden.

Clickbait.

Jag har känt mig fri efter att jag fått boken klar. Jag har börjat läsa böcker igen: nu ryms andras berättelser i mitt huvud och i mitt hjärta. Och jag har ritat och målat.

Av ett barnsligt infall lindade jag in Atwoods Oryx and Crake i en av mina teckningar, en gul näckros. Jag skrev på boktiteln med vit penna och klippte pappret till rätt storlek. Det såg naturtroget ut, som en utgiven bok. Jag visade sedan upp den för min man och för min tonåring, fnissigt och blygt.

– Ha! Den där titeln är en clickbait, sa sonen ivrigt.
Jag antar att han menade att den väcker viss nyfikenhet. Till hans personlighet hör det också att misstänka att innehållet inte levererar vad titeln lovar.

Min mans ögon lyste. De gör de sällan, så jag tänker mig att han kände sig lättad. Bokpärmen jag presenterade för honom var kanske mindre gotisk, mindre flummig än vad han hade tänkt sig. Mer säljande.

Förresten var den för tjock. Atwood skriver tjocka böcker. Jag gjorde nu en sista uträkning av slutgiltigt sidantal på Vulkan-förlagets webbsida.

Screenshot 2018-01-30 13.49.15.png

Bokskrivardrömmar.

Jag har erkänt för omvärlden att jag skriver (eller nu: har skrivit) en bok. Jag har ett par gånger nu stått inför en människa som skulle vilja sänka blicken, men låter bli, och hoppas att minen håller ändå. Det är svårt att maskera att blicken mörknar. Det är svårt att säga någonting generöst, men man försöker.
– Jag har också alltid drömt om att skriva en bok. Men sedan har jag ändå alltid tyckt att det inte –
Och den där tveksamma tystnaden är så talande.
Ja, vad har du sedan tyckt?
Att du inte har någonting att säga?
Att det vore själviskt?
Att det vore narcissistiskt?
Att du inte har någon rätt?
Att din talang inte räcker till?
Ut med det bara.

Jag har segat mig igenom samma tvivel, och håller därför kvar blicken. Så är det: jag måste antingen stå för det jag gjort, eller backa, och jag vill inte backa.

Det kan verkligen vända att jag misstolkar. Att jag ser någonting som inte finns. Paranoia är ju mitt andra namn. Men faktum kvarstår: jag ser det också om det är inbillning, och därför måste jag peppa mig själv efteråt.

Det är inte mitt fel att hen inte skrev sin bok när hen hade chansen och det är inte mitt fel att hen inte tar chansen nu. Jag ser att hen känner att jag tog hens plats. Jag vet att hen kommer att tycka att jag inte har någonting att säga. Att jag varit självisk. Att jag inte hade någon rätt. Att min talang inte räcker till. Men jag har plöjt mig igenom samma träsk själv, och tänker inte återvända: det att hen inte skriver själv är inte på mitt ansvar.

Jag har alltid trott att omvärldens missunnsamhet gentemot mig är berättigad, och därför känns steget stort. Att inte bära omvärldens längtan och omvärldens oskrivna romaner är ett stort steg. Det känns som ett under att jag klarar av det.

Och nu talar jag faktiskt bara om att skriva en bok, inte om att få den utgiven.

Och om man petar i begreppen med pincett under lupp är min känsla korrekt: all missunnsamhet är ju de facto berättigad. Att vara människa är oförtjänt! Självaste livet är en gåva! Ofta kommer jag på mig själv att tänka att livet ändå är mig skyldig något. Ett genombrott, en seger, en känsla av att ha uppnått något. Och det är bara bra att jag åker fast för den synden, den vidriga otacksamheten.

Och därmed hamnar jag i nästa träsk: den grälla självgodhetens träsk. Se på mig, I checked my privilegde. Det tar aldrig slut. Jag vinglar från dike till till dike.

Kuslig kusin.

Nu ska jag skicka manuset till olika förlag. Kunde min bok vara en ungdomsbok? Jag vet inte. Jag klickar omkring. Norstedts, W & W.

Det är helt irrelevant att Ainu är tonåring. Jag beskriver inte tonåren på ett häpnadsväckande igenkännligt sätt. (Hon är inte klar med sin barndom. Frågan är om hon någonsin blir klar med sin barndom.) Jag klickar ändå även på Opal. Förresten vill jag se vem det var som vann barnbokstävlingen jag deltog i 2016 eller var det 2015? Klickar mig sedan vidare och –– det här är riktigt kusligt och jag känner tusen känslor. Driver någon med mig?

NÅGON HAR SKRIVIT EN SYSTERBERÄTTELSE TILL MIN!

HUVUDPERSONEN HETER ÁILI. Tack och lov att jag bytte från Aili till Ainu i december.
DET ÄR EN VARG PÅ PÄRMEN.
DET ÄR EN INSJÖ PÅ BILDEN.
DEN HETER MIDNATTSLJUS. Hur mycket skriver jag inte om midnatt, ljus och mörker i min bok? Frithjoffs saga, kyrkogården där midnattens barn vilar?
DET HANDLAR OM SAMER.
DET HANDLAR OM ATT HITTA SIN STÄLLNING OCH IDENTITET I RELATION TILL EN URÅLDRIG SHAMANISTISK KULTUR.

Förlåt att jag skriker i text. Men vad ska jag göra? Är det här bra eller dåligt för mig?

Screenshot 2018-01-25 14.38.34

Tre ställningstaganden.

MÅNDAG

Jag står vid ett marknadsstånd på Senatstorget och funderar på att köpa ett par renskinnshandskar. Jag är osäker och ny. Men jag har läst vad jag kommit över. Jag har lärt mig att renskinn är ett oerhört material och har olika egenskaper beroende på var skinnet suttit. Jag vet inte var detta skinn suttit. Men åh, vad det är mjukt. Min svägerska står bredvid mig och väntar. Hon har redan köpt ett par åt sin mamma och jag bävar för att göra det rätta.

Jag har läst ju guidelinjer som samerna själva skrivit. Kunskapen, vetskapen förpliktar och ekar i minnet. Köp aldrig någonting som kopierar samisk stil, inte ens halvdant.
Hur vet man om du är på väg att köpa kopior? Fråga. Kolla efter etiketten som intygar att det är sámi duodji, äkta samiskt hantverk.

Man kan undra om den politiska korrektheten gått för långt här. Och det är många som undrar. (Väldigt få samer.) Och det korta svaret borde nog lyda: nej, det har den inte.

Det långa svaret skulle inkludera en hel drös med argument. Vi talar om ett folk som blivit fråntagna mycket av sina marker (YouTubeklipp, info på finska) ett folk som inte längre kan livnära sig på fiske på grund av att den finska staten hellre ger fiskeritillstånd till turister. Ett folk vars rike delats (artikel på finska skriven av en laxfiskande same) med linjal i fyra riken, av härskare av andra folkslag precis som under kolonisationen av Afrika. Samerna lever också konstant med det faktum att det är andra människor som berättar deras historier. Jag har inte hittat någon transkription av det tal som sametingets president höll 2014, men hon lär ha sagt: det är fint att det samiska får salt mer synlighet, men det är problematiskt att det är andra som berättar våra berättelser. Jag tänker på detta. Tänker på världen som nu överröstar samerna med sina exotiserande himla trollsagor. Jag blir alldeles vansinnig när jag lever mig in i den känslan. Så frustrerande att höra sin egen berättelse framförd inför andra av någon annan, kanske av någon med större karisma, större resurser, trovärdigare röstläge och större publik samtidigt som berättelsen är oigenkännlig, beströdd med missuppfattningar och projiceringar. Vad kan man göra annat än harkla sig och säga att den berättelse du framför är kränkande och stereotypiserande, och ta risken att framstå som någon som tar sig själv på för stort allvar. Det långa svaret skulle också nämna att samer blir hotade till livet av hatgrupper så fort de bär samedräkt och kallas för fjällens zigenare på ett sätt att man förstår att det inte är önskvärt att vara heller zigenare. Slutligen nämner jag det mest relevanta under mitt torgbesök. Det är någon annan som samlar in pengarna från ett av de näringar som det trots de försämrade näringsförutsättningarna och tack vare turismen nu skulle kunna gå riktigt bra för, det samiska hantverket. Detta är den bästa artikeln i våra stora medier jag hittills läst om detta med äkthet. (På finska.)

Vid handarbetsståndet på Tomasmarknaden hittar jag inga äkthetsintyg, å andra sidan för produkterna tankarna till samerna endast för att det skyltas med renhorn och fjällbilder. Produkterna ser rätt generiska ut. Jag frågar ändå.
– Är det samiskt hantverk?
– Nej. Det är lappländskt, bara.
Och så samtalar vi om den dialog som kvinnan i båset har fört med samerna. I en av de mer färggranna vantmodellerna hade de provat väva in gul tråd i vantmudden. Jag ser för min inre syn hur den måste ha sett ut.
– Då blev de ledsna, säger kvinnan.
Jag ignorerar det faktum att hon kanske låter aningen road.
– Ja, det blir för nära, säger jag.
– Ja, det blev för nära. Men dessa andra vantmodeller har de godkänt och det är en förutsättning för att vi ska kunna hyra in oss i samemuseet i Enare. Vi använder inte gult.

Jag väljer att tro henne. Jag vill verkligen ha vantarna och köper dem. De ser mest ut som Lovikkavantar.

—

FREDAG

Nu står jag i kassan i Suomalainen Kirjakauppa på väg till kontoret. Kassapersonalen vill sälja mera.
– Vi har Mauri Kunnas samlade julböcker i en volym för 14,90.
Barnboken ser julröd och härlig ut. Det blir bra finskaövning åt twinsen.
När jag sedan bläddrar i den på kontoret sjunker mitt mod.
Ett av de mest återkommande kränkningarna är att samerna i litteraturen beskrivs som vilda, smutsiga, som fjälltroll, knappt mänskliga. (Juhani Ahos berättelse Korven kosto ut samlingen Lastuja saknas ur den reducerade, svenska samlingen Enris och andra gamla och nya spånor. Jag hittar ingen digitaliserad version av den oavkortade finska men jag har den i hyllan.)

Den samiska figuren i Mauri Kunnas fjällsaga är en shaman, ett fjällväsen med vild uppsyn. Det finns inte en chans att mina barn – som är fjärdedelssamer – vill identifiera sig med samen. De kommer att identifiera sig med de finska barnen som blir förtrollade av shamanen. Denne shaman, ritad av en finne, kommer att lägga grunden för deras samebild.
Jag returnerar boken på lunchrasten.
Ingen frågar mig varför. Jag hoppas att det är för att de gissar varför.

Det har bara gått några dagar sedan jag stod på torget och köpte renskinnshandskar. Jag tror att jag börjar orientera mig. Ja till vantar som samerna själva godkänt, nej till samekarikatyr som jag själv som same blir kränkt av.

—

LÖRDAG

Sampo Lappelill är ytterligare en saga som skrivits av utomstående. Topelius var Finlands nationalskald men det måste nämnas att han ju inte var nationalskald över Sameland.

I den ursprungliga versionen räddas Sampo från fjällkungen – som hävdar rätt till alla sina, till alla hedningar – genom att den finske prästen döper honom.

dopet

I en teaterversion för barn har man ändrat den detaljen. Däremot har man tagit in en helt ny aspekt: den onde fjällkungen är orolig för att främlingar ska ta över deras Lappland och sväljer solen därför. Ingen vill bo i Lappland om den är mörk. Men Sampo och hans familj säger: jo, alla är välkomna. Det är ett inlägg i flyktingdebatten. Det är bra.

Men åh, detta knepiga, jobbiga, som kryper längs mitt skinn. Landet som finländarna bjuder ut i pjäsen är Sameland. Jag tänker på samerna som alltid välkomnat alla men som i praktiken fått offra allt som tack. Jag tänker på renarnas betesmarker. Jag tänker på fiskemarkerna som den finska staten tagit ifrån dem och gett åt turisterna. Just nu är det svårt för mig att komma på en mer exploaterad grupp (och jag förstår att det är för att jag är så insnöad i ämnet just nu), så förringad, undanträngd och samtidigt så exploaterad.

Jag tänker också på att det endast är samer som får bära samekläder. Hur gör man då med teaterpjäser med samer i? Amanda Kernell gav sig inte förrän varenda same i hennes film efter en lång castingprocess spelades av en same. I Unga Teaterns version har man inte köpt dåliga och inkorrekta samedräkter från maskeradbutiken men man antyder det samiska med blåa, gula och röda färger.

Jag älskar ju pjäsen på så många plan. Barnen omkring mig älskar pjäsen. Människorna på scenen har garanterat enorm respekt för alla människor. Pjäsens inkluderande budskap bekräftar ju detta. Jag är helt övertygad om att de ser pjäsen som en eloge till samerna och deras kultur.

Ändå kliar det i hela min kropp för efter allt mitt läsande, som nu pågått i minst tre år, kan jag inte se pjäsen som någonting annat än kulturell appropriering. Nu har jag dessutom börjat känna att kulturstölden berör mig som halvsame. På scenen står finländska skådespelare i samefärger, bjuder ut det sameland som koloniserats av finländare, och återberättar en falsk samesaga skriven av samme finländare som tidigare, i boken Vårt Land skrivit om smutsiga samer nu skriver: Sampo Lappelill var nu en liten … …

knubbig

Olaf’s Frozen Adventure.

Den nya Elsa-Anna-filmen har kommit ut på iTunes och vi har bänkat oss.
Det är jul i filmen och hela Arendal firar i sina hem. Elsa och Anna ska fira sin första gemensamma jul tillsammans på länge.
– Hur var våra traditioner när vi var små? frågar Anna.
Elsa minns inte en enda tradition. Hon sjunger om det hon minns, med glasartade ögon.

Hu, det är så sorgligt. Varav denna igenkänning?

– Oj titta, säger min fyraåriga dotter Olivia och sliter sig från min famn.
Hon pekar på sitt ansikte. Hon kan inte begripa hur det är möjligt att hennes ögon är glittriga av tårar.
– Jag gjorde ingenting. Mina ögon bara gråter för att Elsa lite gråter.

—

– Norden är inne, säger jag till min man som också sitter i Frozen-soffan.
Vi tänker båda på min lilla bok som är lite nordisk och lite samisk. Och han tänker ofta på att saker och ting gärna får löna sig ekonomiskt.

Jag har läst på om samerna under hela bokskrivningsprocessen. Om det historiska, om de olika samiska språken, om traditioner och tro. Jag har läst sagor och läroböcker och tidningar och tidskrifter och lapplandsböcker. För femtio år sedan skrev man obegripliga tankar. Man drogs till det ‘etniska’ och ‘primitiva’ och både glorifierade och mystifierade samerna. För hundra år sedan skrev man i en ännu underligare anda. Man beskrev samerna som en männsikoart, i liknande ordalag som man beskriver en djurart. Som jag skrev tidigare har jag kommit över texter där ‘lapparna’ beskrivs som korta och smutsiga, och att man kunde tro att de var klumpiga, men de är förvånansvärt flinka ( i den finska versionen av Topelius bok Vårt Land, kapitel 61 – kapitlet saknas i de svenska versioner jag hittat).

Idag då? De synligaste och mest kommenterade nyheterna handlar om kränkningar. De senaste åren har samerna sagt ifrån när samedräkten missbrukas. Miss Finland har upprepade gånger tävlat i billiga samedräkter från maskeradbutiker, åtminstone 2005, 2008 och 2015 – solklara fall av kulturell appropriering. Kränkningen blir dessutom värre av att man fotograferar en kvinna i en manlig hatt, de fyra vindarnas mössa. Och ytterligare förvärras den av oförståelse. Vad spelar det för himla roll om det är ett manligt eller kvinnligt plagg, samiskt eller finskt, äkta eller falskt? ”Det skulle vara kulturstöld bara om det var en äkta samedräkt”, skriver någon. ”Det är väl inte stöld om man inte tar bort något från någon”, skriver en annan.

Jag förstår ju oförståelsen. Det krävs genuint intresse och mycket läsning för att begripa vad kulturell appropriering är. Man måste inse sin makt- och majoritetsposition, man måste ödmjuka sig, ta sig tid för att förstå att det enda rätta är att be om ursäkt och backa. Och ursäkten ska inte lyda: jag beklagar att du blev sårad, som i fallet med Lumi Accessories på Stockmann ett år sedan. Ursäkten ska lyda ungefär: jag ångrar att jag inte tog reda på, jag beklagar min okunskap, jag inser att jag kränkte din kultur, förlåt.

Jag är fortfarande livrädd för att det är jag som gör bort mig härnäst. Tänk om jag skriver någonting oerhört och oförlåtligt och oinsatt i min bok! Jag är visserligen same biologiskt och genetiskt. Jag ser en same i spegeln. När jag bildgooglar ser jag människor som liknar mig och min mamma och min dotter Olivia på pricken. En del bilder ger mig rysningar – det är nästan omöjligt att förstå att det inte är min mamma på bilden. Jag är same till och med enligt sametingets definition – men ändå har jag förlorat mitt samiska arv, och med det har jag förlorat min rätt att vara en ambassadör och ett språkrör. Jag har väldigt få personliga byggstenar, och det är dem jag använder när jag skriver. Det är klart att dessa små och bräckliga fragment bildar en begränsad och till och med stereotypisk sápmibild – men i brist på mer stoff kan min längtan till mina rötter inte riktigt anta någon annan form.

Jag befinner mig i ett ingenmansland där jag riskerar att både såra och bli sårad.

—

Det är nu det händer i Disneyfilmen: Elsa och Anna går upp på vinden i jakten efter sin egen historia. Anna hittar en kista med sina barnsdomssaker och visar upp sin mössa. En fyra vindarnas mössa. Hon är inte same. Och det är en herrhatt! Som hon bär på huvudet! och kallar för en trollkarlshatt!

När jag tänker efter känner jag mig ibland lite småsur när jag ser på Frozen-filmerna. Grafikerna har inte besökt Norge, tänker jag, för husen ser österrikiska ut. Är bergen inte för toppiga? De liknar ju alperna. Bildgooglar och ger mig: norska fjäll är faktiskt betydligt toppigare än finska. Det är ju jag som aldrig har besökt de norska fjällen.

Nästa insikt slår mig hårt. Jag har föreställt mig att Kristoffs klädnad är en Disneyvariant av lusekofta, en sådan vars halsöppning hålls ihop med ett par hyskor under hakan. Men Kristoff bär nog kanske ändå en kolt? Djuret han har (som liknar älg … och hund) är en ren. Varför har jag inte tänkt på att Kristoff är same? Googlar ivrigt och hittar vad jag söker: ja, för sjutton, han är same. Jag känner att jag är på väg att bli arg å samernas vägnar. Det tog för länge för mig att förstå att han är same! Det måste ju betyda att det är mycket med hans utseende och sätt som inte stämmer? Sedan backar jag. Det är en norsk samekvinna som har komponerat den jojkinsiprerade körsången (jag förstod inte att det skulle föreställa jojk!) och som varit konsult under processen.
Efter ännu mer googlande hittar jag en replik som ändå inte tycker att det räcker med att Disney hade en konsult. Läs gärna – jag känner mig aningen klarare i huvudet efter denna läsning.

Och ett faktum är ju helt obestritt: mössan i kistan i Olaf-filmen är en miss.

Jag hittar sedan de första skisserna till den första Frozen-filmen. Troligen har man sedermera insett hur maktpositionerna i Norden låg till och att de kungliga aldrig var samer, men i dessa tidiga skisser är Anna same. Med mina begränsade kunskaper tycker jag att dräkterna verkar rätt autentiska. Det är noga med mönster och dekorationer, med att man inte ska blanda med plagg från olika familjers och regioners dräkthelheter, inte heller vinter- och sommarkläder, och sådant har jag förstås försvinnande liten koll på. Har jag inte läst någonstans att renskinnet ersattes med ylle först på 1900-talet? Det verkar ändå som att illustratören haft foton att utgå från eftersom mycket stämmer: kjollängd, sjalen med fransar, brosch (risku) istället för knut på sjalen, bällingskor med benvärmare och skoband och tofsar (och skohö!), skinnbyxorna. Färgerna är för brutna, men det kan ju vara filter. Kristoff bär en nordsamisk mössa med tofs, tror jag. Och titta på Anna. Hon bär kvinnornas mössa.

Amerikanarna på nätet rasar kring en fråga som jag knappt vågar peta i – detta med ras och hudfärg. Kristoff är ‘whitewashed’. Jag tänker på min släkt ur en för mig helt ny synvinkel idag. Intressant. Är vi inte vita? Åtminstone tre av mina samiska kusiner är blonda. Min mamma och hennes syskon är alla ljushyade. De är bokstavligen vita i hyn, till den grad att de bränner sig lätt i solen. Någon påstår att det är på grund av kolonisationen som ‘den asiatiskliknande’ rasen beblandats med den vita rasen och därför blivit blond. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någonting som borde ha bevarats rent och obeblandat. Jag tycker ju att rastänkande är fel, och att det kan leda till mycket som är ont och blodigt. Men hur är det med denna synvinkel? Är det ont att vilja bevara sina särdrag om man tillhör en minoritet? Det kan det väl aldrig vara? Jag inser ju att det finns människor som tänkt allt detta färdigt och som har bra svar men själv är jag hopplöst unwoke.

EDIT: Såg samma film med svenskt tal. Jag tror att man försöker man kanske reparera skadan genom att kalla fyra vindarnas hatt för en vikingahjälm … Min förvirring känner snart inga gränser.