Flickan som var dömd till döden på grund av bristande ambitioner och drömmar var förstås Beth i Unga kvinnor. Unga kvinnor och Pikkupappilassa liknar varandra, det var därför jag snöade in på Anni Swan.
Ska läsa Unga kvinnor på nytt för att se vad jag känner som vuxen läsare. Återkommer om jag hittar någonting intressant.
Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.
Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.
Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.
Jag ryser! Ryser!!
Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.
Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.
Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?
Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.
– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.
– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.
– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i Svenskfinland säljer, säger han.
Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.
Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.
Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.
Jag var på Sofias och Amandas gemensamma bokrelease igår kväll. Det fanns ett kärt ansikte i vimlet: Joanna, som alltid klädd i sobert enfärgat, frågade hur det går med min ‘egen’ bok. Vänligt, som om gårdagens festlighet hade en koppling till mig.
Det är roligt med ordet ‘egen’. Som om våra böcker på något sätt hade med varandra att göra. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Sofias och Amandas respektive böcker är i en annan genre. De är uttalade och tydliga. Kristallklara i sitt budskap. Båda böckerna har stora mottagarskaror som står redo att ta emot mer vishet. Böckerna har fötts snabbare, och båda författarna har en medfödd förmåga att producera smarta tankar och förmedla bilder på god svenska. Båda verkar skriva i ett energiskt tillstånd, de låter inte sommarhimlens ljus skingra tankarna.
Jag måste utgå från ett mörker – patetiskt nog. Jag måste gräva ner mig och må lite dåligt. Jag får inte klarhet i mina tankar förrän jag långt senare läser dem i nedskriven form.
Jag svarade någonting i stil med tack, helt okej, jag är uppe i 320 000 tecken. Det är väl ett bra svar, tänker jag. Det berättar att jag räknar sidor, att jag vill att boken ska väga i handen, och kanske att jag inte riktigt vet om den innehållsmässigt väger någonting alls.
För en vecka sedan gick jag på bio med en vän från skrivargruppen. Det var hon som föreslog att vi skulle se den: filmen Sameblod.
Jag satt och led, grät, blundade. På två ställen skrattade jag högt av igenkänning och det var när jag kände igen mig både i svensken och i samen. Jag kan känna mig både inkluderad och exkluderad, vilket ju måste innebära att jag inte riktigt känner mig hundraprocentigt som någotdera. Jag befinner mig i ett limbo, inte helt olikt filmens huvudperson förresten. Hjälp – inser inte förrän nu att det kanske var just det som regissören-manusförfattaren ville förmedla med just de scenerna?
Jag lämnade salen med en lite uppgiven känsla. Allt har skrivits innan! Allt har redan sagts! Till och med min berättelse är skriven och blivit till film! Skriven av regissören-manusförfattaren Amanda Kernell, skriven av någon annan än mig.
Tänkte sedan vidare och landade i att våra berättelser inte har något annat gemensamt än en mor ( i hennes fall kanske farmor?) som lämnat Sápmi men tagit med sig alla sina sår livet igenom. I övrigt är våra berättelser är tvärt olika. Sedan skrev jag ett mejl till henne – ett som jag slutligen bestämde mig för att inte skicka. Dels förstås för det är ju troligare att min bok inte blir utgiven än att den blir det men framförallt för att jag plötsligt fann frid.
Jag lägger ändå in mitt osända, halvfärdiga mejl här för att själv komma ihåg vad jag kom fram till.
Jag såg Sameblod i helgen på Kärlek & Anarki-festivalen i Helsingfors. Precis som många andra i publiken grät jag, höll andan, skrekskrattade. Men jag var kanske den enda som blundade och höll för öronen ibland – det blev helt enkelt för starkt att höra rösterna helt odämpade på vissa ställen. Det är fint, svårt och modigt att skapa en film som tidvis blir lite outhärdligt stark, kände jag. (…)
Min mamma är same, bosatt i en stockholmsförort sedan tidigt 1960-tal, och jag delar den vuxna sonens upplevelse. Också jag har en mamma som förnekar sitt ursprung, eller åtminstone i mitt fall: skäms över den, vill (kan?) inte tala om den, vägrar gå på syskonens begravning, vägrar erkänna att hon kan eller förstår samiska. Också hon är djupt traumatiserad av rastänkandet. (Min mamma är dessutom väldigt lik Maj-Doris Rimpi, vilket var samtidigt både fantastiskt och förvirrande. Jag grät av igenkänning när jag såg den tunna, billiga täckjackan.) (…)
Trots att min mamma inte vill tala om sin barndom har jag behövt veta. I brist på sanningen har jag alltså själv diktat ihop en sanning. Jag har skrivit en roman! Manuset är nu i slutskedet och tänkte skicka det till olika förlag så fort jag tycker att det tål närmare granskning. Jag är inte en författare och det är på alla sätt (också rent statistiskt) mer troligt att den inte blir utgiven än att den blir det. Men om (om!) den skulle bli utgiven ville jag höra av mig innan. Jag blev chockad när jag såg hur våra huvudpersoner liknade varandra (kommer jag att beskyllas för att härma dig?) – men fann mig sedan. För så här är det ju: dessa kvinnor har tigit ihjäl sig av skam. Det är vi, barnen och barnbarnen, kanske sameblodet i oss, som ger dem en röst. (…)
Och nu känner jag mig lite löjlig.
För Sameblod är egentligen inte en berättelse om samerna. Två argument:
1. Berättelsen är universell: så här fungerar makt. Man splittrar, delar in i raser, hetsar folkgrupp mot folkgrupp, klass mot klass för att den vita rasen ska kunna fortsätta regera i sin överlägsenhet. Man tar stöd av det som biter just då: kanske naturlig ordning, Darwin eller Gud.
2. Berättelsen är raka motsatsen, dvs. individuell. Den är lika unik som ett fingeravtryck. Systern och Elle Marja växte upp i samma miljö och utsattes för samma fostran, samma förtryck – men det var bara Elle Marja som reagerade med flykt och som förnekade sitt ursprung. Systern blev kvar, förvaltade och bejakade sitt samiska arv. Skammen kom aldrig åt henne.
Skådisen som gestaltade huvudpersonen som ung, Lene Cecilia Sparrok, var på plats. Hon sa på frågestunden efteråt att hon tänker sig att hennes generation är den första som inte känner någon skam över sitt ursprung.
På fullaste allvar. 