Jag har flugit till Spanien och bor i min svärmors semesterlägenhet. Spanien i januari innebär tystnad med undantag av spridda hundskall och arla fågelsång. Det innebär bryggt hett kaffe, havregröt till frukost, ångad broccoli till lunch, yllestrumpor om natten och värmefläkt om dagen. (Sommaren är annorlunda. Sommaren innebär skrik och skratt från poolen, trafik på gatan långt in på kvällen, svett, korsdrag dygnet runt, kryddig, fet och saltad mat samt överdos av socker i form av svalkande Cola och glass. Båda årstiderna har sin charm.)
Jag blev vänligt hitsänd av min make redan för andra gången. Jag håller på med att komplettera de allra sista drömsekvenserna i boken.
Min mamma nämnde gula näckrosor en gång. Jag såg dem framför mig redan ett år sedan då jag satt vid detta samma spanska bord och skrev om Muddusjärvi – men det är nu jag är redo att plocka dem och lägga in i boken.
Det är sköra blommor med giftiga rötter.
Jag plockar dem nu, och önskar så innerligt att de ska överleva.
Jag känner paranoia. Väntar mig hela tiden arga utbrott. Omöjligt att denna växt fanns i trakten på den tiden! För säkerhets skull kollar jag alltså upp. (Alla länkar i inlägget är på finska, förutom det allra sista.) Enligt finskt växtatlas minns min mamma rätt. Jag bakar också in en annan vattenväxt från trakten.
Däremot kan jag för mitt liv inte hitta en sjöfågel som skulle ha ungar vid Muddusjärvis sandiga klippstrand (inte lika starrhöbevuxen som de floder – Kettujoki, Vaskojoki, Kaamasjoki – som mynnar ut i den, om jag förstår korrekt). Stränder kan ju muddras och förändras, strandlinjer stiger och sjunker, men på de bilder jag sett från 1940-talet är stranden så gott som naken. Var det för att bättre hålla reda på barnen? Jag tror jag måste ta mig dit, fråga någon och sedan justera efteråt. I värsta fall får jag ersätta fågeln med ett annat stranddjur. Poängen i boken ska vara att till och med djuren kände sig tryggare än min älskade Ainu, och jag vet ju att man får anpassa miljön efter mina egna behov: lägga till, ta ifrån.
En tusende gång tänker jag två ting:
1. Jag gissar att 80 % av min bokskrivartid går åt att bakgrundsforska. Så otroligt mycket mer tid det måste ha gått åt till forskning före internet! När jag skrev min pro gradu-avhandling flög jag till Stockholm och körde omkring i min brors roliga Talbot Cabriolet på E4, inklämd bland stora, glänsande stekarbilar. Jag satt i kungliga bibliotekets källare och kopierade microfiche, och körde till Stockholms universitet för att låna böcker som inte fanns på Helsingfors universitet. Åh, vad jag älskade det. Men skulle jag alls ha kunnat skriva denna bok pre-internet? Pre-barn, kanske, men inte nu.
2. Hoppas att internet aldrig dör. All denna lättillgängliga information skulle gå förlorad.
Nu kan jag kosta på mig att klicka bland de växter jag hittar. Jag kan också kosta på mig att minnas att jag älskar tuvull. Det doftar gott. Det är nordens bomull och användes tydligen till allt möjligt: som stoppning, och vävdes in i tyg och garn. Ullen är vattenavvisande. Eller är det ängsull jag plockat?
Nu ska jag återgå; den spanska solen har gått upp, och jag har stängt av värmefläkten.
”Indianpulvret” som Ainu fick när hon var sjuk hette egentligen Hota-pulver. Det var ett väldigt allmänt använt aspirinpulver med acetylsalicylsyra och salicylamid. På Ainus tid innehöll pulvret också lite amfetamin. Det känns helt vansinnigt att föreställa sig de stackars sjuklingarna som måste ha lidit av abstinens när själva influensan var över.
Konstnären heter Väinö Saikko (1893–1952) och Bukowskis och Hagelstams får bjuda på dessa andra, tidlöst vackra målningar istället.
Jag gillar dem. Är djupt avundsjuk på förmågan att få lite olja på en pensel att lyda. Förmågan att framkalla en känsla på en duk, att återge bild som man ser så tydligt i tanken.
På fullaste allvar. 