Kategori: boken om Ainu

Riutula.

Jag är konflikträdd och det är kanske mitt allra största hinder just nu. Frestelsen att skriva fantasy istället infann sig. (Fast fantasyförfattare tampas säkert med precis lika stort passionerat motstånd som alla andra författare.)

Jag har redan skrivit om hur rädd jag är för att Nickbybor som minns 1950-talet och mina tre damers eventuella blodsläktingar ska avsky min lilla bok. Det föds en förväntan om realism så fort det finns några markörer. Mina markörer är kända personligheter. Jag använder ingens rätta namn men har jag lånat drag av dem. Och så har jag förstås skrivit om många orter och byggnader med sina rätta namn. Då hajar man till när resten inte stämmer med verkligheten. Nej, så där såg vi inte på sinnessjukhuset. Eller Nej, den filmen gick garanterat aldrig på den lokala biografen. Eller än värre – tänk om jag missförstått någonting grundläggande i sättet att tänka. Någonting som inte kan ursäktas med fraser som föregångare inom sin generation eller individuella skillnader. Hu!

Hur ska jag då kunna stå för den bild jag ger av barnhemmet? Det behövs inte mycket för att räkna ut att jag skriver om Riutula. Det var världens nordligaste barnhem, och ett känt sådant. Också om jag inte skriver ut namnet berättar jag att det ligger vid Muddusjávri.

  • Man behöver bara googla för att läsa allt om barnhemmets första decennier. Föreningen KFUK hade en nyhetsbulletin där man i detalj kunde läsa hur det gick för ekonomin, vilka utmaningar personalen ställdes inför, till och med hur barnen (och till en början de åldringar som fanns där) mådde och utvecklades. Barnen diskuterades med namn. Läs till exempel denna artikel av grundaren Naëmi von Bonsdorff, rubrik Lappland. Berättelsen om hästen som fastnade i myren och dog är förresten en sann händelse.
  • Barnhemmet hade en amerikansk fadderorganisation bakom sig. YLE:s kameror var på plats när amerikanarna kom med flygplan lastat med julklappar. (Min mamma står längst till höger i den allra första bilden vid staketet men annars är filmen betydligt yngre, från 1965.)
  • Det har blivit något av ett exempel för språklig och kulturell kränkning och nämns ofta när man talar om tvångsförfinskning.
  • Mängden första- och andrahandskopplingar till barnhemmet måste vara otaliga. Nejdens (alla?) barn gick i skola där ända till 1970-talet. Många har haft sina föräldrar eller mor- eller farföräldrar där, eller ännu äldre släktingar. Mängden berörda människor än idag borde med andra ord vara enorm.

Och det är så många svåra ämnen som knyts samman i ett 1. barnhem 2. i Lappland. Det socioekonomiska. Det språkpolitiska. Kulturernas krock. Rasförtrycket.

Människor tenderar reagera starkt när någon berättar en historia som inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Jag har läst och hört så många intervjuer och reportage och vet med säkerhet att alla barn upplevde sin tid i Riutula olika beroende på vilket årtionde de var där, om de var finländare eller samer, om samerna kunde finska eller inte, om barnen hade sina föräldrar i livet eller inte, och så vidare.

Riutula var ett barnhem men där fanns barn som inte var föräldralösa. De gick där i skola och bodde på internat under läsåret. Avstånden var för långa för att de skulle kunna bo hemma, och barnhemmet låg dessutom isolerat av väder och islossning under långa perioder. Dessa barn såg sina familjer på påsken och på julen, och på somrarna var de hemma. Många familjer var renskötare. (Filmen Sameblod skvallrade om motsvarande system i Sverige). 1963 byggde man äntligen en landsväg till Riutula och från och med då åkte barnen hem också över veckosluten.

Varför hade föräldrarna överhuvudtaget skickat dem till Riutula, kan man fråga sig. Jag känner till två orsaker. Det ena var att föräldrarna ville att barnen skulle lära sig finska. Finskakunskaperna gav den enda vägen till bildning. Det andra var att föräldrarna inte hade råd att ta hand om sitt barn under efterkrigstiden. Lappland var fattigt under återuppbyggnadens tid. Barnhemmet garanterade förutom bildning även mat, värme och hälsokontroller.

Mycket av det här är relativt nytt för mig. Innan jag började forska trodde jag att min mamma och hennes bror var de enda i Riutula som hade sina föräldrar i livet. Och nu misstänker jag ett värre sår än jag tidigare förstått. Var hon och hennes bror de enda icke-föräldralösa som inte fick åka hem över sommaren?

Människornas kommentarer i YLE:s Riutula-artiklar ger en försmak av de reaktioner som jag är rädd för. Läs på, snäser en kommentator åt en annan när kommentaren inte överensstämmer med den egna upplevelsen. Varför gnäller Riutulabarnen, de var ju nejdens rockstjärnor med sina amerikafaddrar och med alla kameror upptryckta i ansiktet, skriver en annan. Ni ljuger, vi fick visst prata samiska så mycket vi ville, det var aldrig någon som förbjöd det, skriver ytterligare en annan. Ingen tar tidpunkten i hänsyn! Alla ropar i mun på varandra! Ingen tar i hänsyn att språkpolitiken förändrades under årtiondenas lopp. Inte en enda antyder att den förstår det subjektiva med en upplevelse. Inte ett enda medgivande av typen Jag såg att vissa barn hade det mycket svårare än jag och Jag vet att tanterna var mycket strängare på 1940-talet men själv hade jag det bra. Det skulle vara så lätt om man inte vore känslomässigt så engagerad. Antingen arg och sårad, eller av någon annan anledning så traumatiserad att man vägrar erkänna en sanning grymmare än ens egen.

Ja, jag drar ut på skrivandet just nu. Det är inte bara konflikträdslan som stör mig. Jag har ett svårt kapitel framför mig. Det är svårt rent tekniskt eftersom det utspelar sig på sommaren. Hur ska jag förklara allt som jag skrivit ovan elegant så att det inte blir för faktaspäckat, i en drömsekvens dessutom? Känslan av att vara mer övergiven än någon annan – på ett barnhem vore oerhört relevant.

Jag gör ett försök.

 

Ei millään pahalla.

Min man står redan i hallen iförd ytterrock och skor. Vi andra avslutar vår frukost. Innan han går berättar han att han har skickat en del texter till sin före detta kollega. En copywriter som han lärde känna under sin tid på en stor reklambyrå. Den tiden var för länge sedan, före, under och efter millennieskiftet.
Det har varit mitt jobb att kolla igenom texter inom vår gemensamma firma men jag är lättad. Jobben inom firman fyller ändå inte upp mina fem veckodagar längre. Jag har (oentusiastiskt) till och med sökt några jobb för första gången sedan 2003.

–  Men vad ska jag jobba med? frågar jag ändå.
–  Du ska nog skriva din bok.
–  Jag är skeptisk.
Det är tonåringen som inflikar en protest. Hans grej är ärlighet och rakhet. Det fina är förstås att han tror att jag kan handskas med det. Jag skrattar.
–  Låt mig förklara. Du går omkring i en bokhandel och ser en bok ligga där bland en massa andra böcker. Stora sameboken. Eller nån annan bok. Skulle du faktiskt ta och köpa den då?
–  Nej.
Jag skulle faktiskt inte köpa Stora sameboken, det han han rätt i. Inte av illvilja eller ointresse. Det skulle vara ett helt omedvetet beslut att ‘inte köpa den’. De flesta böcker jag numera köper
1. kommer med författarens signatur för författaren är min vän
2. laddar jag ner som ettor och nollor till min Kindle
3. slår jag in åt mina barn, gudbarn och vänner.

–  Precis. Ingen köper böcker, mamma. Ei millään pahalla*.
–  Jag tror att mamma har fler berättelser på lager. Det är nog inte sameböcker allihop, säger hans far.
Men det är ju inte det samiska temat som är sonens argument. Det är den tryckta berättelsen han har slutat tro på.

–  Men jag har varit skeptisk förr. Kommer du ihåg när jag hade ångest för att ni hade bjudit in över hundra vänner på fest en gång? Jag trodde inte att ni hade så många vänner. Jag var rädd för att ni gjorde bort er.
–  Jag minns.
–  Men sedan kom det ändå hundra gäster.
Han grimaserar åt grapejuicen och samlar sina frukostkärl: skolan börjar, och han har sagt sitt.

___

*”Inget illa ment.”

Ny checklista.

Igår träffades skrivargruppen träffades för sista gången i år.
Här kommer en ny lista. Jag hoppas det är en sista lista.

  1. Gå igenom allas berättelsetrådar, även bipersoner. Finns det lösa trådar?
    Ainu (fd Aili, åtminstone första bioupplevelsen våren 1952)
    Ester Armgren (varför cyklar hon?)
    Eva Armgren
    Elisabet Armgren (skriv dagboksinlägg om samvetskval)
    Hunden Timo (antyd att den inte har någon bädd)
    Alma Karlsson-Skogster
    Ulf Skogster
    Fiskaren Åberg (friar till någon och är med på kaffekalasen)
    Lilja Hedlund (understryk att hon inte anger vem det är hon har målat)
    Hjalmar Hedlund
    Unni Frisk (borde Ainu träffa henne?)
    Guldgrävaren
    Ada
    Organist
    Falk
    Mor Nelma (fd Liisa)
    Far Arvid (fd Johan Arvid)
    Torsten Björklund (köttbodens son, kommer att ta över verksamheten)
    Alfred Björklund (köttbodens yngsta son, vill studera)
    Tygaffärens Ingrid Ådahl
    Arkiatern
    Skärgårdsgranne Sara Gredin
    Skärgårdsgranne Gretel Vuoristo
    Virtanen (allmänläkare med mottagning i åldringshemmets bottenvåning)
    Anderson & Virta (byns fyllegubbar)
    Annikki-täti
    Mor
    Fröken Lindén (fd Adlin) lärarinna i folkskolan
    Kung Gustav VI Adolf
    Drottning Elizabeth II
  2. Sök motsvarighet till ordet avolapsi.
  3. Stryk ordet nazist.
  4. Stryk fler kolon. Ett kolon per sida är maximum.
  5. Antingen ska introduktionen antyda att hon söker en tillhörighet eller så borde berättelsen handla mer om att hon är rädd för bestarna. Hur jag ska åtgärda detta vet jag inte än.
  6. Förstår man vems berättelse det är? Det är enstor och viktig grej.

Jag har själv kommit på några svaga punkter till.

  1. Stryk så många ‘sa hen’ som möjligt.
  2. Alla kronor borde bindas samman. Almas brudkrona, törnekronan i kyrkan, drottning Elizabeth, kung Gustav II Adolf, Kungsvägen.
  3. Koppla Kungsvägen till Strindbergs Esplanadsystemet?
  4. Bruna bananer
  5. Sokos

Efter att jag åtgärdat allt detta ville en i gruppen igenom allting och söka upp alla logiska svackor. En annan lovade korrekturläsa allt till slut. Det är en otrolig resurs att ha dessa människor i mitt liv.
– Någonting måste förlagsredaktören också få göra, säger de vänligt och pressar på.
Du bara måste skicka in den nu snart.

 

Tick. Tick. Tick.

Skylten som hängde utanför min mammas fosterfamiljs urmakeri var ett träur med målade visare. Det finns troligen på Urmuseet i Esbo nu. Det är i så fall över hundra år gammalt och i väldigt dåligt skick, åtminstone är det inte utställt. Jag har namnet till amanuensen som kuraterar mina urmakares kvarlåtenskap, men har inte ringt henne än.

Men jag har bestämt mig. Idag på eftermiddagen bestämde jag mig: klockan utanför urmakeriet ska i denna berättelse vara en fungerande, riktig klocka. Skrivargruppen sörjde lite konsekvenserna för detta (oj vilka konsekvenser!) men beslutet känns helt fantastiskt. Det känns som ett uppvaknande.

Bång. Bång. Bång. Det är kyrkklockan i Nickby som slår. Den väcker träuret till liv. Tick. Tick. Tick, svarar träuret som nu är en riktig pojke.

Jag ryser! Ryser!!

Nu har jag genomfört förändringen och alla de sätt som den förändrar min berättelse, och satt nu och grät vid min laptop. Mannen sitter mitt emot och hör på Garbage, på låtarna Paranoid och på You Look So Fine från 1998, och han frågar om jag mår okej. Jag snyftar att jag mår bra, och att jag har omvandlat min berättelse som genom ett trollslag och att det blev en så mycket sannare, ärligare, bättre, vackrare och grymmare berättelse därför och att den kommer att slå en knytnäve i hjärtat på läsaren.

Jag gråter också för att det som fanns tidigare slogs i kras.

Han förstår inte hur det är möjligt. Med några små ändringar har jag skapat ett slag i hjärtat på läsaren, är det vad jag säger?

Ja, men jag hade ju bakat in den möjligheten ända från början. Jag misstänkte att jag skulle landa i den här lösningen.

– Det bådar ju gott att du gråter åt din egen bok, svarar min make, som hoppas på att jag ska skriva en bestseller av kalibern Eat, Pray, Love.

– Men du har ju inte läst ett endaste ord? säger jag.

– Jag vet ju hur du skriver så jag blir inte alls förvånad om du säljer som böcker i  Svenskfinland säljer, säger han.

Skulle den sälja mer skulle han bli överraskad, lägger han till.

Jag hör det goda: han tar för givet att någon vill ge ut min berättelse.

Amanda brukar skratta så att jag tycker mig skymta enstaka tårar när jag citerar min make för henne. Man bara måste älska Bo, menar hon.

 

Fiktiv indiansommar.

Det borde ha slagit mig tidigare. Naturligtvis finns Finlands väderhistoria på nätet! Det ovanligt varma höstvädret den 11 september 1952 i min bok – som på något sätt ska bidra till att både luften och tiden ska kännas stillastående så att också tanken står still – bjöd i själva verket på en tio graders medelvärme. På svalka och på tankens klarhet. På en helt vanlig septemberdag.

Det är en fiktiv berättelse. Vädrets makter lyder mig i denna berättelse och bokens septemberhetta får vara kvar. Men ändå stör det mig.

Däremot passar käringveckans väder 1952 in i min berättelse perfekt. Det var regnigt och svalt, men på Johannadagen regnade det inte mer, och solen sken.

Snart, så.

Jag läste precis igenom mitt manus. Jag grät så många gånger. Det är som om jag hade skrivit den undermedvetet sammanhängande, för jag hittar hela tiden trådar som knyts samman i den utan att jag medvetet knutit dem samman.

Skrivargruppen vill att jag ska skippa Almas berättelsetråd helt. Jag tror att jag inte gör det ändå. Aili måste välja att ha självrespekt, och Almas berättelse visar det öde som Aili i framtiden kommer att kunna välja bort tack vare systrarnas vänliga, visa vägledning. Jag kopplar Alma till Aili på tusen sätt redan– fötter, skor, till och med begynnelsebokstaven – jag undrar varför gruppen inte såg kopplingen? Är den för fin eller raka motsatsen, för klumpig?

Jag vet att jag snart känner annorlunda igen, men just idag blev jag ordentligt omskakad av insikten: min roman är nu riktigt, riktigt nära att bli färdig. Bitvis är den bra. Den bildar redan en fungerande helhet, som på sin höjd är lite i obalans.

Skrivargruppen samlades efter sommarpausen. Jag bekände för de övriga att jag inte längre hittar självironin. Jag kan inte längre låtsas att detta med att skriva med bok är ett projekt vid sidan av, ett experiment: skulle jag kunna bli författare? Jag kan inte längre skratta åt mina gåtfulla nattliga drömmar, åt mystiken som söker mig, åt den lillgamla högtidligheten i  mina funderingar. Jag tror att jag har brukat kunna skratta åt mig själv när jag börjar ta mig själv på för stort allvar. Om det har varit så är det inte så nu längre. Allt har blivit fullständigt gravallvarligt, och om det skulle visa sig att jag inte är en författare skulle världen rämna på riktigt. Det är som om ingenting annat skulle längre spela någon roll.

Jag ska lämna in det sista utkastet av min bok till skrivargruppen den första november. Sedan tänkte jag skicka den till förlag. Jag har alltså inte pratat med något förlag innan. Hejsan, bifogar ett första utkast till en roman som jag gärna skulle vilja ha utgiven. Hu! Huu!

Solförmörkelse.

Nu kan jag inte längre skylla på tidsbrist.

Jag kan skylla på oordning. Oordning i mitt huvud, framförallt, men det förstärks av att vi har gjort om tre sovrum hemma. Jag har tejpat och målat. Rensat och uppmanat barnen att rensa. Burit hem möbler från Ikea. Förfasat mig över att äldsta sonens rum blev så mörkt. Kommer han att tänka mörka tankar nu?

Sitter nu med värkande rygg och bävar inför det som är kvar: föräldrasovrummet. Allt bråte som blev över lassade vi in i vårt sovrum. Där sover vi, bland sådant som borde rensas bland.

Och boken, som inte blev som jag hade tänkt mig. Jag bävar inför den också.

Är det den som får mig att säga de saker jag säger till min man?

Saker som jag tror att jag kommer att dö relativt ung.

Jag har drömt så många drömmar om den värld jag skriver om. Min bok är faktisk, rak, slät, reducerad, medan drömmarna är kusliga, mystiska, övernaturliga, skrämmande, större än livet och känns angelägna, som meddelanden, vägmärken.

Det fanns ett tema som fastnade envist. Himlakropparna och solförmörkelsen. Jag googlade: ja, en sådan inträffade i Finland 1945. Året efter att min biologiska mormor dog. Är det relevant för den generationen att de sett en solförmörkelse? Sedan snubblade jag över en bild från barnhemmet i Riutula där barn och vuxna står och ser på solförmörkelsen med svärtat glas framför ögonen. Den bilden är precis som ur min dröm. Kusligt. Ryser och antecknar: 9 juli 1945. Vad gjorde min huvudperson 1945? Kanske stod hon med alla andra och såg på solförmörkelsen på barnhemmet.

auringonpimennys_riutula

Nu när jag tittar noga tycker jag att flickan i rutigt förkläde kunde vara hon. (Bildkälla: museo Finna).

Jag har haft arbetsnamnet Kungsvägens döttrar på gång, men den utesluter Aili. Tänk om boken skulle heta Månskuggans dotter? När solen förmörkades när mamman lämnade henne blev blev Aili liksom kvar i månens skugga. Jag vill inte att den låter för emo, för att citera min tonåring. Jag vill inte ha en gotisk, småsvart pärmbild. Jag vill däremot kanske ha en pärmbild som påminner om Maria Gripes pärmbilder. Matt ska den i alla fall vara.

Jag vet inte varför jag tänker på sådant alls. Dels är det inte aktuellt. Och dels blir väl inget förlag och ingen formgivare/layoutare förtjust över lekmannaåsikter.

//Edit senare//
Enligt NASA:s lista över 1900-talets solförmörkelser var den som inträffade 9.7.1945 synligare i Nickby (95 %) än i Enare (89 %). Den gick tvärs över Finland på axeln Karleby–Kerimäki. En partiell solförmörkelse sågs 25.2.1952. Intressant, säger jag.

Hyvä Sylvi!

Jag har skrattat högt idag. Jag skrekskrattade åt de radioprogram som handlar om guldmedaljören Sylvi Saino som finns i YLE:s öppna arkiv. Lyssna här och kanske ännu hellre här. (På finska.)

Man hör på hennes röst att hon inte är en skir skogsälva. Hon fick överge sitt hem i Karelen och byggde tillsammans med sin mor och far ett hem i mellersta Finland, mitt i ingenting, utan någonting. Det skulle inte förvåna mig om Sylvi gjorde det grövsta jobbet.

Det som ryckte i min skrattnerv var berättelsen om den diplomat som folk köade till att skaka hand med. Han fick byta till vänster hand efter att guld-Sylvi skakat hand med honom. Hon lär ha tagit i så ordentligt att handen blev obrukbar.

Kvinnor som hon har säkert många orsaker att vara lite ilsken. I samhället där hon tävlade påstods att kvinnor inte borde sporta. Sylvi fick höra att hon borde bevara sina känsliga organ för barnafödande.

Jag tycker att det är solklart att det var det som drev Sylvi att krossa mannahanden: Jag ska visa dig vem det är som är känslig.

screenshot-2017-10-09-15-03-16.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-41.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-54.png

Sylvi Saimo står i mitten. Bilderna är skärmdumpar från den officiella olympiarapporten från 1952.

—-

Övrigt: idag skickade jag mitt manus till manusgruppen som jag är med i. Person A kommer att säga snälla ting och bara för formens skull påpeka stavfel. Person B kommer att ha pannan i bekymrade veck och lyfta fram stora, grundläggande fel i grundstrukturen. Hen kommer också att hitta historiska anakronismer – inte i den fysiska miljön, för den går att läsa sig till, utan i tänkandet och uttryckssätten. Person C kommer att ha språkgranskat hela manuset på 201 sidor och påminna om vikten att läsa mycket skönlitteratur för att hålla liv i svenskan.

Urmakaren vid arbetsbänken.

Jag har försökt få tag på boken Urmakaren vid arbetsbänken av Wilhelm Schultz. Mitt bibliotek har den bara på finska, och jag nöjde mig med den till slut. Kelloseppä työhuoneessaan är vacker och doftar exakt som böcker doftade på biblioteket förr. (Doften på bibliotek har ändrats. Är det kanske för att andelen digitalt tryckta böcker ökar? De luktar surt.)

fullsizeoutput_6b

Illustrationerna är fina. De ser ut som kopparstick och föreställer kugghjul, fjädrar och hakar.

fullsizeoutput_6f

I texten ersätts ordet urmakare ibland med ordet mies (man).

Kunnon kellomiehellä ei silti tarvitse olla jokaista yksityistä työsuoritusta varten erikoistyökaluja.

Niiden monien tuhansien työotteiden lisäksi, joista koostuu kelloseppien jokapäiväinen työ, on yhtä monta edullista työotetta, jotka neuvokas mies keksii itse.

Projekt Runeberg har digitaliserat en norsk översättning av boken. Jag jämför med den i brist på tillgång till en svensk översättning. Norskan är könsneutral på de ställen som jag bläddrar fram.

Ved de mange tusen haandgrep, hvorav urmakerens daglige arbeide bestaar, kan der imidlertid læres likesaa mange arbeidsfordele, hvilke den intelligente arbeider, som er vant til eftertanke, for det meste selv kommer paa, og som iøvrig heller ikke hos enhver netop behøver at være de samme.

Och vidare:

Meget vigtig for den hurtige arbeider er et tilstrækkelig utstyr av praktisk, saavidt mulig enkelt verktøi. Den dygtige arbeider skal absolut ikke for hvert enkelt arbeide holde sig et særlig „hjælpeverktøi”. 

fullsizeoutput_6eBoken verkar ha varit den dominerande handboken inom yrket ända sedan den skrevs och i trettio, fyrtio år framöver. Min mors forstersyster Saara, som är min roman-Evas förebild, var finskspråkig, och jag utgår från att hon läste boken på finska. Jag föreställer mig att hon inte fäste sig vid den manliga formen – hon uttalade sig alltid om sitt ‘manliga’ yrke med humor och tycktes inte alls ta illa vid sig när syskonen kallade henne för familjens son.

Min mammas fotogömmor matar min föreställning. Saara verkar ha trotsat könsrollerna på ett sätt som inte kan ha varit typiskt för tiden: på ungdomsbilderna från trettiotalet har hon alldeles kortklippt pojkhår. Trettiotalet var de tunna ögonbrynens tidevarv, men min namne rockar en unibrow som få, medan systrarna Maija-Liisa och Eeva ser båda ut att ha anammat tidens skönhetsideal. De blickar vänt in i kameran med värmelockade frisyrer.

Det är ett exempel på sådant som kanske kunde verka orealistiskt i min bok. Fick pojkflickor verkligen utrymme att leva och frodas i ett samhälle som var så kvävande patriarkaliskt? Därför känns det roligt att ha verklighet som bakgrund. Saara valde inte sitt yrke själv – det var pappan som valde det för henne. Men hon valde sin väg.