Vilken jobbig månad det varit. Viruspatienter och inställda planer, ledsna miner, nattvak. Men nu är ungarna feberfria och jag har tagit mig hemifrån.
Vågar jag påstå att jag skriver på min nästa bok nu?
Huvudidén är solklar i mitt huvud. Vi har förflyttat oss västerut, över Bottniska viken, till en Stockholmsförstad, och hoppat till 1991. Jag tror vi börjar med att Carola vinner Mello med Fångad av en stormvind.
Snacka om miljöbyte, säger du.
Vänta bara, svarar jag.
Jag har flugit till Spanien och bor i min svärmors semesterlägenhet. Spanien i januari innebär tystnad med undantag av spridda hundskall och arla fågelsång. Det innebär bryggt hett kaffe, havregröt till frukost, ångad broccoli till lunch, yllestrumpor om natten och värmefläkt om dagen. (Sommaren är annorlunda. Sommaren innebär skrik och skratt från poolen, trafik på gatan långt in på kvällen, svett, korsdrag dygnet runt, kryddig, fet och saltad mat samt överdos av socker i form av svalkande Cola och glass. Båda årstiderna har sin charm.)
Jag blev vänligt hitsänd av min make redan för andra gången. Jag håller på med att komplettera de allra sista drömsekvenserna i boken.
Min mamma nämnde gula näckrosor en gång. Jag såg dem framför mig redan ett år sedan då jag satt vid detta samma spanska bord och skrev om Muddusjärvi – men det är nu jag är redo att plocka dem och lägga in i boken.
Det är sköra blommor med giftiga rötter.
Jag plockar dem nu, och önskar så innerligt att de ska överleva.
Jag känner paranoia. Väntar mig hela tiden arga utbrott. Omöjligt att denna växt fanns i trakten på den tiden! För säkerhets skull kollar jag alltså upp. (Alla länkar i inlägget är på finska, förutom det allra sista.) Enligt finskt växtatlas minns min mamma rätt. Jag bakar också in en annan vattenväxt från trakten.
Däremot kan jag för mitt liv inte hitta en sjöfågel som skulle ha ungar vid Muddusjärvis sandiga klippstrand (inte lika starrhöbevuxen som de floder – Kettujoki, Vaskojoki, Kaamasjoki – som mynnar ut i den, om jag förstår korrekt). Stränder kan ju muddras och förändras, strandlinjer stiger och sjunker, men på de bilder jag sett från 1940-talet är stranden så gott som naken. Var det för att bättre hålla reda på barnen? Jag tror jag måste ta mig dit, fråga någon och sedan justera efteråt. I värsta fall får jag ersätta fågeln med ett annat stranddjur. Poängen i boken ska vara att till och med djuren kände sig tryggare än min älskade Ainu, och jag vet ju att man får anpassa miljön efter mina egna behov: lägga till, ta ifrån.
En tusende gång tänker jag två ting:
1. Jag gissar att 80 % av min bokskrivartid går åt att bakgrundsforska. Så otroligt mycket mer tid det måste ha gått åt till forskning före internet! När jag skrev min pro gradu-avhandling flög jag till Stockholm och körde omkring i min brors roliga Talbot Cabriolet på E4, inklämd bland stora, glänsande stekarbilar. Jag satt i kungliga bibliotekets källare och kopierade microfiche, och körde till Stockholms universitet för att låna böcker som inte fanns på Helsingfors universitet. Åh, vad jag älskade det. Men skulle jag alls ha kunnat skriva denna bok pre-internet? Pre-barn, kanske, men inte nu.
2. Hoppas att internet aldrig dör. All denna lättillgängliga information skulle gå förlorad.
Nu kan jag kosta på mig att klicka bland de växter jag hittar. Jag kan också kosta på mig att minnas att jag älskar tuvull. Det doftar gott. Det är nordens bomull och användes tydligen till allt möjligt: som stoppning, och vävdes in i tyg och garn. Ullen är vattenavvisande. Eller är det ängsull jag plockat?
Nu ska jag återgå; den spanska solen har gått upp, och jag har stängt av värmefläkten.
Flickan som var dömd till döden på grund av bristande ambitioner och drömmar var förstås Beth i Unga kvinnor. Unga kvinnor och Pikkupappilassa liknar varandra, det var därför jag snöade in på Anni Swan.
Ska läsa Unga kvinnor på nytt för att se vad jag känner som vuxen läsare. Återkommer om jag hittar någonting intressant.
Min man står redan i hallen iförd ytterrock och skor. Vi andra avslutar vår frukost. Innan han går berättar han att han har skickat en del texter till sin före detta kollega. En copywriter som han lärde känna under sin tid på en stor reklambyrå. Den tiden var för länge sedan, före, under och efter millennieskiftet.
Det har varit mitt jobb att kolla igenom texter inom vår gemensamma firma men jag är lättad. Jobben inom firman fyller ändå inte upp mina fem veckodagar längre. Jag har (oentusiastiskt) till och med sökt några jobb för första gången sedan 2003.
– Men vad ska jag jobba med? frågar jag ändå.
– Du ska nog skriva din bok.
– Jag är skeptisk.
Det är tonåringen som inflikar en protest. Hans grej är ärlighet och rakhet. Det fina är förstås att han tror att jag kan handskas med det. Jag skrattar.
– Låt mig förklara. Du går omkring i en bokhandel och ser en bok ligga där bland en massa andra böcker. Stora sameboken. Eller nån annan bok. Skulle du faktiskt ta och köpa den då?
– Nej.
Jag skulle faktiskt inte köpa Stora sameboken, det han han rätt i. Inte av illvilja eller ointresse. Det skulle vara ett helt omedvetet beslut att ‘inte köpa den’. De flesta böcker jag numera köper
1. kommer med författarens signatur för författaren är min vän
2. laddar jag ner som ettor och nollor till min Kindle
3. slår jag in åt mina barn, gudbarn och vänner.
– Precis. Ingen köper böcker, mamma. Ei millään pahalla*.
– Jag tror att mamma har fler berättelser på lager. Det är nog inte sameböcker allihop, säger hans far.
Men det är ju inte det samiska temat som är sonens argument. Det är den tryckta berättelsen han har slutat tro på.
– Men jag har varit skeptisk förr. Kommer du ihåg när jag hade ångest för att ni hade bjudit in över hundra vänner på fest en gång? Jag trodde inte att ni hade så många vänner. Jag var rädd för att ni gjorde bort er.
– Jag minns.
– Men sedan kom det ändå hundra gäster.
Han grimaserar åt grapejuicen och samlar sina frukostkärl: skolan börjar, och han har sagt sitt.
___
*”Inget illa ment.”
Det blev för svårt att koncentrera sig hemma. Jag är nu på Espresso House i Kampen och skriver vidare på min bok. Jag googlar på mynt. Hur såg ett tiomarksmynt ut på 1950-talet? Rätt vackert, visar det sig. Sedan googlar jag Arabia-serviser på 1950-talet. Och sedan lim på 1950-talet. Det är mycket femtiotal.
Två bord ifrån mig sitter en pingstvän med ett offer. Han gastar om tomheten han kände pre-Jesus, och hur allt var helt okej egentligen, men att tomheten inombords tärde och tärde, och att Jesus trädde in, och friden kom, och Jesus kommer aldrig att överge.
Gastar är rätt ord.
Jag känner många människor som han. Tron har verkligen räddat honom! Från ett värre öde, från fängelse, från missbruk. Kanske bär han fortfarande spår efter missbruk, brustna synapser i hjärnan. Kanske har han fängelsetatueringar under skjortan som bekräftar hans räddning.
Men jag har ändå så svårt för detta predikande, detta offentliga skrikprat.
Jag vet ju att han vill att människorna som sitter vid borden intill också ska höra vad han säger, och att han vill så ett trosfrö.
På kvällsmötet i församlingen kommer han kanske att skrikprata i vimlet på samma sätt för att pastorn eller lovsångsledaren (eller någon annan han ser upp till) ska höra.
– Jag fick vittna för en broder på kaféet. Jag kunde se att folk omkring vårt bord blev också berörda. I synnerhet en kvinna vid en laptop höll sig för örat och blev alldeles tydligt berörd av mitt budskap.
Ja, jag är övertygad om att jag känner honom. Utan att veta hans namn. Jag känner hans församling utan att veta vad den heter. Jag tror mig verkligen veta. Jag funderar på att slå igen min laptop och gå, men de avlägsnar sig innan jag hinner.
Och se: friden lägger sig äntligen. Mitt hat löser upp sig.
Samtidigt finns det en liten ensamhet bakom ilskan och jag måste vara helt, helt ärlig:
Om jag någon gång befinner mig i ett läge då läkarna gjort allt, ett läge då ingen medicin hjälper mot smärtan, än mindre mot det som håller på att ta mitt liv – då kommer jag att tänka på dessa vansinnigt pinsamma, kompromisslösa extremkristna med bleknande fängelsetatueringar på sina kroppar och kräva: snälla, snälla, be för mig. Också om jag vet att han samma kväll i sin församling skryter med att han bad för en dödssjuk kvinna som tidigare varit så motsträvig och hatisk, och som kapitulerade till slut.
Få berättelser tas emot med samma jubel som berättelserna om förhärdade hjärtan som kapitulerar.
Men än är jag frisk. Än ska jag skriva bok. Jag googlar vidare: stuvade morötter. Jag är övertygad om att man åt stuvade morötter på femtiotalet.
På fullaste allvar. 