Kategori: efter skrivandet

Amanda stångar sushi med tonfiskröra på, sin favorit, och frågar om jag har lämnat in min bok. Jag nickar.
– För exakt en månad sedan, klockan två på natten mellan den fjortonde och femtonde.
– Jee! utbrister hon.
Kanske lite prövande.
– Jag kan inte känna riktigt så, mumlar jag.
Jag förklarar att jag gjort det enda jag kan: kryssat av det enda viktiga jag har på min bucketlista. Skriva bok. Allt som händer härefter är bonus.

Och så förklarar jag allt vad jag läst. Amanda nickar och inflikar jag vet!
1. Nästan inga spontaninskickade manus blir utgivna.
2. Förlagen har temaperioder. Om din bok inte passar in är det bara så.
3. Förlagen refuserar numera även bra litteratur.
4. Alla vill bli författare.
5. Förlagen söker upp bloggare och kändisar och beställer verk av dem.
6. Förlagen tar in manus av författare som har givit ut böcker på egen bekostnad och lyckats marknadsföra dem själv och därmed skaffa en färdig läsekrets.

Jag lyssnade även på avsnitt #27 av podden Bladen brinner häromdagen. En författare vars tidigare verk både hade getts ut och filmatiserats berättade modigt om sina refuseringar efter sina succéer.

Jag visste inte att det var så. Tänk att man inte kan arbeta som författare ens efter att man slagit igenom som författare.

Hon handskas coolt med refuseringarna. Hon har en lista på tre förlag på kylen. Så fort ett av dem för av sig med ett nej streckar hon över förlaget, skickar in manuset till ett nytt förlag och skriver upp dess namn istället.

När jag var ung valde jag att studera sådant som passade min personlighet. Jag  blev översättare och senare copywriter. Ett arbete vid en skärm passade perfekt. Jag mår bäst om jag får arbeta ostört och om jag får leva mitt liv utan att stå i fokus.

Och nu förstår jag att det har ändrat. Författarna själva är mer än halva produkten. Författarnas nätverk är en stor del av läsekretsen och förlagets kontrakt kan förutsätta att man marknadsför boken i sociala medier. Tänk om man har ett minilitet nätverk? Vilket man ju har om man är introvert och lite socialfobisk.

Tänk att de yrken som introverta människor så gott som haft ensamrätt till tas över av extroverta människor. Vad har vi kvar?

Amanda förstår mig helt. Jag känner det. Också om hon själv är extrovert, avslappnad både på teve och radio och mässor, och också om hennes böcker hör till den första kategorin, böcker som förlaget beställt.

Innan vår sushilunch är över får hon ur mig att jag har skickat in mitt manus till ett enda förlag.
– Men varför bara ett?
Hon ser road ut.
– Jag blev så matt, bara.
– Klart att man är matt klockan två på natten.
Och så lovar jag att jag ska skicka det till två till. Och jag ska kopiera listan-på-kylen-metoden.

Jag har erkänt för omvärlden att jag skriver (eller nu: har skrivit) en bok. Jag har ett par gånger nu stått inför en människa som skulle vilja sänka blicken, men låter bli, och hoppas att minen håller ändå. Det är svårt att maskera att blicken mörknar. Det är svårt att säga någonting generöst, men man försöker.
– Jag har också alltid drömt om att skriva en bok. Men sedan har jag ändå alltid tyckt att det inte –
Och den där tveksamma tystnaden är så talande.
Ja, vad har du sedan tyckt?
Att du inte har någonting att säga?
Att det vore själviskt?
Att det vore narcissistiskt? 
Att du inte har någon rätt?
Att din talang inte räcker till?
Ut med det bara.

Jag har segat mig igenom samma tvivel, och håller därför kvar blicken. Så är det: jag måste antingen stå för det jag gjort, eller backa, och jag vill inte backa.

Det kan verkligen vända att jag misstolkar. Att jag ser någonting som inte finns. Paranoia är ju mitt andra namn. Men faktum kvarstår: jag ser det också om det är inbillning, och därför måste jag peppa mig själv efteråt.

Det är inte mitt fel att hen inte skrev sin bok när hen hade chansen och det är inte mitt fel att hen inte tar chansen nu. Jag ser att hen känner att jag tog hens plats. Jag vet att hen kommer att tycka att jag inte har någonting att säga. Att jag varit självisk. Att jag inte hade någon rätt. Att min talang inte räcker till. Men jag har plöjt mig igenom samma träsk själv, och tänker inte återvända: det att hen inte skriver själv är inte på mitt ansvar.

Jag har alltid trott att omvärldens missunnsamhet gentemot mig är berättigad, och därför känns steget stort. Att inte bära omvärldens längtan och omvärldens oskrivna romaner är ett stort steg. Det känns som ett under att jag klarar av det.

Och nu talar jag faktiskt bara om att skriva en bok, inte om att få den utgiven.

Och om man petar i begreppen med pincett under lupp är min känsla korrekt: all missunnsamhet är ju de facto berättigad. Att vara människa är oförtjänt! Självaste livet är en gåva! Ofta kommer jag på mig själv att tänka att livet ändå är mig skyldig något. Ett genombrott, en seger, en känsla av att ha uppnått något. Och det är bara bra att jag åker fast för den synden, den vidriga otacksamheten.

Och därmed hamnar jag i nästa träsk: den grälla självgodhetens träsk. Se på mig, I checked my privilegde. Det tar aldrig slut. Jag vinglar från dike till till dike.