Maria, Ida och jag.

Jag har haft en helt galet fantastisk dag idag.

Var på bokmässan i Helsingfors och tog emot mitt bokbrons!

Har skakat hand med första- och andrapristagarna Maria Grundvall och Ida Fellman. Svarat på intervjufrågor till YLE lite avsides och suttit sedan kvar med dessa ödessystrar och fnissat och bondat.

Det är lätt att bonda med Ida och Maria. Trots att skrivartävlingen avgjordes anonymt är vi alla i våra mid-fourties, bor i Helsingfors och är kvinnor. Är kvinnor i fyrtioårsåldern kanske de bästa debutanterna? tänker vi nu i hemlighet och någon av oss säger högt att hon nog tänkt sig att vinnaren blir en tjugoettåring och att det är löjligt att ens tro nåt annat.

Det är sånt som gör att vi oroar oss för samma saker när vi sitter vid scenkanten. Ska vi verkligen stå under hela prisceremonin? Tänk om man svimmar? Dricka vatten. Måste dricka. Hinner man kissa innan? För en kvart sedan hade vi hunnit. Nu är det för sent. Nu gäller det att inte säga nåt roligt, och inte nysa. Sånt skulle ju tjugoettåringen inte oroa sig för. Den med sina tajta unga kissmuskler.
– Tryck ihop rumpskinkkuna, säger Maria.
Citerar sin son.
Det är tydligen sånt man memorerar när man egentligen borde tänka igenom vad man ska säga på scen.

Ida kommer jag ihåg från Nordisk litteratur anno millennieskiftet. Satt och lyssnade på Holger Lillqvist och Merete Mazzarella och Gösta Kjellin i tider då man googlade med metacrawler och då nordisk litteratur höll till i korvhuset och på den översta våningen i huvudbyggnaden på Fabiansgatan. Hon minns inte mig men det förvånar mig inte. Jag skaffade mig noll vänner under universitetsåren, gled längs väggarna.

Maria är en ny bekantskap. Hon vågar inte tro att hon är på rätt plats. Hon är in i det sista osäker på att Schildts&Söderströms ringt rätt person, för hennes manus kan då inte vara bra på riktigt? Den fjuttboken. Men nu måste hon ju börja tro. Juryn verkar faktiskt känna till innehållet.

Och när jag senare upp på scenen hör juryn läsa upp motiveringen för just Marias bok blir jag så salig. Glädjen bara forsar upp. Jag säger upp för den börjar i magen och exploderar ut i hela kroppen. Och varenda kotte på plats känner av samma lycka tror jag – det är en sån där helig stor stund som man ibland får vara med om. Ida och jag är inte sämre idag, vi känner oss inte sämre idag, men det är ändå så solklart att Marias Sommardrömmen är och ska vara bättre och det är en ära att dela scen med henne och med löftet av denna magnifika läsupplevelse!
Sirpa Kähkönen (som vore värd ett eget inlägg pga fantastisk personlighet) säger att hon vaknat på natten med oro och sedan tagit tag i Marias manus, läst lite i det och blivit lycklig och lätt igen. Välsignade människa som säger sånt rakt i ansiktet på en som in i det sista tvivlat på sin förmåga.

Jag hade gärna hört Fiskehamnen-intervjuerna efteråt. Jag badade glädjerus till den grad att det bara bubblade i öronen! Hörde inte vad jag själv sa. Jag får låta det försvinna bara. (Min man råkade filma utan ljud och ceremonin finns inte på Arenan.)

Men det här finns:
YLE-artikel med radiointervju innan och
Schildts&Söderströms egna artikel med prismotiveringar.

Så lyckliga! Och nu vet du det andra också: lite kissnödiga.

Lägesrapport.

De senaste två månaderna har jag:

– skrivit ut nittiotalsboken
– läst den med rödpenna
– infogat ändringarna
– skrivit om slutet
– skrivit ut den för förlaget
– återgått till femtiotalsboken
– skrivit om dess början
– hittat upprepningar och andra skönhetsfel på samtliga sidor
– åtgärdat dessa
– skrivit ut den för förlaget.

Nu är båda klara. Jag ska inte peta i dem mer.

För första gången sedan 2012 (eller egentligen 2001 beroende på hur man räknar) har jag inte en halvfärdig bok i byrålådan.

Standardnejet.

Idag fick jag min första refusering. Ett standardnej utan kommentarer. Jag kände ingenting och känner fortfarande ingenting. Jag är inte ens besviken. Det måste betyda att jag aldrig ens hoppades.

Jag drivs av en enda tanke. Jag måste fortsätta på bok nummer två och komma så långt som möjligt innan jag kommer till insikt och ger upp.

Varför ger jag inte upp meddetsamma?

Av en enda orsak. Jag har hört så många historier om människor som ångrar sina val i livet på gamla dagar. Jag tror att jag skulle ångra att jag inte har någon kämparglöd.

Väntan.

Amanda stångar sushi med tonfiskröra på, sin favorit, och frågar om jag har lämnat in min bok. Jag nickar.
– För exakt en månad sedan, klockan två på natten mellan den fjortonde och femtonde.
– Jee! utbrister hon.
Kanske lite prövande.
– Jag kan inte känna riktigt så, mumlar jag.
Jag förklarar att jag gjort det enda jag kan: kryssat av det enda viktiga jag har på min bucketlista. Skriva bok. Allt som händer härefter är bonus.

Och så förklarar jag allt vad jag läst. Amanda nickar och inflikar jag vet!
1. Nästan inga spontaninskickade manus blir utgivna.
2. Förlagen har temaperioder. Om din bok inte passar in är det bara så.
3. Förlagen refuserar numera även bra litteratur.
4. Alla vill bli författare.
5. Förlagen söker upp bloggare och kändisar och beställer verk av dem.
6. Förlagen tar in manus av författare som har givit ut böcker på egen bekostnad och lyckats marknadsföra dem själv och därmed skaffa en färdig läsekrets.

Jag lyssnade även på avsnitt #27 av podden Bladen brinner häromdagen. En författare vars tidigare verk både hade getts ut och filmatiserats berättade modigt om sina refuseringar efter sina succéer.

Jag visste inte att det var så. Tänk att man inte kan arbeta som författare ens efter att man slagit igenom som författare.

Hon handskas coolt med refuseringarna. Hon har en lista på tre förlag på kylen. Så fort ett av dem för av sig med ett nej streckar hon över förlaget, skickar in manuset till ett nytt förlag och skriver upp dess namn istället.

När jag var ung valde jag att studera sådant som passade min personlighet. Jag  blev översättare och senare copywriter. Ett arbete vid en skärm passade perfekt. Jag mår bäst om jag får arbeta ostört och om jag får leva mitt liv utan att stå i fokus.

Och nu förstår jag att det har ändrat. Författarna själva är mer än halva produkten. Författarnas nätverk är en stor del av läsekretsen och förlagets kontrakt kan förutsätta att man marknadsför boken i sociala medier. Tänk om man har ett minilitet nätverk? Vilket man ju har om man är introvert och lite socialfobisk.

Tänk att de yrken som introverta människor så gott som haft ensamrätt till tas över av extroverta människor. Vad har vi kvar?

Amanda förstår mig helt. Jag känner det. Också om hon själv är extrovert, avslappnad både på teve och radio och mässor, och också om hennes böcker hör till den första kategorin, böcker som förlaget beställt.

Innan vår sushilunch är över får hon ur mig att jag har skickat in mitt manus till ett enda förlag.
– Men varför bara ett?
Hon ser road ut.
– Jag blev så matt, bara.
– Klart att man är matt klockan två på natten.
Och så lovar jag att jag ska skicka det till två till. Och jag ska kopiera listan-på-kylen-metoden.

Ofin.

Min tonåring ligger på soffan idag. Febertermometern visade 39,9 precis. Febern har slutat stiga, för han känner sig mindre skakig än på morgonen.

Vi samtalar om min bok.

Min svärmor vill absolut läsa den. Jag behöver ju faktakoll av någon som levt på femtiotalet, och det vore naturligt att hon skulle vara den. Hon är ju dessutom en stor bokkännare med rätt universitetsexamen. Trots sin vänliga och sakliga uppsyn är hon en litterär allätare som säger saker som ibland behöver man läsa om ett riktigt ruskigt mord.

Men jag låter ju ingen utanför skrivargruppen läsa boken. Så länge den består av utprintade papper är den … för privat.

Min tonåring är road. Han tycker att det är kuriöst att jag tvekar med att låta hans farmor läsa den. Humorglimten tänds i hans ögon.
– Är den ofin?
Jag skrattar högt. Det är farmors eget ord för böcker med mycket sex i.
– Nej. Men det finns en man som misshandlar sin fru med glasskärvor.
Jag tycker min tonåring ser lite imponerad ut nu. Antingen det, eller rädd för den mamma som borde vara hans trygghet och läkedom när han kämpar med influensafeber.

Oro.

Familjeföretaget har ju ändrat inriktning. Det finns inte längre användning för en copywriter och vi har inte heller råd att betala lön åt mig. Jag söker fortfarande jobb inom de branscher som jag har längst arbetserfarenhet från – jobb som copywriter, informatör, redaktör, marknadskoordinator, kanske även som översättare. Efter mitt senaste nej lyckades jag inte komma vidare. Jag kunde inte förstå hur jag inte fick jobbet. Jag hade femton års erfarenhet av arbetet. Jag skulle bara ha klivit in och tagit vid som om jag aldrig gjort någon annat. Tack för intervjun, det var trevligt att bekanta sig med huset. Mitt arbetssökande fortsätter och därför skulle jag gärna vilka ha feedback – var det något med min ansökan och CV eller något med intervjun som jag borde tänka på i framtiden? Nej, egentligen inte. Din ansökan hade inga avgörande brister och du gav ett positivt intryck, lät svaret.

Är det vansinne att anta att den person som blev antagen är tio år yngre än jag?

Som nybakad filosofie magister var jag också nygift. På två intervjuer kom den förbjudna frågan upp: funderar du på att skaffa barn? Jag hade också ett väldigt barnsligt ansikte, jag kunde se ut som sexton trots att jag var tjugosju. På två (andra) intervjuer fick jag höra att jag hade de bästa pappren men såg för ung ut för jobbet. Det var sannerligen inte en lång tid jag var attraktiv på arbetsmarknaden, tänker jag nu. Någonstans efter de två första barnen, och någonstans före fyrtio. Det är en tidsperiod på mindre än tio år.

Ja usch. De dagar jag funderar på min arbetslöshet får jag ingenting gjort. (Jag har förresten inte anmält mig som arbetslös. Det lär vara omöjligt att få bidrag om man har ett familjeföretag. Jag förstår det. Det är omöjligt att bevisa att man inte jobbar gratis.)

Men vissa dagar rycker jag upp mig och ser på kalla fakta.

  1. Jag måste sysselsätta mig med någonting vettigt i väntan på ett avlönat jobb. Då kan jag ju göra det jag helst av allt vill göra: skriva bok.
  2. Jag vet att jag kommer att bli helt nedslagen när jag får mitt första nej från ett av bokförlagen.
  3. De flesta förlagen säger att de svarar inom cirka tre månader.
  4. Min vän som läser korrektur blir troligen klar inom ett par veckor. Det tar mig en eller två dagar att införa rättelserna. Jag kan troligen skicka in boken senast den 19 februari.
  5. Jag måste komma igång med nästa bok innan jag får min första refusering. Helst ska jag alltså ha kommit halvvägs före den 14 maj.

Och så är det ju ett faktum att jag borde slappna av och bejaka nuet. Här ligger jag hemma på min bäddade säng, med en jumbokopp med te på min högra sida, och en spinnande katt på min vänstra, en laptop i famnen. Då och då tycker katten en tass mot mitt lår och tittar vädjande på mig: skriv på bloggen att du har en snygg och trevlig katt. Ute är det kallt och snöigt, inne är det ombonat och tyst. Jag hoppas att ungarna som droppar in från skolan tycker att det är mysigt att mamma är hemma, en mamma som skriver på sin andra bok.

Utskrift.

Idag förde jag en bunt papper till en vän som länge sagt att hon vill läsa det allra sista korrekturet av mitt bokmanus.

Jag råkade göra en miljöogärning och trycka på print innan jag ställt in dubbelsidig utskrift. Det blev extremt lättläst men tungburet.

Och naturligtvis blev jag tårögd igen när jag höll den nyförlösta bunten i min famn. Stackars bok. Undrar om du har någon chans i livet överhuvudtaget.

image1.jpegimage2.jpeg

Clickbait.

Jag har känt mig fri efter att jag fått boken klar. Jag har börjat läsa böcker igen: nu ryms andras berättelser i mitt huvud och i mitt hjärta. Och jag har ritat och målat.

Av ett barnsligt infall lindade jag in Atwoods Oryx and Crake i en av mina teckningar, en gul näckros. Jag skrev på boktiteln med vit penna och klippte pappret till rätt storlek. Det såg naturtroget ut, som en utgiven bok. Jag visade sedan upp den för min man och för min tonåring, fnissigt och blygt.

– Ha! Den där titeln är en clickbait, sa sonen ivrigt.
Jag antar att han menade att den väcker viss nyfikenhet. Till hans personlighet hör det också att misstänka att innehållet inte levererar vad titeln lovar.

Min mans ögon lyste. De gör de sällan, så jag tänker mig att han kände sig lättad. Bokpärmen jag presenterade för honom var kanske mindre gotisk, mindre flummig än vad han hade tänkt sig. Mer säljande.

Förresten var den för tjock. Atwood skriver tjocka böcker. Jag gjorde nu en sista uträkning av slutgiltigt sidantal på Vulkan-förlagets webbsida.

Screenshot 2018-01-30 13.49.15.png

Bokskrivardrömmar.

Jag har erkänt för omvärlden att jag skriver (eller nu: har skrivit) en bok. Jag har ett par gånger nu stått inför en människa som skulle vilja sänka blicken, men låter bli, och hoppas att minen håller ändå. Det är svårt att maskera att blicken mörknar. Det är svårt att säga någonting generöst, men man försöker.
– Jag har också alltid drömt om att skriva en bok. Men sedan har jag ändå alltid tyckt att det inte –
Och den där tveksamma tystnaden är så talande.
Ja, vad har du sedan tyckt?
Att du inte har någonting att säga?
Att det vore själviskt?
Att det vore narcissistiskt? 
Att du inte har någon rätt?
Att din talang inte räcker till?
Ut med det bara.

Jag har segat mig igenom samma tvivel, och håller därför kvar blicken. Så är det: jag måste antingen stå för det jag gjort, eller backa, och jag vill inte backa.

Det kan verkligen vända att jag misstolkar. Att jag ser någonting som inte finns. Paranoia är ju mitt andra namn. Men faktum kvarstår: jag ser det också om det är inbillning, och därför måste jag peppa mig själv efteråt.

Det är inte mitt fel att hen inte skrev sin bok när hen hade chansen och det är inte mitt fel att hen inte tar chansen nu. Jag ser att hen känner att jag tog hens plats. Jag vet att hen kommer att tycka att jag inte har någonting att säga. Att jag varit självisk. Att jag inte hade någon rätt. Att min talang inte räcker till. Men jag har plöjt mig igenom samma träsk själv, och tänker inte återvända: det att hen inte skriver själv är inte på mitt ansvar.

Jag har alltid trott att omvärldens missunnsamhet gentemot mig är berättigad, och därför känns steget stort. Att inte bära omvärldens längtan och omvärldens oskrivna romaner är ett stort steg. Det känns som ett under att jag klarar av det.

Och nu talar jag faktiskt bara om att skriva en bok, inte om att få den utgiven.

Och om man petar i begreppen med pincett under lupp är min känsla korrekt: all missunnsamhet är ju de facto berättigad. Att vara människa är oförtjänt! Självaste livet är en gåva! Ofta kommer jag på mig själv att tänka att livet ändå är mig skyldig något. Ett genombrott, en seger, en känsla av att ha uppnått något. Och det är bara bra att jag åker fast för den synden, den vidriga otacksamheten.

Och därmed hamnar jag i nästa träsk: den grälla självgodhetens träsk. Se på mig, I checked my privilegde. Det tar aldrig slut. Jag vinglar från dike till till dike.

Kuslig kusin.

Nu ska jag skicka manuset till olika förlag. Kunde min bok vara en ungdomsbok? Jag vet inte. Jag klickar omkring. Norstedts, W & W.

Det är helt irrelevant att Ainu är tonåring. Jag beskriver inte tonåren på ett häpnadsväckande igenkännligt sätt. (Hon är inte klar med sin barndom. Frågan är om hon någonsin blir klar med sin barndom.) Jag klickar ändå även på Opal. Förresten vill jag se vem det var som vann barnbokstävlingen jag deltog i 2016 eller var det 2015? Klickar mig sedan vidare och –– det här är riktigt kusligt och jag känner tusen känslor. Driver någon med mig?

NÅGON HAR SKRIVIT EN SYSTERBERÄTTELSE TILL MIN!

HUVUDPERSONEN HETER ÁILI. Tack och lov att jag bytte från Aili till Ainu i december.
DET ÄR EN VARG PÅ PÄRMEN.
DET ÄR EN INSJÖ PÅ BILDEN.
DEN HETER MIDNATTSLJUS. Hur mycket skriver jag inte om midnatt, ljus och mörker i min bok? Frithjoffs saga, kyrkogården där midnattens barn vilar?
DET HANDLAR OM SAMER.
DET HANDLAR OM ATT HITTA SIN STÄLLNING OCH IDENTITET I RELATION TILL EN URÅLDRIG SHAMANISTISK KULTUR.

Förlåt att jag skriker i text. Men vad ska jag göra? Är det här bra eller dåligt för mig?

Screenshot 2018-01-25 14.38.34