Goda moder – På fullaste allvar.

Maria, Ida och jag.

Jag har haft en helt galet fantastisk dag idag.

Var på bokmässan i Helsingfors och tog emot mitt bokbrons!

Har skakat hand med första- och andrapristagarna Maria Grundvall och Ida Fellman. Svarat på intervjufrågor till YLE lite avsides och suttit sedan kvar med dessa ödessystrar och fnissat och bondat.

Det är lätt att bonda med Ida och Maria. Trots att skrivartävlingen avgjordes anonymt är vi alla i våra mid-fourties, bor i Helsingfors och är kvinnor. Är kvinnor i fyrtioårsåldern kanske de bästa debutanterna? tänker vi nu i hemlighet och någon av oss säger högt att hon nog tänkt sig att vinnaren blir en tjugoettåring och att det är löjligt att ens tro nåt annat.

Det är sånt som gör att vi oroar oss för samma saker när vi sitter vid scenkanten. Ska vi verkligen stå under hela prisceremonin? Tänk om man svimmar? Dricka vatten. Måste dricka. Hinner man kissa innan? För en kvart sedan hade vi hunnit. Nu är det för sent. Nu gäller det att inte säga nåt roligt, och inte nysa. Sånt skulle ju tjugoettåringen inte oroa sig för. Den med sina tajta unga kissmuskler.
– Tryck ihop rumpskinkkuna, säger Maria.
Citerar sin son.
Det är tydligen sånt man memorerar när man egentligen borde tänka igenom vad man ska säga på scen.

Ida kommer jag ihåg från Nordisk litteratur anno millennieskiftet. Satt och lyssnade på Holger Lillqvist och Merete Mazzarella och Gösta Kjellin i tider då man googlade med metacrawler och då nordisk litteratur höll till i korvhuset och på den översta våningen i huvudbyggnaden på Fabiansgatan. Hon minns inte mig men det förvånar mig inte. Jag skaffade mig noll vänner under universitetsåren, gled längs väggarna.

Maria är en ny bekantskap. Hon vågar inte tro att hon är på rätt plats. Hon är in i det sista osäker på att Schildts&Söderströms ringt rätt person, för hennes manus kan då inte vara bra på riktigt? Den fjuttboken. Men nu måste hon ju börja tro. Juryn verkar faktiskt känna till innehållet.

Och när jag senare upp på scenen hör juryn läsa upp motiveringen för just Marias bok blir jag så salig. Glädjen bara forsar upp. Jag säger upp för den börjar i magen och exploderar ut i hela kroppen. Och varenda kotte på plats känner av samma lycka tror jag – det är en sån där helig stor stund som man ibland får vara med om. Ida och jag är inte sämre idag, vi känner oss inte sämre idag, men det är ändå så solklart att Marias Sommardrömmen är och ska vara bättre och det är en ära att dela scen med henne och med löftet av denna magnifika läsupplevelse!
Sirpa Kähkönen (som vore värd ett eget inlägg pga fantastisk personlighet) säger att hon vaknat på natten med oro och sedan tagit tag i Marias manus, läst lite i det och blivit lycklig och lätt igen. Välsignade människa som säger sånt rakt i ansiktet på en som in i det sista tvivlat på sin förmåga.

Jag hade gärna hört Fiskehamnen-intervjuerna efteråt. Jag badade glädjerus till den grad att det bara bubblade i öronen! Hörde inte vad jag själv sa. Jag får låta det försvinna bara. (Min man råkade filma utan ljud och ceremonin finns inte på Arenan.)

Men det här finns:
YLE-artikel med radiointervju innan och
Schildts&Söderströms egna artikel med prismotiveringar.

Så lyckliga! Och nu vet du det andra också: lite kissnödiga.

Attans Dawson.

Under veckan som gått har jag sett några säsonger av Dawson’s Creek. Serien blivit populär på nytt. Eftersom min tilltänkta publik är samma som dess faktiska publik kan jag ju passa på och fundera på vad det är i den som håller tidens tand så bra att folk vill streama den tjugo år senare.

Hu! Jag undrar om jag tänkte på att de vuxna i serien beter sig sämre än barn. Jag undrar om jag gick med på att Dawson och Joey är femton i säsong ett? De enda som har outvecklad frontallob (den som gör att man under puberteten ibland har svårt att se konsekvenserna till sina handlingar till exempel) är Dawson’s föräldrar och engelskaläraren.

Hittar åtminstone en grej som håller för tidens tand. Spänningen mellan Joey och Dawson är handgriplig och i någon av de senare säsongerna driver de med tittaren. Den här kyssen, var det nu bara en cliffhanger för att tittaren ska titta vidare och hoppas på mer?
De kunde lika gärna se rakt in i kameran som Fleabag.
– Will we or won’t we?

Jag var tjugonånting när den gick på teve och jag såg bara delar av säsong ett på den tiden. Nu ser jag säsong två och enstaka avsnitt från de övriga säsongerna och inser att sjutton också, vilka sammanträffanden… Plotten har alltför många gemensamma drag med min. Gahh. Det stör mig så vansinnigt men det kan jag inte ändra på nu.

Det minsta sammanträffandet är så likt att jag bara måste ändra i min text: det första Dawsons Joey och min Hanna målar i bildklassen är ett stilleben med frukter. Det är inte viktigt för berättelsen ens så jag ger mig. Du får behålla den, Joey. Enjoey! (Förlåt.)

Lägesrapport.

De senaste två månaderna har jag:

– skrivit ut nittiotalsboken
– läst den med rödpenna
– infogat ändringarna
– skrivit om slutet
– skrivit ut den för förlaget
– återgått till femtiotalsboken
– skrivit om dess början
– hittat upprepningar och andra skönhetsfel på samtliga sidor
– åtgärdat dessa
– skrivit ut den för förlaget.

Nu är båda klara. Jag ska inte peta i dem mer.

För första gången sedan 2012 (eller egentligen 2001 beroende på hur man räknar) har jag inte en halvfärdig bok i byrålådan.

Vikingautpost.

Hela mitt liv har jag fått höra att berget som jag är uppvuxen på var en vikingautpost, en vaktpost över Mälaren, som flöt långt in över Glömstadalen.

Baserade mycket symbolik i min bok på det. Det stämmer bra överens med bokens fiktiva kvinna som bokstavligen vill isolera sitt barn, kvinnan som håller vakt mot främmande makter och främmande inflytande.

Kände ändå på mig att jag måste revidera den bilden. Det finns ju en runhäll nere i dalen. Den kan ju inte ha legat flera meter under vatten på vikingatiden. Men kanske flöt vattnet där ytterligare tusen år tidigare?

Google hjälper en alltid en bit på vägen. Men för att googla exakt rätt måste man ha bättre förhandskunskaper än vad jag har. I fredags hittade jag en arkeolog som forskat i nejden, Katarina Appelgren vid Arkeologerna vid Statens Historiska Museer.

Bifogar kartor med nivåerna för olika tider. Som du ser är det först under stenålder som Glömstadalen med omnejd är ett skärgårdslandskap. Glömstadalen låg alltså inte under vatten under vikingatid. Frågan kring [backen i fråga] har därför inte heller varit någon utkikspost vid tiden kring år 0.

(Vilken fantastisk resurs, vilken vänlighet och vilken service. Är så tacksam och lycklig för proffs som ger svar!) Kartgeneratorn är annars öppen för alla och man kan söka på sin nejd med koordinater om man vill.

Det är spännande landskap jag ser framför mig när jag föreställer mig de här kartorna vakna till liv.

4000 år sedan.
Ingen skillnad mot den yngre kartan alls.

6000 år sedan.
Här är min backe en ö (blå pil)! Runhällen är markerad med grön pil.

Men nu vet jag förstås inte hur jag ska ersätta det som var en så fin byggsten i min berättelse. Kanske räcker det att kvinnan tror att hon bor på en forntida vaktpost? Riskerar det att bli för tekniskt?

Karlavagnen.

Jag brukar alltid leta upp Karlavagnen om natten är stjärnklar. Var jag än är på vår jord.

Och det har jag nu lånat ut åt Hanna och Franck. Mer än lånat ut: de båda stal den från mig. Nu kan jag inte längre se på Karlavagnen utan att tänka på Hanna och Franck.

Orions bälte syns från tvillingarnas sovrum. De kan ligga i sin våningssäng och titta på den och hitta fler mönster. Vissa stjärnor är par, hävdar de, och andra bildar trianglar och romber.

– Mamma, du lovade ju att du skulle visa hur Karlavagnen ser ut, sa flickan en kväll plötsligt.
Det råkade vara en kväll då jag umgåtts med Hanna och Franck hela dagen, och alla världar flöt samman. Jag stirrade på henne där i barnrummets mörker då, undrade på allvar hur hon hängde ihop med mina romankaraktärer och med mig. Landar klumpigt i sanningen:

Hon är min. Inte Hannas, utan min.

Det var läggdags och mer än så. Men jag tog en tvilling i taget ut på balkongen i mastersovrummet. Visade först på Sky Guide-appen hur formationen som de ska titta efter skulle se ut och la till att svansen, vagnens dragstång pekar neråt.

Och de såg den, båda två. Det är en av livets höjdpunkter. Att titta på himlen med sina barn. Hålla om deras vansinnigt och osannolikt små axlar och peka på stjärnor.

Adjektiv och fluff.

Dags för lägesrapport igen.

• Skrivargruppen läste snällt hela min bok om Hanna. Otroligt bra människor. Klippor att bygga på.
De funderade på trovärdigheten i vissa händelser å ena sidan men verkade uppriktigt tycka att berättelsen ryckte med sig och att man ville veta hur det går för dem alla. Vidare kom vi fram till att vissa personer inte har tillräckligt med backstory (anonyma sidekicken Smilla, vi ser på dig!) och att andra bara har en enda egenskap (”snälla” Jennieann, nu ser vi på dig istället), samt att ytterligare vissa beskrivs om om om igen med samma adjektiv (”rastlösa” Franck och ”galna” mamma, nu ser vi på er). Jag känner ju varenda karaktär. I mitt huvud är de inte endimensionella.
Det är vad som händer härnäst: jag fixar Smilla och Jennieann, Franck och mamma i text.
Sedan lekte vi med tanken att jag skulle skicka in boken till en debutanttävling.

• Annars har jag landat i något slags lugn. Tycker att boken om Hanna var betydligt mindre plågsam att få ur mig. Jag kände aldrig att jag ville slunga mig ner över räcket i Kampens köpcentrum som när jag skrev Månskuggans dotter, boken om Ainu. Den knäckte mig nästan. Jag skrev glatt och relativt lätt den här gången.
Resultatet av blev glättigt och mysigt med ett undantag: det finns ett stort ont som aldrig behandlas, för jag tror att det kan vara så i verkligheten – inte förrän efteråt, några år senare, kickar insikten in. Vad var det som hände, riktigt? Det blir stoff för nästa bok.

• Jag har i förbifarten lärt mig ord som smut och fluff. Mina medsystrar i skrivargruppen verkade dela min och Hannas vaniljecrush på Franck. Fluffig och rosa. Riskfri. Fräsch. Inte guttrig alls.
Än så länge. Berättelsen fortsätter och kan omöjligt fortsätta på samma sätt.

• Nästa iakttagelse: Vulkan-förlagets sidkonverterare avslöjar att Hanna-boken (del ett) blev tjockare än Månskuggans dotter. Jag är nöjd.

• Och jag måste snart hitta på en titel till boken om Hanna. Vad sägs om…

Utpost.
Utpostens barn.
Goda moder.
Hanna på posten.
Hanna i gula huset.
Spontant känner jag att Goda moder vore fantastiskt perfekt. Ska låta det landa. Ska sova på saken.

Slut på spretig lägesrapport!

”Jamen det har hänt på riktigt.”

Jag såg en intervju med Colin Nutley och Helena Berggren från 2016. De talade om sin miniserie Saknad, en fiktiv och utbyggd historia som tar avstamp i någonting som liknar Knutbymordhistorien rätt mycket.

– Det hemskaste i serien har hänt på riktigt, sa Helena.

Jag fastnade för den repliken och har vridit och vänt på den sedan dess.

För att vara helt exakt: jag fastnade för att det verkade som att hon hade ett behov av att säga den repliken. Hon ville förklara i en intervju utanför själva berättelsen att det overkligaste inte bara borde kännas trovärdigt utan att det de facto var verkligt.

Varför? Är det kanske så att man irriterar sig mest på det mest extrema som läsare eller åskådare, och som författare vill man bara (A) försvara sig och ge läsaren fel?

Borde man i så fall som författare istället lämna bort sådant för att inte alienera läsaren? Eller på något sätt bara bli en bättre författare, gör det otroliga troligt utan att behöva försvara sin historia med orden jamen det hände?

Eller är det rentav så att man skriver den fiktiva berättelsen för att bearbeta det verkliga hemska, och man avslöjar verklighetsgrunden för att (B) skapa medvetenhet av något slag?

Också i mina annars helt fiktiva berättelser har de allra mest extrema händelserna något slags verklighetsgrund. Jag antar att författare som Margaret Atwood som skapar dystopiska eror och världar ur nästan ingenting måste ha kommit så långt som författare att hon inte längre behöver rättfärdiga sina böcker med – –

och det här var ju knasigt. Jag tänkte att jag måste googla det innan jag skriver vad jag antar. Skrev in margaret atwood says this really happened och hör och häpna, det allra mest extrema i Tjänarinnans berättelse är sant.

Och hon anger en förvånande fåfäng orsak till att hon vill vara öppen med det – varken alternativ A eller B. Hon säger att (C) hon inte ville bli beskylld för att ha våldsam och ond fantasi och såg därför till att bara använda sådant som hänt någon, någonstans, någon gång.

(ur trailern till hennes Master class-material)

Huddingemetoden. Kind of.

Det har varit lätt att skriva fluff och med fluff menar jag vardagliga händelser, miljöbeskrivningar, dialoger.

Lite svårare har det varit att skriva om sådant som väger tyngre – dialoger och tankar som beskriver ensamhet, avund och vilsenhet till exempel. Kan inte tro att det är ovanligt eller ens lite intressant att det funkar så.

Men något slags rekord i jobbighet slogs i torsdags. Jag visste att jag måste beskriva hur Hannas ångest kan ta sig i uttryck och hade dragit mig för det.

Jag satte igång med den stora rubriken ångest i huvudet och jag skakade och rös. Fingrarna träffade inte rätta tangenter hur jag än försökte få dem att sluta darra. Mådde fruktansvärt illa också. Hittade ingen vila i huvudet eller utanför. Levde bokstavligen igenom det som jag beskrev i text. Såg skuggor, skrämdes för mitt eget hem. Det enda jag kunde var bara att pressa ur mig orden på skärmen.

Men när kapitlet var klart satt ångesten kvar.

Sedan kom jag ihåg någonting jag brukade göra när jag hade ätstörningar som tjugoåring. De var mycket milda och gick egentligen bara ut på att jag fick ångest efter att jag hade ätit. Jag kom intuitivt fram till Huddingemetoden utan att ha hört om den. Det var en behandlingsmetod som man kom på på Huddinge sjukhus när man behandlade människor med ätstörningar – efter att patienten hade ätit vistades hen i ett hett rum på 40°. Värmen lindrade ångesten som brukar slå till efter maten. Själv hade jag inte tillgång till varma rum (inte ens bastu trots att jag redan då bodde i Finland) men tappade istället upp ett hett bad, sjönk ner och lät andningen lugna sig och hjärtat sluta banka där i värmen. Viljan och samtidigt rädslan att kasta upp försvann.

Nåväl. Nu har vi inget badkar, men jag har fyra barn som producerar mycket tvätt, och torktumlaren är i gång nästan varje dag. Jag tog min laptop och satte mig i den heta blåsten på tvättrumsmattan. Lugnade mig så småningom. Noterade att det blir många stavfel när händerna skakar. Redigerade det jag nyss skrivit, i lugn och ro.

Är det för specifikt för att vara ett skrivartips för vem som helst? Jag tycker nästan inte det. Testa värme!

Och nu har jag gnällt över samma sak flera gånger redan men here we go again: Visst tänker man sig att plågsam text blir extra bra? Kan rapportera att det är chockerande osant.

Får återgå till texten tror jag, kanske rentav precis nu.

Gult och blått.

Det är inte ett bärande element men ändå en rolighet: min berättelse om Hanna är blå och gul. Jag har inte planerat det! Det bara framträdde ur texten plötsligt, allt det blågula, när jag skrev ordet Ljusteröfärjan i det sista kapitlet, efter 228 235 tecken. Min gudmor hade sommarstuga på Ljusterö och vi åkte den färjan på somrarna ibland, och den lyste gulgul mot vattnet.

Det var en rolig upptäckt. Som en målning som avtäcktes. En målning som jag målat själv i blindo.

Innan Ljusteröfärjan det var det himmel och rapsfält i Skåne. Studentmössans foder och studentbanden. Flaggan på de svenska jordgubbarna. Det gula huset uppe på berget som tecknas mot himlen blå. Flaggan som presenterar Carola som sjunger Stormvind i Rom 1991.

Det började i kapitel två med att Hanna går igenom second hand-kläder och fingrar på ett par jeans från sjuttiotalet av märket Gul & Blå. Det känns väldigt specifikt! Jag måste ha gjort det själv någon gång.

De trevligaste tvättråden jag sett. Tänk dig jeans man kan tvätta i sextio grader och som inte kryper mer än 5 % ändå! Man får väl trösta sig med att dagens tvättråd är miljövänligare. Bilden är från gulblå-story.se.

Snäckor.

Det känns som om skrivandet vore en miljard gånger heligare än själva texten.

För nu händer det igen. Jag ser gåtfulla objekt när jag sover eller fäster mig envist vid vissa bilder när jag är vaken. Vänder och vrider på dem. Tecknar dem i huvudet.

Sedan skriver jag utgående från dessa fragment.

När jag sedan hittar bilden i sitt sammanhang i verkligheten, bilden som för mig antingen varit helt ny – eller som det sedan visar sig, vansinnigt gammal och därför bara bortglömd – känns som om det inte var jag som skrev utan något annat. Inte någon annan utan precis så: något annat. Och blir alldeles skakig. Visst, mera van nu, men fortfarande skakig och rörd. Landar snabbare från chocken numera. Börjar tro att det är så här det funkar, börjar ta det för givet.

Det är inte ord och minnen och händelser som driver mig vidare, det är suddiga bilder, små smulor som leder in i en labyrint, och – tror jag – ut ur den till slut. Som om någon ville (ja, tvärtom nu, någon, inte något) att jag skrev.

Man kan få hybris när man tänker på det.

Man kan känna sig lite utvald i hemlighet.

Man då är det bara att läsa ett stycke ur den faktiska texten – nu uppe i cirka 180 000 tecken, nästan halvvägs – för att slås ner till markytan igen. Så banalt och vardagligt. Måste skratta när jag uttalat ordet dåligt för det är annars en så bister och modfällande dom.

Jag vet inte varför det är så. Om det är så för alla som skriver. Att idén är så mycket klarare och renare och heligare än det man får ner i text.

Bok nummer två blir en ungdomsbok, och jag tror att bok nummer ett egentligen också är det.

snacka — Just nu handlar mina bilder om snäckfossiler.