Helsingfors – På fullaste allvar.

Feberyra.

Ainu drabbas av hög feber på vårvintern. Hennes överhettade hjärna framkallar en bild på en samisk familj. Hon känner på sig att hon sett familjen tidigare men funderar inte länge – människorna på bilden vaknar till liv och hon får annat att tänka på.

Men jag vet ju.

Hon har sett familjen på en målning från 1937 (1938 enligt vissa källor). Hon måste ha varit liten, två år gammal, och bilden har etsat sig in i hennes undermedvetna för att babyn på målningen har både en mamma och en pappa, och en ren.

Målningen fanns i Enare kyrka som brann upp i februari 1940 efter en rysk bombning. Kyrkan förstördes, tavlan gick att rädda. Och jag kan inte för mitt liv komma ihåg var jag har läst det här som följer. Synd, för jag tycker det är lite roligt om det är sant.

Jag har nämligen för mig att målningen restaurerades i Ateneum i Helsingfors och att konservatorn, sydfinnen, inte var så insatt i renar. Det var målningens nedre högerkant som var förstörd, där var renens hals var. Konservatorn målade en rak och hårfri hals där det borde finnas lite ‘skägg’ (kurkkuparta), i synnerhet på den här rackaren, som lär vara en rentjur. Jag försöker föreställa mig tillfället då den släthalsade renen avtäcktes i den nya kyrkan 1952 inför den samiska församlingen.

Jag bildgooglar renhanar i olika åldrar och undrar om inte hornen på målningen också är lite konstiga, de står liksom rakt upp fast de egentligen kanske borde följa ryggen en liten bit innan de vänder uppåt. Nåväl. Jag är exakt lika oinsatt som den nyländska konservatorn men till skillnad från hen lever jag ju med Google och bildsök.

Själv kommer jag ihåg tavlan från ett vykort som vi hade på en anslagstavla hemma när jag var liten. Jag har försökt hitta en bra bild på tavlan, förgäves, och tycker att Instagram faktiskt är den bästa källan här om man vill se en skymt av den.

Däremot finns det bra bilder på konstnärens andra verk.

fullsizeoutput_11 Konstnären heter Väinö Saikko (1893–1952) och Bukowskis och Hagelstams får bjuda på dessa andra, tidlöst vackra målningar istället.

fullsizeoutput_10 Jag gillar dem. Är djupt avundsjuk på förmågan att få lite olja på en pensel att lyda. Förmågan att framkalla en känsla på en duk, att återge bild som man ser så tydligt i tanken.
fullsizeoutput_12

// EDIT 21.3.2018
Nu vet jag att mitt minne ljög åtminstone delvis. Jag har suttit några dagar i nationalbibliotekets arkiv av andra orsaker, men passade på och sökte på detta. Jag hittade en bild på målningen före branden och renen ser exakt likadan ut före och efter branden (Suomen kuvalehti nr 44, 5.11.1938). Kan det vara så att det var den ursprungliga målningen som väckte munterhet?

Gustav IV Adolf

Jag har en massa källor som jag inte har nämnt någonstans. Jag tror att jag slänger upp dem här och skapar kategorin källor.

Det var en stor grej när Gustav IV Adolf besökte Helsingfors i maj 1952.

(Källa: Kungahuset)

Kvinnorna tog upp sina fickspeglar för att få syn på kungen (och drottningen, det är underligt att hon inte nämnd fast hon är med) över folkmassan. Den detaljen i min bok kommer att kännas märklig och påhittad. Men se här!

25_5_1952_Svenska_kungen — Bildkälla: screenshot från Journalistinen kuva-arkisto/Alma Media/Uuden Suomen kokoelma.

Jag känner lukten från femtiotalet.

Ann-Lois drog iväg med mig på en fotoutställning över landets 100-plussare: 100 år med råge.

Ännu en gång kände jag hur femtiotalets Finland andades liv, och alla dessa människor kändes samtida med mig, vilket de för all del är, men mer än så: jämngamla.

Diskbaljan ställer man upp och ned på skåpet efter disken! Så gjorde min mor också. Så måste de ha gjort också i Nickbyfamiljen. Jag lyfter genast upp diskfatet i tanken. Jag känner en droppe rinna ner för armen in under kläderna, ända till armhålan.

Bilden är från sjuttiotalet, men kvinnan och inredningen har varit med längre än så.

Ann-Lois stod och skrattade vid ett plakat. Hon var övertygad om att jag skulle skratta åt samma mening. Man blir ju nyfiken av mindre.

Jag flinade redan åt att denna Helvi ensam tog hand om hemmet eftersom mannen arbetade. Hon var förlamad efter polio men skulle ensam sköta ladugårdens djur och – wait for it – fjorton barn. (Jag kämpar med min mentala hälsa redan med mitt liv som är så otroligt lätt i jämförelse.) Men det var förstås meningen som börjar med ”Hemligheten bakom det långa äktenskapet…” som tog priset och gav skratthicka.

Denna fräscha mor nedan såg precis lika fräsch och glad ut nu som över hundra år gammal. Jag knäppte bilden för att hon hade tvillingar liksom jag. Med den skillnaden att hennes make var ute i krig när de föddes, och kom hem bara för att medvara på dopet. (Hoppas att jag inte blandar mellan livsödena nu.)

Och titta så rart dessa två sitter vid radion. Händerna vilar. Lyssnar någon någonsin på radio utan att multitaska numera?

Ännu en jackpott hittar jag i giftshoppen: boken Rasvaletti – fotografier från 1950-talets Helsingfors. Jag bär hem den för tjugonio euro och spanar: aha, strumpan korvar sig i skon så där. Rosetten i håret slokar i hettan. Lillebror bär storebrors shorts som byxor, visst?

Men det allra mesta i boken känns så oerhört bekant. Där har jag gått.

Bussar.

Jag tror att jag i tanken snart kan ta mig överallt i stan sådan den var på 1950-talet.

Jag kan traska över Simonfältets busstation. Jag kan utan problem klättra ner från Simonsgatan till bussperrongerna. Bussarna har runda former och tryckta skyltar: Sipoo – Sibbo, som chaffisen sedan vänder på slutdestinationen för att visa att han snart kör tillbaka till Helsinki – Helsingfors. När bussen går på tomgång ångar den av värme, och däcket står blottat bredvid den som köar in, inte alls dolt bakom karossen som idag. Man kan peta på däcket och hitta lite lantmull tills den vuxna säger älä koske. Röken som kommer ur avgasröret är svart och luktar – så som fostersyster Eeva enligt min mamma lär ha sagt – ”surt och gott som gurka”. När biljetten stämpas perforeras den med en raspig smäll. Sätena har låga ryggar och de är av skinn som kletar sig mot låren när kjolen åker upp när man sitter. Gardinerna är av röd sammet och luktar unket så man blir lätt åksjuk.

Bilderna är från mina föräldrars album och knäpptes på mitten av sextiotalet. Den nedersta är från femtiotalet, lånad med tillstånd från Valokuvataiteen museo.

Helsinki_simonkenttä

Hyvä Sylvi!

Jag har skrattat högt idag. Jag skrekskrattade åt de radioprogram som handlar om guldmedaljören Sylvi Saino som finns i YLE:s öppna arkiv. Lyssna här och kanske ännu hellre här. (På finska.)

Man hör på hennes röst att hon inte är en skir skogsälva. Hon fick överge sitt hem i Karelen och byggde tillsammans med sin mor och far ett hem i mellersta Finland, mitt i ingenting, utan någonting. Det skulle inte förvåna mig om Sylvi gjorde det grövsta jobbet.

Det som ryckte i min skrattnerv var berättelsen om den diplomat som folk köade till att skaka hand med. Han fick byta till vänster hand efter att guld-Sylvi skakat hand med honom. Hon lär ha tagit i så ordentligt att handen blev obrukbar.

Kvinnor som hon har säkert många orsaker att vara lite ilsken. I samhället där hon tävlade påstods att kvinnor inte borde sporta. Sylvi fick höra att hon borde bevara sina känsliga organ för barnafödande.

Jag tycker att det är solklart att det var det som drev Sylvi att krossa mannahanden: Jag ska visa dig vem det är som är känslig.

Sylvi Saimo står i mitten. Bilderna är skärmdumpar från den officiella olympiarapporten från 1952.

—-

Övrigt: idag skickade jag mitt manus till manusgruppen som jag är med i. Person A kommer att säga snälla ting och bara för formens skull påpeka stavfel. Person B kommer att ha pannan i bekymrade veck och lyfta fram stora, grundläggande fel i grundstrukturen. Hen kommer också att hitta historiska anakronismer – inte i den fysiska miljön, för den går att läsa sig till, utan i tänkandet och uttryckssätten. Person C kommer att ha språkgranskat hela manuset på 201 sidor och påminna om vikten att läsa mycket skönlitteratur för att hålla liv i svenskan.