Vikingautpost.

Hela mitt liv har jag fått höra att berget som jag är uppvuxen på var en vikingautpost, en vaktpost över Mälaren, som flöt långt in över Glömstadalen.

Baserade mycket symbolik i min bok på det. Det stämmer bra överens med bokens fiktiva kvinna som bokstavligen vill isolera sitt barn, kvinnan som håller vakt mot främmande makter och främmande inflytande.

Kände ändå på mig att jag måste revidera den bilden. Det finns ju en runhäll nere i dalen. Den kan ju inte ha legat flera meter under vatten på vikingatiden. Men kanske flöt vattnet där ytterligare tusen år tidigare?

Google hjälper en alltid en bit på vägen. Men för att googla exakt rätt måste man ha bättre förhandskunskaper än vad jag har. I fredags hittade jag en arkeolog som forskat i nejden, Katarina Appelgren vid Arkeologerna vid Statens Historiska Museer.

Bifogar kartor med nivåerna för olika tider. Som du ser är det först  under stenålder som Glömstadalen med omnejd är ett skärgårdslandskap. Glömstadalen låg alltså inte under vatten under vikingatid. Frågan kring [backen i fråga] har därför inte heller varit någon utkikspost vid tiden kring år 0.

(Vilken fantastisk resurs, vilken vänlighet och vilken service. Är så tacksam och lycklig för proffs som ger svar!) Kartgeneratorn är annars öppen för alla och man kan söka på sin nejd med koordinater om man vill.

Det är spännande landskap jag ser framför mig när jag föreställer mig de här kartorna vakna till liv.

2000 år sedan.
4000 år sedan.
Ingen skillnad mot den yngre kartan alls.
6000 år sedan.
Här är min backe en ö (blå pil)! Runhällen är markerad med grön pil.

Men nu vet jag förstås inte hur jag ska ersätta det som var en så fin byggsten i min berättelse. Kanske räcker det att kvinnan tror att hon bor på en forntida vaktpost? Riskerar det att bli för tekniskt?

Sfinxen Sofi.

Karin Boye, en själsfrände i mitt Huddinge, beskriver min Sofi på pricken i dikten Till en Sfinx:

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme,
som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig, så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

Sofi gråter en gång. Det är när Hanna träffar henne för allra första gången, men aldrig mer. Det som räddar min Sofisfinx är musiken.
Jag lyssnar på Amanda Jensen och Anna Bergendahl när jag funderar på hur Sofi låter när hon sjunger. Bräcklig och stark på exakt samma gång.

Och på Ed Sheeran! Ed Sheeran var inte ens född när Sofi grät för sista gången men de är lite lika: båda talar ur hjärtat bara när de har en gitarr i famnen, tänker jag mig nu.

Snäckor.

Det känns som om skrivandet vore en miljard gånger heligare än själva texten.

För nu händer det igen. Jag ser gåtfulla objekt när jag sover eller fäster mig envist vid vissa bilder när jag är vaken. Vänder och vrider på dem. Tecknar dem i huvudet.

Sedan skriver jag utgående från dessa fragment.

När jag sedan hittar bilden i sitt sammanhang i verkligheten, bilden som för mig antingen varit helt ny – eller som det sedan visar sig, vansinnigt gammal och därför bara bortglömd – känns som om det inte var jag som skrev utan något annat. Inte någon annan utan precis så: något annat. Och blir alldeles skakig. Visst, mera van nu, men fortfarande skakig och rörd. Landar snabbare från chocken numera. Börjar tro att det är så här det funkar, börjar ta det för givet.

Det är inte ord och minnen och händelser som driver mig vidare, det är suddiga bilder, små smulor som leder in i en labyrint, och – tror jag – ut ur den till slut. Som om någon ville (ja, tvärtom nu, någon, inte något) att jag skrev.

Man kan få hybris när man tänker på det.

Man kan känna sig lite utvald i hemlighet.

Man då är det bara att läsa ett stycke ur den faktiska texten – nu uppe i cirka 180 000 tecken, nästan halvvägs – för att slås ner till markytan igen. Så banalt och vardagligt. Måste skratta när jag uttalat ordet dåligt för det är annars en så bister och modfällande dom.

Jag vet inte varför det är så. Om det är så för alla som skriver. Att idén är så mycket klarare och renare och heligare än det man får ner i text.

Bok nummer två blir en ungdomsbok, och jag tror att bok nummer ett egentligen också är det.

snacka
Just nu handlar mina bilder om snäckfossiler.