Det var mamma som gav mig Selma Lagerlöf.
Det började med samlingen Ett Mårbackabarn i julklapp, fortsatte med hennes legender och julsagor, och slutade med Jerusalem I och II. Ja, slutade, för en dag i början på nittiotalet stod det i tidningen att Selma Lagerlöf hade älskat kvinnor och mamma övergick till att anklaga mig för att läsa Selmas böcker.
– Hon var ju … lesbisk! skällde hon som inte kunde tänka sig en större förskräckelse och synd.
Jag vet att jag är priviligerad som kan kosta på mig att tycka att det är stor humor i det hela.
Det var dessutom för sent att ingripa. Selma hade redan fordrat min hjärna och mitt hjärta med sin röst för livet.
Jag önskade mig Gösta Berlings saga i julklapp i år, gärna begagnad, och min make gillar sådana önskningar. Han hade hittat två fantastiskt vackra band i vitt skinn med guldbokstäver på antikvariat, tryckta 1921 och lästa med stor varsamhet, om alls. Jag gillar särskilt papperskvaliteten. Den känns som det papper som tillverkas av stenflis numera: tunt och halvblankt och slitstarkt. Kan man fortfarande idag trycka på sånt papper?
Det var tjugo eller trettio år sedan jag läste Gösta Berlings saga och jag hade ju glömt hur det är.
Jag har en kontinuerlig sms-dialog igång med Joanna, en fellow Lagerlöfläsare och en syster, och suckade till henne i mellandagarna: ack den tryggheten. Att kunna sjunka ner i en berättelse utan att behöva bärga sig mot sentimentalitet, dålig dialog, konstiga plottvistar, uselt språk. (I Svenskfinland dessutom: att inte behöva bärga sig mot att stöta på en karaktär som man kanske känner i verkligheten.) Att bara kunna sänka ner sig i en text och lita på att varje ord bär utan att jag behöver röra en fena. Joanna, som läste Narnia i jul liksom jularna innan, visste precis.
Det där med att väva in det övernaturliga i allt så att det inte känns som fantasi borde kanske ingen annan än Selma våga sig på. Hon gör det så elegant. Vi går utan tvekan med på att Värmlandsskogarna för tvåhundra år sedan kryllade av demoner, och att sälja sin själ till Satan var a thing i stugorna.
Det är dumt att ens försöka snegla på Nobel-Selma när man skriver. Korkat och arrogant och framförallt lönlöst att försöka efterlikna henne överhuvudtaget. Men det går som det går när Mårbackabarnets röst ekar i hjärtat. Man skriver så gott man kan, man stönar och fumlar, krystar, och ser att det på pappret uppstår himlasyner, helanden, besjälad natur, änglabesök, slitning mellan synd och rening, vålnader, ångest så stark att den framkallar hallucinationer.
Min räddning: jag börjar tack och lov på riktigt tro som Elizabeth Gilbert. Man kan inte välja helt fritt vad man skriver och hur. Man tar vad man blir given.
På fullaste allvar. 