Den nya Elsa-Anna-filmen har kommit ut på iTunes och vi har bänkat oss.
Det är jul i filmen och hela Arendal firar i sina hem. Elsa och Anna ska fira sin första gemensamma jul tillsammans på länge.
– Hur var våra traditioner när vi var små? frågar Anna.
Elsa minns inte en enda tradition. Hon sjunger om det hon minns, med glasartade ögon.
Hu, det är så sorgligt. Varav denna igenkänning?
– Oj titta, säger min fyraåriga dotter Olivia och sliter sig från min famn.
Hon pekar på sitt ansikte. Hon kan inte begripa hur det är möjligt att hennes ögon är glittriga av tårar.
– Jag gjorde ingenting. Mina ögon bara gråter för att Elsa lite gråter.
—
– Norden är inne, säger jag till min man som också sitter i Frozen-soffan.
Vi tänker båda på min lilla bok som är lite nordisk och lite samisk. Och han tänker ofta på att saker och ting gärna får löna sig ekonomiskt.
Jag har läst på om samerna under hela bokskrivningsprocessen. Om det historiska, om de olika samiska språken, om traditioner och tro. Jag har läst sagor och läroböcker och tidningar och tidskrifter och lapplandsböcker. För femtio år sedan skrev man obegripliga tankar. Man drogs till det ‘etniska’ och ‘primitiva’ och både glorifierade och mystifierade samerna. För hundra år sedan skrev man i en ännu underligare anda. Man beskrev samerna som en männsikoart, i liknande ordalag som man beskriver en djurart. Som jag skrev tidigare har jag kommit över texter där ‘lapparna’ beskrivs som korta och smutsiga, och att man kunde tro att de var klumpiga, men de är förvånansvärt flinka ( i den finska versionen av Topelius bok Vårt Land, kapitel 61 – kapitlet saknas i de svenska versioner jag hittat).
Idag då? De synligaste och mest kommenterade nyheterna handlar om kränkningar. De senaste åren har samerna sagt ifrån när samedräkten missbrukas. Miss Finland har upprepade gånger tävlat i billiga samedräkter från maskeradbutiker, åtminstone 2005, 2008 och 2015 – solklara fall av kulturell appropriering. Kränkningen blir dessutom värre av att man fotograferar en kvinna i en manlig hatt, de fyra vindarnas mössa. Och ytterligare förvärras den av oförståelse. Vad spelar det för himla roll om det är ett manligt eller kvinnligt plagg, samiskt eller finskt, äkta eller falskt? ”Det skulle vara kulturstöld bara om det var en äkta samedräkt”, skriver någon. ”Det är väl inte stöld om man inte tar bort något från någon”, skriver en annan.
Jag förstår ju oförståelsen. Det krävs genuint intresse och mycket läsning för att begripa vad kulturell appropriering är. Man måste inse sin makt- och majoritetsposition, man måste ödmjuka sig, ta sig tid för att förstå att det enda rätta är att be om ursäkt och backa. Och ursäkten ska inte lyda: jag beklagar att du blev sårad, som i fallet med Lumi Accessories på Stockmann ett år sedan. Ursäkten ska lyda ungefär: jag ångrar att jag inte tog reda på, jag beklagar min okunskap, jag inser att jag kränkte din kultur, förlåt.
Jag är fortfarande livrädd för att det är jag som gör bort mig härnäst. Tänk om jag skriver någonting oerhört och oförlåtligt och oinsatt i min bok! Jag är visserligen same biologiskt och genetiskt. Jag ser en same i spegeln. När jag bildgooglar ser jag människor som liknar mig och min mamma och min dotter Olivia på pricken. En del bilder ger mig rysningar – det är nästan omöjligt att förstå att det inte är min mamma på bilden. Jag är same till och med enligt sametingets definition – men ändå har jag förlorat mitt samiska arv, och med det har jag förlorat min rätt att vara en ambassadör och ett språkrör. Jag har väldigt få personliga byggstenar, och det är dem jag använder när jag skriver. Det är klart att dessa små och bräckliga fragment bildar en begränsad och till och med stereotypisk sápmibild – men i brist på mer stoff kan min längtan till mina rötter inte riktigt anta någon annan form.
Jag befinner mig i ett ingenmansland där jag riskerar att både såra och bli sårad.
—
Det är nu det händer i Disneyfilmen: Elsa och Anna går upp på vinden i jakten efter sin egen historia. Anna hittar en kista med sina barnsdomssaker och visar upp sin mössa. En fyra vindarnas mössa. Hon är inte same. Och det är en herrhatt! Som hon bär på huvudet! och kallar för en trollkarlshatt!
När jag tänker efter känner jag mig ibland lite småsur när jag ser på Frozen-filmerna. Grafikerna har inte besökt Norge, tänker jag, för husen ser österrikiska ut. Är bergen inte för toppiga? De liknar ju alperna. Bildgooglar och ger mig: norska fjäll är faktiskt betydligt toppigare än finska. Det är ju jag som aldrig har besökt de norska fjällen.
Nästa insikt slår mig hårt. Jag har föreställt mig att Kristoffs klädnad är en Disneyvariant av lusekofta, en sådan vars halsöppning hålls ihop med ett par hyskor under hakan. Men Kristoff bär nog kanske ändå en kolt? Djuret han har (som liknar älg … och hund) är en ren. Varför har jag inte tänkt på att Kristoff är same? Googlar ivrigt och hittar vad jag söker: ja, för sjutton, han är same. Jag känner att jag är på väg att bli arg å samernas vägnar. Det tog för länge för mig att förstå att han är same! Det måste ju betyda att det är mycket med hans utseende och sätt som inte stämmer? Sedan backar jag. Det är en norsk samekvinna som har komponerat den jojkinsiprerade körsången (jag förstod inte att det skulle föreställa jojk!) och som varit konsult under processen.
Efter ännu mer googlande hittar jag en replik som ändå inte tycker att det räcker med att Disney hade en konsult. Läs gärna – jag känner mig aningen klarare i huvudet efter denna läsning.
Och ett faktum är ju helt obestritt: mössan i kistan i Olaf-filmen är en miss.
Jag hittar sedan de första skisserna till den första Frozen-filmen. Troligen har man sedermera insett hur maktpositionerna i Norden låg till och att de kungliga aldrig var samer, men i dessa tidiga skisser är Anna same. Med mina begränsade kunskaper tycker jag att dräkterna verkar rätt autentiska. Det är noga med mönster och dekorationer, med att man inte ska blanda med plagg från olika familjers och regioners dräkthelheter, inte heller vinter- och sommarkläder, och sådant har jag förstås försvinnande liten koll på. Har jag inte läst någonstans att renskinnet ersattes med ylle först på 1900-talet? Det verkar ändå som att illustratören haft foton att utgå från eftersom mycket stämmer: kjollängd, sjalen med fransar, brosch (risku) istället för knut på sjalen, bällingskor med benvärmare och skoband och tofsar (och skohö!), skinnbyxorna. Färgerna är för brutna, men det kan ju vara filter. Kristoff bär en nordsamisk mössa med tofs, tror jag. Och titta på Anna. Hon bär kvinnornas mössa.
Amerikanarna på nätet rasar kring en fråga som jag knappt vågar peta i – detta med ras och hudfärg. Kristoff är ‘whitewashed’. Jag tänker på min släkt ur en för mig helt ny synvinkel idag. Intressant. Är vi inte vita? Åtminstone tre av mina samiska kusiner är blonda. Min mamma och hennes syskon är alla ljushyade. De är bokstavligen vita i hyn, till den grad att de bränner sig lätt i solen. Någon påstår att det är på grund av kolonisationen som ‘den asiatiskliknande’ rasen beblandats med den vita rasen och därför blivit blond. Jag har aldrig tänkt på mig själv som någonting som borde ha bevarats rent och obeblandat. Jag tycker ju att rastänkande är fel, och att det kan leda till mycket som är ont och blodigt. Men hur är det med denna synvinkel? Är det ont att vilja bevara sina särdrag om man tillhör en minoritet? Det kan det väl aldrig vara? Jag inser ju att det finns människor som tänkt allt detta färdigt och som har bra svar men själv är jag hopplöst unwoke.
__
EDIT: Såg samma film med svenskt tal. Jag tror att man försöker man kanske reparera skadan genom att kalla fyra vindarnas hatt för en vikingahjälm … Min förvirring känner snart inga gränser.
På fullaste allvar. 