Kategori: källor

Hyvä Sylvi!

Jag har skrattat högt idag. Jag skrekskrattade åt de radioprogram som handlar om guldmedaljören Sylvi Saino som finns i YLE:s öppna arkiv. Lyssna här och kanske ännu hellre här. (På finska.)

Man hör på hennes röst att hon inte är en skir skogsälva. Hon fick överge sitt hem i Karelen och byggde tillsammans med sin mor och far ett hem i mellersta Finland, mitt i ingenting, utan någonting. Det skulle inte förvåna mig om Sylvi gjorde det grövsta jobbet.

Det som ryckte i min skrattnerv var berättelsen om den diplomat som folk köade till att skaka hand med. Han fick byta till vänster hand efter att guld-Sylvi skakat hand med honom. Hon lär ha tagit i så ordentligt att handen blev obrukbar.

Kvinnor som hon har säkert många orsaker att vara lite ilsken. I samhället där hon tävlade påstods att kvinnor inte borde sporta. Sylvi fick höra att hon borde bevara sina känsliga organ för barnafödande.

Jag tycker att det är solklart att det var det som drev Sylvi att krossa mannahanden: Jag ska visa dig vem det är som är känslig.

screenshot-2017-10-09-15-03-16.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-41.pngscreenshot-2017-10-09-15-07-54.png

Sylvi Saimo står i mitten. Bilderna är skärmdumpar från den officiella olympiarapporten från 1952.

—-

Övrigt: idag skickade jag mitt manus till manusgruppen som jag är med i. Person A kommer att säga snälla ting och bara för formens skull påpeka stavfel. Person B kommer att ha pannan i bekymrade veck och lyfta fram stora, grundläggande fel i grundstrukturen. Hen kommer också att hitta historiska anakronismer – inte i den fysiska miljön, för den går att läsa sig till, utan i tänkandet och uttryckssätten. Person C kommer att ha språkgranskat hela manuset på 201 sidor och påminna om vikten att läsa mycket skönlitteratur för att hålla liv i svenskan.

Urmakaren vid arbetsbänken.

Jag har försökt få tag på boken Urmakaren vid arbetsbänken av Wilhelm Schultz. Mitt bibliotek har den bara på finska, och jag nöjde mig med den till slut. Kelloseppä työhuoneessaan är vacker och doftar exakt som böcker doftade på biblioteket förr. (Doften på bibliotek har ändrats. Är det kanske för att andelen digitalt tryckta böcker ökar? De luktar surt.)

fullsizeoutput_6b

Illustrationerna är fina. De ser ut som kopparstick och föreställer kugghjul, fjädrar och hakar.

fullsizeoutput_6f

I texten ersätts ordet urmakare ibland med ordet mies (man).

Kunnon kellomiehellä ei silti tarvitse olla jokaista yksityistä työsuoritusta varten erikoistyökaluja.

Niiden monien tuhansien työotteiden lisäksi, joista koostuu kelloseppien jokapäiväinen työ, on yhtä monta edullista työotetta, jotka neuvokas mies keksii itse.

Projekt Runeberg har digitaliserat en norsk översättning av boken. Jag jämför med den i brist på tillgång till en svensk översättning. Norskan är könsneutral på de ställen som jag bläddrar fram.

Ved de mange tusen haandgrep, hvorav urmakerens daglige arbeide bestaar, kan der imidlertid læres likesaa mange arbeidsfordele, hvilke den intelligente arbeider, som er vant til eftertanke, for det meste selv kommer paa, og som iøvrig heller ikke hos enhver netop behøver at være de samme.

Och vidare:

Meget vigtig for den hurtige arbeider er et tilstrækkelig utstyr av praktisk, saavidt mulig enkelt verktøi. Den dygtige arbeider skal absolut ikke for hvert enkelt arbeide holde sig et særlig „hjælpeverktøi”. 

fullsizeoutput_6eBoken verkar ha varit den dominerande handboken inom yrket ända sedan den skrevs och i trettio, fyrtio år framöver. Min mors forstersyster Saara, som är min roman-Evas förebild, var finskspråkig, och jag utgår från att hon läste boken på finska. Jag föreställer mig att hon inte fäste sig vid den manliga formen – hon uttalade sig alltid om sitt ‘manliga’ yrke med humor och tycktes inte alls ta illa vid sig när syskonen kallade henne för familjens son.

Min mammas fotogömmor matar min föreställning. Saara verkar ha trotsat könsrollerna på ett sätt som inte kan ha varit typiskt för tiden: på ungdomsbilderna från trettiotalet har hon alldeles kortklippt pojkhår. Trettiotalet var de tunna ögonbrynens tidevarv, men min namne rockar en unibrow som få, medan systrarna Maija-Liisa och Eeva ser båda ut att ha anammat tidens skönhetsideal. De blickar vänt in i kameran med värmelockade frisyrer.

Det är ett exempel på sådant som kanske kunde verka orealistiskt i min bok. Fick pojkflickor verkligen utrymme att leva och frodas i ett samhälle som var så kvävande patriarkaliskt? Därför känns det roligt att ha verklighet som bakgrund. Saara valde inte sitt yrke själv – det var pappan som valde det för henne. Men hon valde sin väg.